Precis. Forcera inte. Tänk ur barnperspektiv. De har inte valt, det har ni gjort. Börja med att fundera över dina/era egna känslor inför situationen, för även du/ni kanske kommer att känna "intrång" av "de andra" och då gäller det verkligen att vara Vuxen.
Be inte om ursäkt för att "du kommer och stör", men respektera ett barn som känner att du gör det. Respekt är f ö ett nyckelord - och ett vuxenansvar! Favorisera inte öppet. Respektive barnkull kommer att vara mycket lyhörda för det, även om det är mycket subtilt. Var rättvis. Ingen kräver att ni ska ta till er varandras barn som om de vore era egna, men jag tycker att man kan kräva att ni behandlar dem jämlikt. Blir ni osäkra i hur ni ska agera gentemot er respektives barn - diskutera det (vuxna emellan). Se till att ni är överens i den generella hållningen och i specifika frågor. Sätt inte ungarna i situationer där de finner möjlighet att "spela ut" er, eftersom det skapar spänningar mellan er (vuxna). Detta gäller även i relationen till deras andra respektive förälder. Finns inte den möjigheten till att diskutera med exet se till att det åtminstone är tydlighet hemma hos er - och prata ALDRIG illa om exet. Om inte annat kommer ni att få äta upp det längre fram, när små barn blir stora... Tro inget annat 
I frågor där du känner att du själv vill fatta beslut om dina barn, se till att din kille får fatta samma beslut om sina barn och vice versa.
Var tydliga. För barnen. Så att de vet vilka spelreglerna är. Osäkerhet leder lättare till konflikter. T ex "Nej, du får inte... (till bonusarna) och det gäller alla barn i den här familjen."
Tala om er som en enhet. Prata inte "mina" och "dina" barn inför barnen. Betraktar ni er som en enhet kommer barnen lära sig göra detsamma. Märker de att ni gör åtskillnad kommer de uppleva det med. Barn går mer efter vad som görs än vad som sägs...
Ta gärna en dag i sänder, men tänk också så här "vilka barndomsminnen vill jag att dessa ungar ska ha om 20-30 år? Vilken känsla vill jag att de ska ha av sin uppväxt? Hur kan jag ge dem det?" (frågor jag i o f s tycker att alla föräldrar bör ställa sig).
Om ni två (vuxna) planerar att leva ihop framöver ("för alltid"), vilken familjebild ser ni då som önskvärd? Hur kan ni få det som ni vill ha det? Yttre omständigheter och andras influens kan man inte påverka så mycket, men man kan åtminstone sträva mot det man själv tycker känns rätt och bestämma sig för att inte låta sig påverkas av sådant man inte behöver bli påverkad av 
Vela inte. Var er själva. Var rättvisa. Smutskasta inte. Var stabila och gör barnen trygga. Då löser sig resten. Sånt smittar.
Och bråk och konflikter mellan syskon - "hela" som "halva" - är ett sätt att lära känna sig själva och andra. Ingen katastrof. Bråk och konflikter mellan barn och föräldrar/vuxna - "styv-" som "bio-" tillhör också livets gång. Ingen katastrof. Det det kommer an på är hur den vuxne sedan "möter" barnet.
Det här löser ni - för "har man viljan så har man kraften"...
