Kan man söka hjälp för förlossningsrädsla INNAN man blir gravid?

Jag har ju bara varit på samtal efter min förra förlossnign och gått igenom den. Då tog hon upp saker som kunde röra en ev. framtida förlossning. Nu väntar jag på ny tid för att få se vad vi ska prata om framöver. För min del är det jag vill prata om vaginal förlossning vs. planerat kejsarsnitt. Ända sedan hon sa att jag kan få det om det behövs så har jag tänkt att jag faktiskt kan få syskon till min dotter. Fast nu velar jag och vet inte vad jag vill. Det ska bli skönt att prata med bm i alla fall.

Ja, gå till en sån där auroragrupp. Det kan ju heta olika i solika städer, men funktionen är densamma. Jag började gå lite väl sent vid min grav. (v.35) men hann ändå få ventilera och få hjälp med att förtydliga hur just jag vill eha det vid förlossningen. Allt dom skrev markerades sedan rött i journalen och gick inte att missa.

Jag var fortfarande livrädd vid förlossningen men måste ge en eloge till sköterskorna som verkigen tog min rädsla på allvar och noga läste vad jag ville i min journal.

Men du kan ju oxå kontakta det sjukhus där din dotter föddes och få prata igenom hela förlossningen! Jag gjorde det med en specialistläkare, vi gick igenom HELA journalen, från det att jag kom in tills dess att jag skrevs ut på BB - precis allt förklarade hon och det kändes sååå skönt efteråt! Sedan var hon en underbar läkare oxå, fick gå upp på förlossningen och titta tillsammans med en barnmorska och bearbeta lite traumatiska minnen. Det fick mig att gå från att vara stenhårt inställd på kejsarsnitt till att våga föda vaginalt igen. Jag sattes igång pga havandeskapsförgiftning och det hela tog 3 ½ dag, en mardröm! men de säger ju att nästa gång ska gå lättare oxå... Nu vågar jag i alla fall försöka och i min handlingsplan som jag gjorde upp med läkaren står det klart och tydligt att om jag vill ha kejsarsnitt under "resans" gång på förlossningen så får jag det! Känns skönt & tryggt att veta i alla fall!
Hoppas allt går bra & att du vågar bli gravid! Man får tänka på slutresultatet!
Kram på dig!

Som johanna skriver så är det en jättebra ide att gå igenom hela förlossningsförloppet med en spec.läkare. Man får ta del av de som har legat till grund för de beslut dom tagit. Det är inte alltid som dessa samtal kanske hjälper att komma över förlossningsupplevelsen, men man får en förklaring till saker och ting. Minnena från förlossningen kommer man nog inte ifrån, men man får hjälp att se den från läkarnas ögon liksom.. svårt att förklara. Man måste ju givetvis få turen att träffa en bra läkare oxå, som inte bara går på, för det finns ju sådana oxå... tyvärr..
jag har dock haft turen att träffa två stycken jättebra läkare där.

Redan där och då finns möjlighet att ta upp eventuell framtida graviditet, och lite aurora på det är aldrig fel..

Känner också som du efter en liknande förlossning. Men jag känner överhuvudtag inget förtroende för min barnmorska kan ringa aurora bm själv eller krävs det remiss?

Nu har jag tagit mod till mig och sökt hjälp för min förlossningsrädsla.

Jag skickade ett brev till min barnmorska, som jag gick hos när jag väntade Wilma, och förklarade precis hur jag känner och att jag är så rädd. Så hon ringde upp mig idag, tyckte att det var jättebra att jag tagit tag i det här i god tid innan jag vill bli gravid igen, och så gav hon mig en tid hos kuratorn som finns på samma klinik. Hon tyckte att jag skulle prata med kuratorn först och att jag sedan, om jag känner att jag vill, ska träffa aurorabarnmorskorna på sjukhuset. Hon nonchalerade mig verkligen inte utan hon var stöttande och snäll. Och det känns jätteskönt att ha tagit första steget nu.

Första mötet med kuratorn är om 2,5 vecka. Jag är lite nervös... Allt blev så verkligt nu på något sätt, med kuratortiden inbokad. Är min rädsla tillräcklig för att ett kuratorbesök ska vara "befogat"? Fast egentligen vet jag att jag är dum som ens tänker så, om inte min förlossningsrädsla vore ett stort problem för mig så skulle jag ju inte tänka på det varenda dag. Och då skulle jag inte känna mig livrädd inför tanken på att skaffa ett syskon till Wilma om drygt 1 år. Men ni förstår säkert hur jag menar, jag vill inte vara till besvär och så känner jag mig dum för att jag söker hjälp när jag "bara är lite rädd".

Hur som helst, ville bara berätta för er att jag sökt hjälp nu i alla fall. Jag är lite stolt över mig själv, att jag vågade lägga brevet på lådan och ta första steget. Det var inte så lätt, men nu är det gjort och det känns bra. Även om jag som sagt är nervös inför kuratorbesöket....

/ Elin

Åh jag är nervös. Imorgon är det dags för mitt första samtal hos kuratorn. Någon som har varit hos en kurator och som kan berätta vad jag ska förvänta mig? Kommer hon driva samtalet och fråga saker, eller brukar kuratorer mest vara tysta och lyssna?

Förstår att du är nervös! Men jättebra att du har tagit tag i det!
Det är lite olika hur kuratorer arbetar, en del leder med frågor andra lyssnar mest. En idé kan vara att du skriver ner några stödord så du kommer ihåg om det är några speciella saker du vill prata om!
Och du, din rädsla är fullkomligt nog. Det spelar ingen roll hur en förlossning ser ut på pappret (och din låter inte direkt trevlig heller...) det viktiga är hur du har upplevt den. Tyckte du att den var svår så var den det och mår du dåligt så gör du det. Jag hoppas att du snart kommer må lite bättre i alla fall!
Lycka till imorgon!

Tack Caroline! Jag ska försöka lugna ner mig lite och bara ta det som det kommer imorgon, men det är svårt... Jag är lite nervös av mig...

Förstår ungefär hur du känner tror jag.
Jag går i samtal på motsvarande Aurora nu inför förlossning om ett par månader och jag mår illa och är helt skakig inför varje möte. Men det är ändå jätteskönt att komma iväg och prata med någon och även om jag ofta mår dåligt i ett par dagar efteråt så mår jag mycket bättre i längden. Hoppas det blir så för dig också!

Hej Elin! Vad bra att du har tagit tag i det hela! Jag gick också till en kurator ett par gånger efter min förlossning. Den var absolut inte så svår som din (tycker du ska stå upp för att den faktiskt var SVÅR), men jag kände mig så misslyckad som inte orkade krysta ut honom själv (blev oxå sugklocka).
Nu har jag förlikat mig med detta, insett att jag nog är den bästa mamman min son kunde få Men istället har jag blivit så otroligt smärträdd, är jättejobbigt att ha mens för det är som att jag inte tål nån mer smärta i den regionen.
Jag VET att jag kommer behöva extra stöd om och när jag blir gravid igen. Vill ju också göra ett syskon. Känns djupt orättvist att det är så här barn kommer till världen...
Vill bara dela med mig av mina tankar lite. Du är inte ensam!

Förr eller senare måste man nog lämna upplevelsen bakom sig, och försöka gå vidare. Jag försöker tänka på hur jobbigt jag skulle tycka det var om min egen mamma skulle ha gått omkring och mått dåligt över hur jag kom till världen. Den känslan/dåliga samvetet vill jag verkligen inte att min son ska få smaka en knivsudd av.
Kram!