Hur reagerade era föräldrar när ni berättade att ni var gravida?
Min mamma blev helt chockad och jag längtar till chocken lagt sig för henne..
Tror de tycker att jag förstör mitt liv som blir mamma så tidigt men jag ser det inte så!
Jag är ju glad och lycklig för lillen även om det inte var planerat.
Så.. hur reagerade era föräldrar, hur reagerade ni, har ni fått det stöd ni vill/behöver ha?
/respire , Moa
Mamma o pappa tog det bra, jag var 18 när jag blev gravid, o jag o blivande pappan var inte tillsammans.
De stöttade mig under hela min graviditet o mamma var även med på förlossningen. 
Men andra hade jag hunnit fylla 21, jag hade sambo o livet såg helt annorlunda ut för mig, så då blev de mer glada o spända, av helt förståliga skäl!!
//Therese 24, mamma till Isabelle snart 5 år, o Ludwig 2,5 år.
Har bara läst TS, jag är 16, fyller 17 i september..jag berättade för min mamma idag, ( jag flyttade hem till min pojkvän förra året, 20 mil hemifrån) jag skickade upp en bild från ul..hon vart skitförbannad, och säger åt mig att jag ska adoptera bort mitt barn! Hur kan man ens säga något sånt till sin dotter? Så jag får inget stöd från min familj, men tur så får jag det från pojkvännens familj. min familj tänker även kontakta polisen för att de ska köra hem mig. Och gud så de håller på..men aldrig att jag tänker adoptera bort mitt barn!
Läste att du mist ditt lilla "pyre" , jag beklagar verkligen. Kramar från mig.
Kelso, jo jag hoppas det.. =(
jag va utomlands när jag fick veta att jag var gravid..så jag tvingade min man att ringa hem till pappa..han blev helt stum så min man trodde att min pappa lagt på i hans öra..hahaha...nu är han superstolt morfar..;)
jag gav henne testet i handen , så log hon bara och jag bara säg något, så hon bara jag vetej vad jag ska säga :) så sa hon att hon stöttar mig i vilket än vad jag väljer :)
När ja skulle berätta för mina föräldrar så va ja så himmla rädd för hur de skulle reagera, de tog min 2 veckor innan ja vågade berätta nyheten, Men när ja berättade för Mamma pappa mormor mostrarna mm. alla blev jätte glada! Jag o min sambo vi fick en massa presenter,säng mm Det va väldigt skönt att veta att de va med på min sida för varje vecka som gick. Och i dag när lillen är född så vill allla hälsa på eller vara barnvakt, dom älskar honom väldigt mkt =)
Min mamma blev jätte glad.. lite chockad men glad :)
pappa har jag inte berättat för än..
sambons mamma blev också glad :)
Jag är 19 och sambon är 21 han hinner fyller 22 innan det är dags :)
Hej.
Jag är aldeles strax 18 och min pojkvän är 19. Jag har inte vågat berätta för mina föräldrar ännu. Jag ska ha bestämt mig helt för hur jag ska göra innan jag berättar så att dom inte ska kunna påvärka mitt beslut. Jag är så rädd att min mamma ska bli vansinnig :S
jag kände på mej det för jag hade gått upp lite å brösten växt.. å så mådde ja illa när ja inte ätit på nån timme... min pappa sa stackars dej de fösta han sa typ.. å sen sa han du får inte bo hos mej för jag vill inte uppfostra en till unge!!! ( nu är ellt lugnt å han älskar sitt barnbarn) min mamma däremot sa bara att jag hade ett stort beslut framför mej och att jag skulle väga fördelar och nackdelar på en lista.. men för mej var saken nästan klar för jag tycker inte om aborter så jag tänkte att om jag inte ska ha detta barn så kommer det ut som ett missfall.. men så blev det inte å nu är min lilla son snart 9 månader
Mina föräldrar blev inte alls glada och undrade hur vi ens kunde tänka tanken att behålla barnet e.t.c Hon bokade tom en aborttid till mig och blev väldigt sur och vresig när jag tillsist sa att vi skulle behålla barnet. I vecka 25 började hon mjukna upp och är nu världens stoltaste mormor, men jag blev väldigt sårad och ledsen. Väntar nu nr 2 och är nervös att berätta detta också för henne, men hoppas och tror att hon tar det bättre denna gång.
Jag gick faktiskt klart gymnasiet med Ludde bokstavligen på armen. Han föddes på höstlovet och juni året efter (när han var 7 månader) tog jag studenten som planerat Allt går om man är tillräckligt envis!
Min mamma blev hysterisk och ville verkligen inte att jag skulle behålla, hon tycket jag var på tok för ung och oerfaren. Hon var mest orolig över hur jag skulle klara det med ekonomi, skola boende, för jag bodde hemma då gick sista året på gymnasiumet och hade lite extra jobb. Men det var bra att hon ifrågasatte allt, så jag verkligen tänkte igenom mitt beslut och inte gjorde något jag senare skulle ångra.
Medans min killes föräldrar var överlyckliga över att få ett barnbarn. Så jag kände mig väldigt kluven ett tag, men när jag väl bestämde mig så fick jag fullt stöd av mina föräldrar!