Kan man inte få älska sina bonusar?

Själv anser jag mig vara väldigt lyckligt lottad som har en mamma och två pappor; en biologisk som jag inte har vuxit upp med men alltid haft en god relation till, samt min bonuspappa som jag har levt med sen jag var dryga året.

Ett stort grattis till din dotter som också har den turen att ha flera föräldrar som älskar henne!

Klart man måste få älska sitt bonusbarn.
Tänk vad roligt och tryggt för ett barn att få växa upp med så många runt omkring som tycker så mycket om en
Det kallar jag en trygg och harmonisk uppväxt.

absolut är det så. men vpgar man älska när man blir kallad för pedofil? vågar man bada tre åringen, pussa honom godnatt när han är 7 känns i bland jobbigt bara det.. att hålla han i handen på stan känns jobbigt.. om hans mamma ser det är jag pedofil?

AllraFörstaGången:
Det låter ju fruktansvärt Synd att inte alla föräldrar klarar av att hålla bitterheten borta och istället se till sitt barns bästa

ja men som tur som är så pratar vi inte med varandra mer än hej o hejdå typ.. jag vet inte om hon blivit äldre och smartare men inget jag vill ta reda på heller.. det var inte så roligt sist jag försökte lära känna henne..

ja jag önskar bara att han kunde ha en underbar mamma som också kunde vara en vän det skulle hennes son må mycket bättre av..

Om jag inte skrev det här sist så skriver jag det nu!

Hyr/se/köp filmen Alla älskar alice med persbrandt, där handlar det om bitterhet så man blir skrämd!!! Jag tror inte jag var sur på en vecka efter den av tanke på barnen ;). Den är så himla bra!!

L

Hej TS och alla ni andra fina vuxna som har starka känslor för barnen runt omkring oss!

Jag har två bonusar, 3 och 6 år gamla, som jag avgudar. Det har varit enklare att ta den minsta till sig för det har kännts naturlig från första stund. Den lite äldre älskar jag minst lika mycket men jag känner mig inte lika nära och får jobba mer på att visa att jag finns där och uppskattar att h*n är en del av vår familj.

När vi lärde känna varandra allesammans fanns det ett stort samvete hos de båda barnen. Vi kunde ligga och mysa och så pltsligt sa någon av barnen "Jag tycker om dig!" och så fick jag en stor blöt puss, en liten stund senare "Men jag tycker om mamma också." Då är det viktigt att visa att hjärtat rymmer kärlel för många och att jag inte gör bandet med biomamman svagare för att barnen tycker om mig. Vi har kommit över den perioden nu men ett tag var det många tankar i huvudet på 3-åringen kring just detta.

Får man kalla bonusarna för sina egna?
Jag väljer att inte göra det, mest för att jag inte vill konkurrera med biomamman som inte alltid är en ängel om jag säger så. Det kan vara nog så svårt att se sina guldklimpar springa rakt in i mina armar när hon lämnar dem hos oss - det skulle svida lite i hjärtat på mig om jag var i hennes situation så jag försöker hålla en låg profil. De vet att jag finns där för dem och stöttar dem i alla fall, även om jag "bara" är deras bonus.
Ibland i affärer, eller på fritids när någon vikarierar, är det ofta någon kallar mig mamma och då kan den yngsta uppleva det som lite förvirrande - att h*n tittar på mig och inte riktigt förstår. Då tycker jag det är viktigt att berätta hur det är - för det är ju inget konstigt att barn har bonusar nu för tiden :o)

Mer kärlek till barnen!

Kan inte annat än att hålla med, självfallet kan man älska sitt bonusbarn! Barnet är ju en del av den man/kvinna man älskar, så lite naturligt kanske det blir! Min bonusson är väldigt lik sin pappa, min sambo, till både utseende och sätt att vara...så hur skulle jag kunna låta bli att älska det lilla trollet! Att han sen är ett riktigt litet charmtroll går inte att förneka! Sen att jag längtar tills jag får egna barn är ju en annan historia! Men jag skulle ju inte älska det här första lilla charmtrollet något mindre för det, han är en naturlig del mitt liv som jag ärligt inte vill vara utan!

Haha.. jaa känne rigen det :) Har en bonus på 7år. Är man hos doktorn och hon säger mamma om mig så är han snabb som 17 och säger NEJ min lotsas mamma :) Jag behöve rinte bli kallade för mamma jag är så stolt och glad ändå att bara få vara hans lotsas mamma som han älskar. Jag har funnits med i bilden sen strax innan han skulle fylla två år så han vet vart han har mig någonstans och det känns sååå sköönt, att han och jag och hans pappa är en familj samtidigt som han har en familj hos sin mamma också.

Ja jag känne rigen det också :) vet i början när jag var ihop med mins ambo. Kanske efter ett år ungefär. Jag blev tokig. Han var inte redo att skaffa barn men jag ville ha det var då 18år (antagligen inte riktigt redo heller) Men jag längtade otroligt mycket och det gjorde ont i hjärtat många gånger att se dem tillsammans fast man hälst av allt ville se honom tillsammans med ens egens barn :)

Igår frågade min bonustjej som är 6 år sin pappa varför han alltid kallar henne för pappas flicka "jag är ju Sandras och mammas flicka oxå!" Det var oerhört att höra. Hon vet att hjärtat rymmer för många och att vi många delar henne och alla älskar henne.

Jag tycker det är viktigt att säga positiva saker om mamman även när det tar emot. En dag får jag egna barn som älskar mig mest - lr med det speciella bandet folk pratar om. JAg har dock inga problem med att kalla henne min älskling, min flicka å massa saker med min i.

Dazzle

Det är absolut inget fel i att älska alla i sin familj.
Är själv bonusmamma till en underbar liten grabb. Jag sköter honom som vårt eget barn och har precis som din man varit med sedan innan han föddes. Han vet inget annat än situationen som råder idag och kallar mig för mamma (trotts att vi försöker hålla det till mitt namn).
Att älska och respektera ett barn som tillhör familjen lika mycket som sitt "riktiga" barn är inte fel. NI är trotts allt en familj och även bonusbarnet måste känna sig lika hemma och välkommen, det är ju h*n hem och familj precis lika mycket.

Barn är underbara, även om man inte fött dem själv! =)