Barn utomlands med utländsk pappa

sog dig i en annan trod tror jag ;) vi har ju inte barn än, men är gravid, 29 veckor. Vi bor i madrid. jag trivs bra, även om jag skulle trivts ännu bättre i bcn! (bott där innan). so jag tycker absolut att du ska flytta! det är inga problem men familjen tycker jag, det finns so monga billiga flyg nu, speciellt till bcn ännu mer än hit (typ ryan air). du kan ju kanske föda barnet i sverige och sen flytta ner och njuta av dina 91 veckor mammaledighet innan du bestámmer dig helt? du kommer nog inte vilja aka tillbaka, och dina kompisar och släkten kommer vara stormglada över att ha en kompis som bor här, alla vill ju hit och semestra. Det är även lätt att skaffa kompisar här, spanjorerna är inte so inbundna som svenskarna. du kan spanska va? do är det inga problem alls (jag tänkte po spanjorernas engelska som verkligen är kass, som du vet..). att det inte är so barnvánligt kan jag holla med om, men det överväger ju stranden upp! dessutom är katalonien väldigt vackert och inte so torrt som mellersta och södra delarna av landet. ett tips är iaf att du ser till att barnet far dubbel nationalitet, boda passen. glöm inte heller att man i spanien har 2 efternamn. Hoppas du kan bestámma dig snart, kram Linnea

Hej! Jag är en trebarnsmamma i Sofia med bulgarisk man, trean är född här. Har varit i samma situation som dej med samma frågor, men allt löser sej. Jag trivs jättebra här och skulle ha svårt att flytta tillbaka till Sverige, (jag var också väldigt hemmakär en gång i tiden). Barnen är tvåspråkiga och den äldste går i bulgarisk skola. Mormor och morfar kommer och hälsar på ibland, vi åker till Sverige då och då, spelar in Bolibompa på video i Sverige och prenumererar på Bamse... Fråga gärna, kan skriva mer senare, har just nu en sovande ettåring i knät och de två äldsta och två grannbarn stojande runt...
Ett tips: Gå in och titta på www.svenskamammor.com/, där finns jättebra tips!!!!

Hej, tack för tipsen! Och jag håller med om att Barcelona och Katalonien är underbart, jag har ju bott här från och till i 7 år så jag har kompisar här också (fast katalanerna är inte som vilka spanjorer som helst, de är minst lika svåra att få kontakt med som svenskar .. ) Är bara nojig över att det är stora frågor på spel men som sagt, man har ju föräldraledigheten på sig att känna efter. Det jag tänker är väl mest vad som skulle hända om jag och min sambo blir oense om var vi vill bo, det har hänt en del och det är alltid jag som kompromissat eftersom jag kunnat ta jobbet med mig en del av året.. Men det bästa är nog bara att ta en dag i taget!

Tack för länken till svenska mammor-sajten förresten, ska kolla in den genast! Du får gärna skriva mer och berätta om ditt liv när du har tid/lust? Har det funkat bra med jobb i Bulgarien t ex? Ibland tror jag att jag har lite för höga krav men grejen är att min utbildning inte funkar bra i Spanien, den är helt inriktad på att jobba statligt på department etc. eller med forskning (som jag gör nu) och jag är lite för mycket karriärist för att ge upp den biten är jag rädd.. Så det kanske är roten till min noja, en del av mig är rädd att bli fast som hemmafru i Spanien med barn och inte få några bra jobb (tro mig, jag har försökt och det bästa jag kunnat hitta här är enklare sekreterarjobb fast min spanska är i stort sett perfekt och katalanskan ok). Man får väl andra prioriteringar när barnet kommer men ändå, det är väl lätt att bli bitter om man känner att man får ge upp sitt eget liv, eller...? (nu är min sambo verkligen min stora kärlek, annars hade det aldrig funkat!)

Ha det bra och skriv gärna igen!

om jag var du och hade möjligheten skulle jag flytta till Barcelona! ni kan ju besöka sverige ofta, samt kanske mormor/morfar kan besöka er? är själv gift med en man från Chile (han hade bott i Chile 31år innan vi träffades) men vi beslöt oss för att bo i sverige, fast visst blir det jobbigt ibland för honom här i Sverige, att börja om med allt från 0!

