Veliga tankar och ambivalent förlossningsrädsla.

Det enda tipset jag kan ge dej är: Ha INGA förutfattade planer, det blir ändå inte som du tänkt dej!! Ta det som det kommer å tänk som jag gjort... - du gör inget som ingen annan gjort förut å förr i tiden stod dom faktiskt på huk i busken å födde. Tänk positivt, det löser sej, jag lovar. Lycka Till!!!

Först och främst GRATTIS till er kommande bäbis , jag kände mig aldrig rädsla / skräck inför min första förlossning.. Alla förlossningar är olika och det är väldigt svårt att föreställa sig hur man kommer vara i den situationen. Det är jättebra att du ska prata med någon om din rädsla. om du bestämmer dig för att föda vaginalt så bestäm inget om smärtlindring mm innan du väl är där utan ta det som det kommer

Jag hoppas du blir mindre rädd inför detta fantastiska som väntar dig, jag måste få fråga , är du rädd för smärtan el är det något annat?, jag tänkte mycket på att jag skulle spricka.. nu vet jag hur det är att föda barn och ska snart göra det igen , och att spricka är det minsta jag tänker på utan nu tänker jag bara på att barnet ska må bra.

Är det något du undrar över så fråga gärna

Lycka till med allt vännen. .kram

Första grav. visste jag inget, och var mest nyfiken på hur det skulle vara och hur jag skulle känna. Alla kvinnor i alla tider har ju fött, och jag såg det mest som fantastiskt, och som en ynnest, att även jag skulle får vara med om detta äventyr.

Nu, vid grav 2 vet jag bättre.... Jag vet bättre på hur smärtan var för mig. Utan att gå in på min förlossning närmare, så hade jag helt underbar personal och allt gick bra. Visst, det blev en långdragen förlossning, en stor bebis och jag fick sys en hel del, men jag var ändå stolt över vad jag gjort. Men denna gång börjat tänka för mycket, enligt mig själv. Jag tänker "tänk om det blir si eller så istället, o tänk om bebisen blir ännu större". Detta har varit jobbigt, vilket innebär att jag pratat med förlossningsläkare om rädsla. Jag har ändå bestämt mig för att föda vaginalt. Dels efter överväganden med förlossningsläkare (som också lovat sätta igång mig så jag inte går för mycket över tiden, eftersom jag troligtvis får stor/större bebis denna gång), samt att jag pratat med flera som både fött vaginalt och med kejsarsnitt. Mammor som fött på båda sett har - utan tvekan - rekommenderat mig vaginalt.

Det är bra att du funderar och jag önskar dig lycka till. Det är ju svårt att förbereda sig inför nåt man inte vet vad det innebär, men att prata om det är till god hjälp! Man kan ju faktiskt också få planerad igångsättning, och då har de kanske större möjlighet att tillgodose dina behov o önskemål.

Lycka till!

Jag är också i v 21 men med barn nummer två och den första kom med planerat snitt och det ska denna göra också. Men det är inget jag tänker propagera för att du eller någon annan ska göra, det är mitt val och jag har inte den här tvekan som du känner. Hade jag haft den hade jag nog absolut försökt att föda.

Men vad jag ville säga är att hur barn kommer till världen egentligen är mindre viktigt och att det kanske blir enklare om du har målbilden längre fram än förlossningen? Många som får akutsnitt eller mindre trevlig förlossning blir så besvikna för det var inte så man hade tänkt sig och det är ju en situation som inte går att föreställa sig. Vi visste från början att barn som föds med snitt ofta har lite problem med andningen och att chansen att jag skulle hamna på uppvaket och bebisen med min man på BB fanns. Så blev det och det kändes helt okej eftersom hon hade ju ändå varit i min kropp så länge att jag gärna gav min man dessa första timmar och att jag såg fram emot ett långt liv tillsammans med henne och då spelar inte 3-4 timmar så stor roll även om det är hennes första timmar i livet.

Det som skiljer snitt och vaginal förlossning åt är att risken är större under själva operationen och det är något väldigt sällan nämns från gemene man som anledning till att undvika snitt utan man är helt fokuserad på det som kommer efteråt. Inte lyfta tyngre än bebis, svårt att sitta och resa sig, ont i såret osv. Där skiljer sig inte snitt och vaginal förlossning åt, du kommer märka av din förlossning en bra stund efteråt på ett eller annat ställe...

Sen brukar många vara vänliga nog att dela med sig av de mest skräckfyllda vaginala förlossningar som de hört om och det är ju inte direkt peppande och så är det ju faktiskt inte för det flesta.

Hoppas du får hjälp och råd med att bena ut vad du vill under samtalet och att inte dina hormoner ruskar om dig för mycket heller, de har ju en tendens att påverka sinnesstämningen en aning  men de gör säkert också sitt jobb genom att ge dig kraft inför förlossningen.

Tackar:)
hm det är detta som är en del av veligheten, jag vet inte riktigt vad jag är rädd för. Tror inte direkt smärtan eller så utan mer att förlora kontrollen och att det ska hända nåt under förlossningen. Tex att man tappar barnets hjärtljud eller annat som medför akut ks som jag förstått är den största risken. Sen tror jag jag är rädd för att inte orka. Det verkar röra sig om så väldigt många timmar av smärta och att jag därför ska tuppa av eller så. Men som sagt det är mest snurriga tankar som är svårt att hitta nå "substanser" i. Bara allmän oro blandat med längtan...:)
Grattis till dina barn och lycka till med din andra förlossning:)

Tycker du ska kolla in den här tråden:

www.familjeliv.se/Forum-2-254/m18044631.html

Där finns massor av tänkvärt, och tack vare många diskussioner med TS i den tråden har jag äntligen börjat se fram emot min förlossning, istället för att fyllas av panik vid tanken på den.

