Jag står inte ut med detta längre!

Vissa i omgivningen fattar nog inte att alla inte blir gravida bara sådär... Det tog över 1 år innan jag blev gravid med min son. Skitjobbigt. Vi påbörjade utredning med allt vad det innebär psykisk press och stress och känslan av oduglighet... =(

Vi skulle ringa in och rapportera när jag hade nästa mens för att göra kontraströntgen. Men mensen kom inte och jag va gravid. Såhär i efterhand känns det konstigt. Jag vet inte om vi varken va "dåliga på att pricka rätt datum", eller om det låg mycket psykiskt bakom. Kroppen spelar oss spratt med jämna mellanrum.

Det är svårt att "ge svar på tal" när folk luskar när man ska skaffa barn utan att för den skull lämna ut hela sig själv. Dom har ju inte med det att göra egentligen... Känns det riktigt jobbigt kan du ju iofs välja att prata med några nära vänner så dom har lite förståelse...

Vet ibland inte! Det är verkligen skit jobbigt. Man slits mellan hopp och förtvivlan och det går upp och ner. Men av någon mystisk anledning får man ny energi till att orka lite till osv. Jag tänkte efter min insimination, aldrig mer jag gör det bara inte orkar inte med all spänning, kolla i brallan efter blod eller inte, hoppas och bli ledsen och helt knäckt. Men ett tu tre har man "glömt det" och kör igen med nytt hopp. Man vill inte bli fixerad och blir i stället helt tokfixerad man vill vara som vanligt men som du säger orkar inte med någon i sin omgivning och man ser gravid magar överallt.

Men du vet nu kanske det äntligen händer grejer när ni får komma till IVF. De är verkligen duktiga och tar hand om en bra. Och du vet nu kanske det kommer att fungera. Jag vet för nu är jag gravid efter att ha gjort IVF och de hade inte tidigare hittat några "fel" på mig eller min sambo heller och vi hade försökt i 2 år.

Och här inne får man stöd av alla vilket gör att amn orkar vidare. man gläds och blir ledsen med andra och man vet att man i nte är ensam.

Nu ska du se gumman att det är din tur!! Lycka till!!!

Tack!

Det känns lite bättre nu. vi har fått en ny tid den 31/5.
Redan nästa torsdag!!!

Ska bli så skönt.

Det går upp och ner, i vissa perioder kan jag nästan känna mig avtrubbad. Orkar inte bry mig alls... andra dagar känner man bara jätte stor sorg och blir nästan arg på alla andra som lyckas. Men för att orka så måste man försöka se positivt ändå och inte ge upp hoppet! Man orkar för att man "måste".

Vissa dagar står man inte ut... Då känns allt bara hopplöst. Då är man glad om man klarar av att gå upp på morgonen och göra det man ska under dagen. Andra dagar känns det lite bättre, och man hoppas och tror att det snart är min tur.
Här på familjeliv finns många i samma situation, vilket kan vara ett stöd.

Min man och jag berättade först inte för någon att vi försökte bli gravida. Men när vi fick reda på att vi mannens spermier är så dåliga att vi inte har en chans att bli gravida på naturlig väg, så valde vi att berätta detta för de närmsta vännerna och familjen. Då slipper man höra frågor från dem, och de förstår att man kan vara ledsen vissa dagar.

Önskar er lycka till!

Hej yrboll, Förstår precis hur du känner. Vi har försökt sedan maj 2005 - och utredning visar inget fel på någon av oss heller. Känner också att det är jättejobbigt vissa månader, och lättare andra månader... står i kö för IVF (efter 3 misslyckade inseminationer) och har fått besked om att det är vår tur någon gång i höst!
Det jobbigaste är att alla i vår omgivning blir gravida, eller har fått ett - eller flera barn. Jag missunnar verligen ingen detta, men måste erkänna att det stundvis känns jättejobbigt.

Hoppas vi också får gå med magen i vädret snart!
Kram!!

Hej på er!!
TACk, vad skönt det är att få läsa precis det jag känner.
Idag är det en tuff dag, testade i söndags minus på vårt andra IVF och blöder nu för fullt.
Nu har nästan alla vänner fått ett, två eller tre barn, kvar är vi. Längtar så att få tillträde till allt som hör barn till, känner mig ofta utanför. Men är samtidigt så tacksam för alla fina vänner vi har som vet vad vi går igenom och stöttar och peppar oss.
För mig hjälper det att prata mycket med mina vänner, och vara ärlig med mina känslor. Säga att jag självklart blir glad av att höra att någon blivit gravid men att det samtidigt känns tungt då vår längtan efter att uppleva samma sak är så stor.

Vår dag kommer, det gäller att utrusta sig med ton av tålamod och inte ge upp!!
kram på er!

Idag är det ännu värre!

Lååååååångt ner.

Skönt med förstående vänner. HAr berättat det för den närmaste familjen, samt några vänner. Den ena hade det jättejobbigt, nästan panik då de försökt i 6 mån. Fick pergo och blev gravid på studs. Nu säger hon till mig att " det kommer när det kommer", slappna av osv. Fattar inte hur man kan göra en sån helomvändning bara för att det löst sig för dem.

yrrboll: känner med dig! Efter ett år är det inte roligt. Tänker på hur hoppfull jag var vid den här tiden för ett år sen och hur spännande och roligt jag tyckte att det var. Men nu känns det bara jobbigt. Utan er andra här inne vet jag inte vad jag hade gjort. Och jag hatar de där råden att man ska slappna av. Ringde och pratade med min mamma för några dar sen. Tyckte det skulle va skönt eftersom de också fick kämpa i flera år. Men sen så avslutade hon det hela med att det kanske skulle gå bra i sommar när vi SLAPPNADE av. Och det säger hon efter jag har berättat att min mans spermier inte verkar simma så bra. Hur f-n ska det bli bättre av att vi slappnar av!
Och alla vänner som får barn. Jag vill också. Som tur var har jag även en hel del singelkompisar och med dem känns det lättare. Fast inför dem vågar jag inte ens beklaga mig. Jag menar jag har ju i alla fall någon att skaffa barn med. Även om det går åt helvete

Är det någon av er som känner igen att man känner sig "hotad" av sina fertila vänner? Detta skäms jag nästan över men efter att ha berättat för mina närmsta vänner (det blev rätt många)om att vi har problem som försökt ett år och bara fått ett MA, så tycker jag mest allt blivit jobbigt:

De som redan hade ett barn verkar snarast ha skyndat sig för att bli gravida igen och jag tror även de som inte hade skaffat blitt påverkade att börja försöka. Det var inte den effekten jag önskade -alltså temat omkring mig bara ökar...Kan alltså inte undvika ämnet och "njuta av annat" medan jag väntar.

Känner ni igen er?