är nog i en liknande sits...

jag bor i Spanien (Valencia) med min sambo (som visserligen är från Ecuador men har bott här i 7 år) och våran son som snart blir 1 år. sonen föddes i Sverige och jag och han bodde själva där tills han var 5 månader.

jag har aldrig varit speciellt hemkär utan själv velat flytta iväg men jag måste erkänna att jag inte trivs alls här just nu... det är svårt att vara utan familjen och särskilt när man har barn, det finns aldrig någon här som kan hjälpa till med barnpassning etc. jag har inga kompisar alls här heller, tyvärr är spanjorer i den här delen av landet extremt inbundna och det är jättesvårt att ta kontakt med någon. vi är ofta på olika lekplatser så att sonen ska få leka lite med andra barn men för min del blir det knappt någon kontakt med andra mammor eftersom 90% av dom vuxna som är på lekplatsen är mor/farföräldrarna!

jag vill inte avskräcka dig, men jag trivs inte just nu, efter snart ett halvår (och då hade jag redan bott här innan i nästan 3 år). det blir väldigt instängt och ensamt. vi har inte lyckats få någon dagisplats till sonen till hösten så jag ska plugga på distans och vara hemma med honom ett år till.

för min del hade en flytt till Sverige varit det allra bästa, men det känns inte bra att dra med sambon dit, jag är rädd att han ska vantrivas och inte kunna anpassa sig. så för tillfället har vi inga planer på det.

att prova är nog iaf det bästa, passa på när du är mammaledig och var en längre period (ett halvår eller mer kanske) i Barcelona och se hur det funkar!

hoppas allt går bra för er!

Hej Lottiz!

Förstår dig helt, det är en myt att spanjorer är så lätta att få kontakt med! Hoppas att det löser sig och känns bättre snart! Barcelona har fördelen att det är så många utländska som bor här, nästan alla mina vänner är utlänningar som jag och så har ju min pojkvän spanska vänner, men grejen är att i princip ingen här skaffar barn fast alla jag känner är mellan 30 och 40, Spanien har ju lägst födelsetal i världen tror jag. Det är mycket barrundor och uteliv så risken är nog att man hamnar utanför när barnet kommer..

Men kan du inte gå med i någon barngrupp, det finns ju t ex svenska föreningar i många spanska städer som ordnar svenska lekgrupper på lördagar tex. SWEA eller Skandinaviska föreningen är några. Har aldrig gillat såna föreningar egentligen men när man får barn kanske det är ett sätt att träffa andra i samma sits.

Sverige är ju inte världens lättaste land att flytta till om man inte kan språket och så, så jag förstår hur du känner med din sambo, det är samma för mig, är rädd att han inte skulle stå ut och förresten skulle han nog inte gå med på en flytt. Så vi får se hur det går det här! I värsta fall blir vi väl särbos delar av året, känner en tjej i Sverige som har barn med en amerikan och de är särbos eftersom ingen vill flytta till den andras land! Inte idealet kanske..;)

hej! jag bor i malaga sedan tre ar och vantar oxa tillokning i nov!!, ska bli jatteroligt och ser varkligen i fram emot det, men jag maste erkanna att aven om jag trivs har sa har jag fruktansvard hemlangtan i perioder och mer nu nar jag vantar barn, att ha familjen och vanner nara. Jag tycker oxa du kan prova speciellt nar barnet ar litet sa du inte behover trassla med dagis, skola osv. Vi har sma planer pa att flytta till sverige nar lilltjejjen ar runt aret och provbo ett ar men vi far se hur det blir en dag i taget=)Lycka till!!

Hej och grattis till magen!

Låter spännande alltihop - och du har massor att fundera på. Jag bodde själv i Tarragona ett tag och gillar Barcelona massor. Barcelona kanske inte går att tippa mot svensk landsbygd när det gäller barnvänlighet, men det finns massor av andra fördelar. Plus att det blir folk av alla de barn som växer upp i Barcelona också, så det blir nog bra. Det kan gå ännu bättre att låta sitt barn växa upp utomlands om man bara kan "tanka" Sverige lite då och då också, och den möjligheten verkar ju du ha.