Lycka till!

Läs på om ks så att du är mer förberedd om det blir akut snitt så kanske den delen blir lättare på förhand också?

Skriver man inte någon form av "så här vill jag ha min förlossning" och ger till BB personalen när man kommer in och även träffar dem för att prata om vad som kan hända och hur man vill hantera det? Har som sagt snittat så då gör man ju inget sådant alls.

Känner igen mig i dina tankar angående förlossningen, jag blev igångsatt med min första tjej, det slutade sedan i ett snitt, med min andra flicka hade jag planerat snitt. Tror att det är bra att fösöka med en vanlig förlossning iaf, det verkar ju inte som du är asrädd iaf, det står ju i dina papper att du är rädd eller så berättar du det så att du kan ha snittet som ett alternativ. Om jag kunnde göra någonting ogjort så är det det planerade snittet med barn två, skulle gärna ha haft en "normal" förlossning, är lite lessen för att jag ej har fått uppleva det. Desutom gör snittet sjukt ont o är en belastning i minst tre veckor. Hur du än beslutar att göra så lycka till

Wow vilken tråd Sydskåning! Ingen som skäller ner eller fördömmer utan här peppas både inför snitt och vaginalt, helt underbar tråd!

kan inte annat än hålla med

peppigapia: Smärta i tre veckor efter en vaginalförlossning finns ju det också + att alla snitt gör inte ont så länge, det är olika från fall till fall och inget som har med hur du föder att göra. Hade ont i två dagar av mitt snitt och sen släppte det och efter mindre än en vecka kunde vi gå riktigt långa promenader så för oss gick det över fort.

Ja, visst är den underbar! Det är så himla skönt att kunna diskutera sina rädslor och tankar utan att behöva oroa sig för hur man ska bli bemött, för en gångs skull!

Jag har blivit förlöst med akutsnitt, har full förståelse för de som väljer snitt.
Jag har även varit så piss rädd för att föda fram detta barnet att jag haft fullständig panik inför tanken, och varit helt inställd på ett planerat snitt.
Samtidigt har en liten röst i bakhuvudet viskat om att jag kanske skulle komma att ångra mig så småningom, om jag inte försökte föda fram detta barnet. Då snubblade jag över Makenzis förlossningberättelse här på fl, och "såg ljuset i slutet av tunneln".
Så vill jag kunna känna, så vill jag kunna tänka! Och det kan jag ju!

Jag har 10 veckor kvar till showtime, och jag övar andning, jag tränar avslappning och jag läser allt jag kommer över om förlossningsförloppet, kejsarsnitt, smärtlindring, ställningar, kort sagt ALLT. Ju mer jag vet, desto färre obehagliga överraskningar kan jag få under förlossningen.
Men ja har mina svackor, mina dagar när paniken tar överhanden. Och det är okej, för då får jag en chans att jobba på att hantera dem med

Tack för era svar:)

En sak jag har grubblat på är varför så många verkar ha haft obehagliga förlossningar mer eller mindre och tycker snitt är ett bra aletrnativ. Men ändå verkar "alla" (med undantag) tycka att det bästa är ändå vaginal förlossning. Varför? Jag menar inte att det inte är det för jag vet inte men jag skulle vilja ha svar på varför det är självklart bättre liksom...

I mina öron låter det som att snitt tar mycket mindre ont i slutändan även fast man har ont efteråt. Men som sagt vet inte det heller.

Det finns fler risker med ett kejsarsnitt, men då jämför man med en vaginal förlossning helt utan komplikationer.

Jag tycker personligen inte att man kan säga att en vag.förl. är bättre än ett ks, för många blivande mammor är tanken på en vag.förl. så skrämmande att ett ks faktiskt är att föredra, och till och med rekommendera.

Lorelaie: Jag tror det är våra kära hormoner som peppar kroppen till att vilja föda. En av mina bästa kompisar har alltid varit smått hysterisk över att behöva föda barn och det försvann helt samma dag hon testade +. Nu behöver det ju inte alltid bli så men säkert för många. Humöret och känslorna är ju inte direkt jämna eller självklara alla gånger  , kanske någon känner igen sig? Förmågan att tänka "normalt" och på andra saker kopplas ju bort under grav och e förl som en ren säkerhetsåtgärd av vår stenåldershjärna för att man ska fokusera på sitt barn och överleva

Kan dra en parallel till amningen för min egen del där också. Tyckte innan Majken och även när jag slutat amma henne att det verkar smått motbjudande hela situationen. Men så blev jag gravid och gravid igen och hormonerna intar kroppen och då är det helt självklart och jag riktigt längtar till att få amma igen.

För min del så var jag hysterisk redan vid första besöket (kräktes innan) hos BM eftersom jag trodde det skulle bli gynundersökning typ en gång i veckan under hela grav och bara det fick mig att få panik. Skulle nog absolut kunna tänka mig att föda bara jag slapp bb-personalen och sjukhus och fick vara helt ensam hemma typ men det är ju inte realistiskt så då fick det bli snitt istället. Sen vill jag bara njuta av grav och inte gå och bearbeta orsaken till min förlossningsfobi just då och behöva gruva mig för det.