Vad kan man kräva av en plastpappa??

Jag tror tyvärr inte på förändring oavsett vad du säger. Det måste ske per automatik och vara helt naturligt ifrån mannens sida. Det var väl nyhetens behag..

Känner igen mig i relationen med min tidigare sambo som numera är ett X.

Det var jätteql m mina barn i början och han företog sig än det ena och än det andra, men efter att vi förlovat oss och blivit sambo så var "smekmånaden" över..

Självklart var jag besviken på vändningen och det märktes på mina barn att de inte heller var bekväma i förhållandet så jag lämnade karln.

Men jag är inte du och han är inte Han, så det behöver ju inte betyda att Han fungerar som mitt X, Men jag tror att detta kan vara den "bistra" sanningen..Att det var nyhetens behag..

Min man tar alltid hand om mina barn trots att vi har ett gemensamt och tvåan på väg. Jag hade 3 barn när vi träffades och sa till han att vill du ha mig måste du vilja ha mina barn också. Han sa att vi behövde inga fler barn om jag inte villa för det gick bra med dom jag hade. Nu blev det barn ändå men mina barn jag hade när vi träffades glömmer han aldrig bort. Dom kommer i första hand. Känns skönt.

Jag tror att det är en kommunikationsfråga. Du måste tala om för honom att NI är en ny familj där han ingår och att du vill att han tar lika mycket ansvar som du gör, dvs att han får vara med och bestämma hur ni skall ha det hemma med regler mm och att han även får ansvaret att säga till om det är något han inte tycker fungerar. Involvera honom mer helt enkelt.

Jag kan bara ge svar utifrån att vara bonusmamma, men som jag uppfattar det du skriver så kanske det är så att ditt ansvarstagande över dina barn går ut över din mans relation till dem. Att du inte tycker att han skall behöva göra saker för det är dina barn...
Jag tyckte jag kände mig mycket mer delaktig när jag fick vara med och bestämma mer, vara med i vardagssaker mer och sådär. När min sambo kände som du att han var den som skulle lösa allt med bonusen, alla konflikter, allt "trist" och vardagligt eller vad man skall säga, då kände jag mig bara utanför.

När han tog med mig i beslut och gav mig ansvar och så, då kände jag att jag VILLE vara med mycket mer. Innan var det som att hans inställning smittade av sig till mig, typ: "jaja, om han inte vill att jag skall vara med och bestämma eller vara delaktig i vardagen med allt det ansvaret, då har jag ingen lust att vara någon lektant när något roligt skall göras heller". Jag kände mig som någon som bara skulle vara mysig och rolig, men så fort det blev minsta lilla konflikt eller sur min så tog han med sig bonusen i på hennes rum och löste det bakom stängda dörrar, utan mig givetvis.

Han gjorde det säkert för att han tyckte att jag inte skulle behöva vara med när hans dotter var "jobbig", och för att hon skulle slippa tappa masken inför mig, att hon kanske skulle tycka det var jobbigt att börja gråta då eller så. Men jag blev ju helt utanför, jag visste liksom aldrig vad som hände eller hur han bestraffade/uppmuntrade eller något sånt. Jag skulle bara busa och mysa liksom...

Det är lite svårt att förklara, men skall man ta relationen vidare med någon som har barn sedan innan så tror jag man måste vara delaktig i allt, tråkigt som roligt, annars blir man någon kul typ som inte har något ansvar och som ingen i slutänden lyssnar på. Om man sen får gemensamma barn så kommer man ju bli mycket mer delaktiga i dem, och då blir bonusarna utanför på något sätt.
Lite svamligt det här kanske, men kort sagt så försök få honom med dig, be om råd när det är något som skall bestämmas, kanske fråga vad han tycker är rimliga läggtider eller något sånt, så han känner att hans åsikter och så räknas, så tror jag att kommer känna sig mer delaktig automatiskt!

Jag tror helt klart att du ska låta honom ta mer hand om barnen också. Han känner sig kanske utanför och att ni inte har behov av honom. Går barnen med frågor och vill ha hjälp av honom och inte bara till dig?

Ta in honom fullt i diskussioner kring barnen så tror jag han får lite mer självförtroende och känner sig nyttig

kommer inte alla i första hand?

Hej

Jag tycker man ska kunna kräva lika mycket som av en styvmamma, å om någon blir styvmamma då förväntas de som mamma ta en jävla massa ansvar! Däremot kan jag tänka mig att man bör se över vad man har för överenskommelse om detta i sin relation. Det är ju ändå de vuxna i relationen som tillsammans ska bestämma spelreglerna.

Jag tycker dock att man ska ta gemensamt ansvar, man är två personer som bor ihop och som mamma har du som uppgift att ge dina barn den bästa uppväxten som kan tänkas, och bästa fostran. Om du då behöver en livskamrat som stöd och hjälp i detta är det inte för lite att kräva. Men sedan kanske din partner just nu är lite nere, lite deprimerad över något annat lr så. Prata är nog det bästa.

Lycka till