Vårkänslor och ev. blivande bonusbarn...

Nej, det är inte lätt med bonusbarn. Men om du älskar honom så vansinnigt mycket så tror jag att du är beredd att stå för både positiva och negativa som följer med bonusbarn, det är ju inte bara negativt. Men det är heller ingen dans på rosor, så du måste verkligen vara beredd på att ta ett helt annat ansvar, hela livet förändras ju...

Vänta inte alltför länge med att träffa barnen, är mitt råd. Barnen ingår i paketet, i det som du ska vara beredd att "satsa" på - och då är det ju viktigt att du vet vad paketet innehåller! Huruvida du verkligen gillar kidsen, hur du reagerar i situationer tillsammans med dem, hurdan din kille är som pappa, det är sånt som jag skulle vilja ha åtminstone lite koll på INNAN jag bestämde mig för att 100% satsa.

Det går ju att ta det lite lugnt med barnen ändå. Beroende på hur gamla dom är kan du ju kanske inledningsvis presenteras som "kompis". Och inget hångel framför ögonen på dem - såklart. Lite vuxen klokhet, helt enkelt.

Nu menar jag inte att du ska träffa barnen precis NU, utan bara att du inte ska vänta alltför länge.

LU

Håller med Therese33, det är så annorlunda att träffa någon som har barn mot någon som inte har det. Omställningen när man övergår från förälskelsefasen eller vad man ska kalla det, till vardagslivet med allt vad det innebär är inte helt lätt att hantera alla gånger.
Jag tycker det låter som ni går försiktigt fram och att ni båda tycker kommunikation och ärlighet är grunden för ert förhållande låter superbra.

Om jag skulle försöka mig på att ge "råd" utifrån min egen erfarenhet så är det att ta det lugnt i början, känn in och försök vara lyhörd på barnen, det blir ju en stor omställning för dem också med en ny person i familjen.
Det är också bra om du kan säga till om något känns jobbigt, även om du kanske trampar din pojkvän på tårna ibland, och även om du inte har lika stor erfarenhet av barn som han har. Man har ju sina egna referenser till hur det är att leva i en familj, och ibland kan det skilja sig rätt mycket ifrån hur den man träffat lever. För att inte tala om hur hans ex tycker att saker skall vara...

Men är du beredd på att alltid komma i andra hand (eller tredje eller fjärde...), att ställa in mysiga saker ni har bestämt för att barnen inte kan vara hos mamman t.ex., att barnen tar enormt mycket plats och tid då de är hos honom, så är du en bra bit på väg.

En annan grej jag upplevde som jobbig när jag kom in i familjen, d.v.s. min pojkväns och hans barns vardag, var att de har levt varannan vecka bara de, och från början fanns inte riktigt plats för mig eller hur jag skall säga. Det är också väldigt mycket upp till dem att lämna plats till dig om du förstår hur jag menar. Många jag pratade med då tyckte att "du har ju valt det själv, du visste att han hade barn och du får försöka ta plats", och det är ju sant. Men inte bara, det krävs ju också att han anpassar sig efter dig lite grann, inte bara du efter honom...

Oj, det finns hur mycket som helst att skriva egentligen, men det är nog lättast att ta saker som det kommer, ta upp om något känns konstigt eller jobbigt, och försök att lägga en del tid på att umgås med barnen när du väl kommer in i deras liv.
Hör gärna av dig om du vill prata mer!

Lycka till och ta hand om den tid då ni ses själva såhär i början och bara kan vara själva och ha vuxentid och vara sådär störtförälskade!

Har spenderat åtskilliga timmar idag åt att prata om framtiden... Såklart vore saker och ting enklare om han inte hade haft några barn men å andra sidan hade han ju inte varit samma person idag om han inte hade haft några barn. De har ju format honom till att bli den fantastiska person som han är idag och som jag har förälskat mig i.

Jag har bestämt mig idag för att ge vårt förhållande en ärlig och helhjärtad chans. Det får bära eller brista. Jag har kastat mina tvivel och skyddsnät. Hjälp! Känns som att jag har kastat mig ut för ett stup och inte vet vart jag ska landa... Känner mig sårbar men samtidigt har jag en alldeles underbar känsla i hjärtat.

Vill gärna höra mer om era erfarenheter. Det är så skönt att få ta del av hur det har gått för andra och hur ni har löst saker och ting...

minimaja: Jag önskar dig lycka till, det kommer finnas stunder som är helt underbara och andra stunder som är ett rent helvete... Det är en ständig berg och dalbana. Men rådet som jag kan ge dig är att ni pratar mycket med barnen + att det är jätteviktigt att din sambo gör klart för barnen att det är ni, att ni är en ny familj och att du bestämmer lika mycket hemma som han gör. Det är den enda råd jag kan ge dig för tillfället...

Minimaja: Åh vad jag känner igen mig, jag kände likadant för några år sedan. Fortsätt prata, prata, prata om allt som dyker upp under vägen, så skall det säkert gå bra!
Lycka till!

Tack för stödet och råden!

Barnen är 2, 4 och 6 år... Hur kommer man på bästa sätt in i deras liv tror ni? Vi har tänkt att vi ska vänta rätt länge och bara känna in hur saker och ting utvecklar sig. Om det visar sig om några månader att vi inte vill satsa fullt ut så är det ju verkligen onödigt att barnen ska behöva lida av det. Antar att det är lika bra att jag inser redan från början att jag inte är viktigast i hans liv genom att inte få spendera all tid med honom ens nu i början när man är som mest "på". Det känns helt ok, jag är lycklig över de stunder vi får tillsammans och känner mig lycklig även när vi inte ses eftersom jag känner att framtiden ser väldigt ljus ut för oss. Han är övertygad om att jag kommer att "passa in" och det känns tryggt att vi kan prata om hur vi känner osv.

Det som jag känner mig mest orolig för är nog exet, hur hon kommer att reagera osv. Men sånt är ju omöjligt att veta i förväg såklart. Har ni några tips på hur jag ska bete mig när jag träffar henne så småningom?

Kram och tack igen! Ni betyder mycket för mig!

Angående exet så känns det nästan omöjligt att ge ett råd sådär. Många bonusföräldrar, speciellt mammor, som man läser om här har problem med exen, men det är ju långt ifrån alla.

Utgå ifrån att det inte kommer bli några problem utan att hon är den person som är mamma till den du är tillsammans meds barn, och hon kommer också så länge du och han är tillsammans finnas med i ditt liv. Vissa finns med mer vissa mindre, med hon ingår liksom...
Det är bara att vara dig själv när du träffar henne, blir hon ett problem så ta det då, men tänk inte innan att det skall bli ett problem är mitt råd...

Hmm.... När tog det slut mellan din man och exet? Tänker på att den minsta bara är 2 år.
För om det är ganska nytt så kanske det är mer känsligt för bio-mamman.
När det gäller barnen tycker jag det bästa sättet att träffa dem på är att göra någon aktivitet. Det är sommar snart, gå på en djurpark eller liknande.
Då kommer barnen vara fokuserade av annat och du kommer bara finnas där med dem när dem har roligt med sin pappa.

Jag har 2 bonusbarn: Säger som så att hade jag vetat det jag vet idag så hade jag inte tittat åt sambons håll.