När ger man upp?

vice99: vet inte när man ger upp har som du en RA sjukdom och min läkare vill att vi ska ge upp varje gång jag träffar honom men jag vill ju så gärna ha ett barn en "riktig" familj, tror inte heller vi RA folk har rätt att adoptera så då skiter ju sig den chansen med.

Har skrivit till dig i gästboken också

Många kramar från mig som hoppas du lyckas snaaaart!

tack

Kämpa på, ge inte upp.
Håller tummarna!

Jag har gett upp... efter 2 år.. Ska göra titthålsop om en månad, men i övrigt så har jag nu OFFICIELLT gett upp..

Känner igen mig så i dina rader. Befann mig i samma situation som dig. Vi kämpade i över 5års tid..o man frågade sig sig själv många gånger om det verkligen var värt allt kämpande..om o när man skulle ge upp! Vi genom gick 4st ivf behandlingar som ej lyckades, testade allt från naturläkemedel till Pergotime, jag har opererats 12gr för cyctor på äggstockarna o även tagit bort ena äggstocken o äggledaren..men ändå så kämpade vi. Förhållandet kom många gånger i gungning o humöret o måendet var upp o ner. Tillslut så beslutade vi oss för att lägga allt barnagörande på hyllan. Vi har en underbar son (TACK O LOV) sen tidigare..o tack vare han så tappade man inte fotfästet helt!

Månaden efter vårt beslut att säga upp oss från barnverkstan (efter 5års kämpande)..då lyckades vi alldeles själva!! Vi var efter år av strul..operationer..infektioner o allt vad det var dömda att ej lyckas på egen hand..MEN va fel dom hade!! Ingen kan förklara "hur det gick till"..men lyckas gjorde vi iaf

Då man minst anar eller förväntar sig ngt så sker det under...o jag lovar dig, det kommer det att göra för dig/er oxå!! Jag önskar dig lycka till o hoppas verkligen att det är er tur snart!

*kramar*

Har du kollat ditt sekret? "Dåligt" sekret är ett ganska vanligt problem, och då hjälper det ju inte med pergo + naturmetoden. Däremot kan man försöka med insemination, då kommer spermierna förbi alla sekretproblem. Lycka till!

Vi är nu inne på försök 14 och jag kan också känna igen tankegångarna- "är det verkligen värt allt detta?". Jag är snart 39 år gammal också, och då känns det hela tiden som att tiden rinner iväg. Denna månaden skall vi försöka, sedan får vi se. En månad i taget, men för varje månad sjunker fertiliteten och så också hoppet.

Jag vet att det i sammanhanget jämfört med andra är en kort tid. För mig (som blir så fixerad och stressar upp mig) så har det efter dom första månaderna varit ett rent helvete. Inget lätt för förhållandet alls.

IVF då? Jag har endo och blev gravid direkt med IVF!

För att strula till våra försök ytterigare så måste jag berätta att jag är på dag 12 och väntar på äl. Detta är sista försöket då jag sedan måste börja med andra mediciner. Så nu kan jag säga att vi officiellt har gett upp. Detta blir sista gången. Tack och lov så har jag en son på 7 år sedan tidigare.

Tack för allt stöd men kom gärna med fler förslag har ju trots allt några dagar kvar.

Ska tillägga att min gyn är borta till 9 maj så där fick jag ingen mer hjälp

Jadu, vice99 och ni andra... när ger man upp? Jag vet inte. Jag upplever då inte att jag har något val annat än att fortsätta försöka. Vi har försökt i snart 4 år

Jag tycker att frågan är intressant, för den indikerar att man har ett "val". Jag anser inte att jag har ett val, dvs så länge jag andas kommer jag att önska mig barn. Om man har en sjukdom så kanske man därmed har ett "val", dvs om man måste välja att börja med sin sjukdomsmedicinering igen, eller ej. Men det är ju fortfarande inte ett "fritt val" utan isf ett "påtvingat val" och det är ju en annan sak.

Jag VILL ha barn. Vi har inga barn. Jag kommer nog aldrig att sluta önska mig barn. Det blir därmed omöjligt att "ge upp", för så länge vi öht har ett fungerande sexliv så kommer jag ju att hoppas på graviditet.

Alternativen är då: (vilka man iof kan kalla för "valmöjligheter"... fast jag ser det inte så.
1. Helt sluta ha sex.
2: Eller börja med preventivmedel (känns konstigt då vi ju inte är fertila).
3: Göra slut/ta ut skilsmässa.

Inget av alternativen är aktuella i vårt fall... så jag antar att vi "väljer" att fortsätta försöka och fortsätta hoppas ända tills jag kommer in i klimakteriet. Och jag upplever inte att vi har något val. Tyvärr.

Kram B

Bliglin:

Vilka kloka rader du skrivit ovan. Känner precis som du att man igentligen inte har något val, är också en av dem som igentligen bör äta mediciner för min psoriasisartrit för varje år som går och jag inte tar dem slits mina leder sönder men jag har igentligen inget val, för jag som du vill ha barn. Känns kanske som en fixering och det är det väl på sätt och vis men det är också meningen med livet enligt mig, utan fortplantning skulle vi ju inte existera. Vi har försökt i över två år och då också varit utan medicin som gör sig påmind varje dag men så länge jag kan gå så kommer jag fortsätta och kämpa och hoppas att det tillslut blir vår tur också, för mig finns det inget val!

Kram till er alla må det bli vår tur snart!

Jag ger upp flera gånger i månaden, på ett vis... Men ändå inte. Håller med Bliglin till stor del. Men adoption är ju också ett alternativ, och då antar jag att man bör ha accepterat att biologiska-barn-försöken är över och att man gått vidare. Det kanske är att "ge upp" tanekn på biologiska barn. Men hur man kommer dit vet jag inte än. Vi har fortfarande inte provat IVF, så jag får väl se hur det känns om det inte heller lyckas.

Ge inte upp! Sluta aldrig att tro, hoppet är ju det sista som lämnar människan sägs det ju.

Önskar er alla lycka till. Vill rekommendera akupunktur och zonterapi, stor hjälp på vägen.
KRAM!