En saga som blev sann... (långt)
Ni kommer kanske inte tro mig men varenda ord jag skriver är sant. Det är verkligen en saga, hela denna historia, vår historia. Jag utgår ifrån att den inte är för bra för att vara sann, nyper mig själv fortfarande hårt för att kolla att jag inte drömmer. Vi har försökt att bli gravida i drygt 1,5 år och äntligen, äntligen har vi lyckats. Vi ska bli föräldrar!
I onsdags på jobbet satt jag och skrev på familjeliv och kände mig orolig, nervös och okoncentrerad på jobbet på grund av att jag på torsdagen skulle läggas in för operation.
Men vi börjar för tre veckor sedan?
Vi hade varit på ferten tre veckor tidigare och fått konstaterat att äggstocken och/eller äggledaren på ena sidan var deformerad och att tvillingcystan jag haft på den andra sidan, som jag haft i över ett halvår var kvar. Den cystan kunde läkaren inte bedöma om det var äggledaren som ?blåst? upp sig eller om det var en cysta. Dessutom var magen fylld med små cystor och läkaren trodde att det kunde vara endometrios. Läkaren pratade om IVF och operation m.m.
Min vikt hade de åsikter om på förra besöket för två månader sedan. Att jag kämpat hårt och gått ner 5 kilo till detta besöket kändes futtigt i sammanhanget men det var ju ändå bra. Vi fick verkligen en chock på ferten. Jag hade inte fått min mens och vi trodde att vi kanske hade lyckats men våra förhoppningar grusades fort. De tog ett blodprov ändå för att kunna ge mig besked. Sedan bokades jag in för en laparoskopi, titthålsoperation, och de kunde inte säga hur utgången skulle bli, dvs. om jag skulle ha kvar den kanske dåliga äggstocken/ledaren när jag vaknade eller inte. Dagen efter fick jag veta att jag absolut inte var gravid. Det fanns inget hcg alls.
Vi riktade in oss på operationen och hoppades att det inte skulle vara så allvarligt som befarat. Vi började diskutera hur vi skulle kunna gå vidare efteråt och pratade om IVF till hösten. Allt kändes så jobbigt och jag var livrädd för operationen?
I onsdag satt jag alltså på jobbet och skrev bland annat den lilla versen på min presentation. Om vår längtan och hopp om att bli tre. När jag kom hem kände jag att om jag ska vara förberedd för operationen så ska jag i alla fall ta ett gravtest, få det där gamla vanliga minuset, innan de börjar operera runt i min mage.
Vi åkte till apoteket som ligger alldeles nära där vi bor och köpte ett test. Testade när jag kom hem och fick den största chock ni kan tänka er. Ett stort fint plus lyste som en strålkastare rakt i ansiktet. Vi trodde inte våra ögon. Där stod jag med operationspappren i handen och läste om fasta och rutiner inför denna och på bordet låg det ett plus. Jag bröt ihop fullständigt och skrattade och grät om vartannat. Min man bara log. Jag skickade iväg honom igen till apoteket för jag trodde inte det jag såg. Jag var nästan arg och lite chockad.
?Köp ett två-pack skrek jag för det här kan inte stämma. Han åkte fort som attan och handlade och kom hem och vi testade igen. Plus igen. Till slut insåg vi att det måste stämma. Vi tog fram två champagneglas, fyllde de med mjölk (det enda drickbara vi hade hemma, hi hi) och skålade. Jag fnittrade och grät och sa ? Jag ska inte opereras imorgon!!!!
Vi ringde sjukvårdsupplysningen och han jag pratade med sade åt oss att i alla fall åka upp till ferten så de kunde hjälpa oss att reda ut detta. Jag förhörde honom om graviditetstester och dess möjlighet att visa fel, men han hävdade dess känslighet nuförtiden och att det nog var rätt.
På torsdagen åkte vi in till sjukhuset och upp på ferten. I min väska hade jag gårdagens båda test samt ett som jag tog (för säkerhets skull?de kan ju visa fel??) på morgonen. Vi förklarade läget och de såg ut som fågelholkar på ferten. Vi fick sitta och vänta en halvtimme och sedan kom sköterskan och sade att vi skulle bli inbokade på ett besök om sju veckor (!!!!). Jag förklarade återigen vår situation med operation, cystor, deformation osv. och sade att jag tror knappt detta är sant. Hon bokade då in oss på måndag för ett besök för att fastställa detta lilla mirakel.
Jag vill dela med mig av vår historia för att fler ska få hopp. För att fler ska känna att om de lyckas så kan jag också det. Alla odds var emot oss och nu sitter vi här med ett plus och ett litet pyre i magen.
När jag ser tillbaka på de senaste veckorna kan jag också se ett mönster. Vi var helt fokuserade på operationen. Vi diskuterade om IVF och kanske adoption om vi inte lyckas. Vi hade gått ett steg till och accepterat vår situation. Jag missade helt de första graviditetssymptomen i form av ömma bröst. Trodde det berodde på min kropps rubbningar med cystorna och att mensen försvunnit. Jag missade också symptomet att jag sprang på toa som aldrig förr. Det hade ju att göra med att jag höll på att gå ner i vikt och ökat mitt vattenintag till 2,5 liter om dagen. Den där plötsliga känslan av illamående hade ju att göra med att jag åt mindre och kanske kände mig mer hungrig. Tanken att jag var gravid fanns inte ens i mitt huvud. Och nu sitter jag här, min man ler så fort han ser mig, och jag är lyckligast i världen!
Ge inte upp tjejer!! Er saga kan också bli sann!