Hursomhelst, det GÅR att pendla fram och tillbaka (6 mån där, 6 mån i Sverige) och det finns fler som gör så. Rent personligt så tror jag att de par jag känner som gör så nästan är de lyckligaste och har de stabilaste relationerna. Det har nog också att göra med att de har pratat igenom allt grundligt innan de satte igång. Om ni är säkra på varandra och går in i en sådan lösning på problemet med öppna ögon, så tror jag att det kan funka jättebra.

Överhuvudtaget så är det nog ingen bra ide att flytta med barn till ett annat land om relationen inte är bra, och om man själv egentligen vill hem till Sverige. Det går inte att flytta hem till Sverige igen med barnet, utan vidare - utan då riskerar man att bli en (ofrivillig) barnkidnappare. Det är inte så många som vet om det innan de flyttar utomlands, unga och kära, utan de åker på smällen när det är för sent.

Du och din kille bör prata igenom vad som händer vid en separation, och helst skriva upp det på papper och göra det till ett sorts extraavtal till samboavtalet eller äktenskapsförordet.

Eller så får du vara medveten om risken när du flyttar ner - och att det kan innebära att du "sitter fast" i Spanien med ert barn om ni väljer att gå skilda vägar. (Du kan förstås flytta till Sverige igen utan ditt barn också..men det är oftast inte det man vill.)

Det är inte bara vid en separation som det kan bli strul vid en utlandsflytt - om den ena eller båda föräldrarna dör också. Vem ska ha vårdnaden då? Vi har själva valt att min syster ska få vårdnaden om våra barn om något skulle hända oss, men när min syster bor i ett annat land än vi så kan det bli problem och det kan man förebygga genom att lagligen lägga fast att det är hon som blir vårdnadshavare.

Själv bodde jag i Holland och är gift med en holländare och vi har två barn ihop - och vi bytte nyligen land, och flyttade hit till Sverige i början av året.

Vill inte måla fan på väggen, men här är några trådar som kan hjälpa dig att fortsätta reflektera:

familjeliv.se/Forum-3-45/m10514706.html
familjeliv.se/Forum-4-51/m14960572.html
familjeliv.se/Forum-4-117/m16832374.html
familjeliv.se/Forum-4-51/m19558038.html
familjeliv.se/Forum-4-51/m17233138.html
familjeliv.se/Forum-5-175/m19754927.html
familjeliv.se/Forum-4-51/m20173388.html
familjeliv.se/Forum-4-51/m20457247.html

alltså, det behöver ju inte vara så drastiskt, du har ju tid på dig att fundera.... Och ungarna börjar ju inte i skolan direkt...

Kan hålla med om att cataluña är ett annorlunda ställe, med ganska instängda och trångsynta invånare... Men bcn är STORT och det finns alla typer av folk!

Jag har en dotter, på kanarieöarna då, men jag har bott i en massa städer i spanien innan det, och jag har en hel del spanska vänner, och känner mig totalt hemma här (fast kanske mer på fastlandet då). Men jag är VÄLDIGT sverigekär och måste åka hem ganska ofta och njuta av det goda. Men som sagt, jag åker "hem" till sthm, och sen åker jag "hem" till spanien igen... Min familj kommer och hälsar på när de kan.

Från Bcn går det mkt flyg också, billigt...

Sen när du går med barnet till lekparken (populärt här) träffar du säkerligen på folk som har barn i samma ålder som kanske är trevliga, vem vet?!

Jag skulle lätt ge det en chans! Om det inte funkar får du hitta på nåt annat sätt...Min dröm skulle vara att bo här 9 månader om året och sommaren i sverige!

Hej,

Jag förstår dina dubier. Jag bor utanför Barcelona med min dotter (2 och ett halvt år), katalansk man samt har en ny bebis i magen (datum satt till slutet på januari). Vi bodde tidigare mitt i smeten, barrio gotic, men jag har under en längre tid bearbetat min man att flytta utanför. Då jag blev gravid gjorde vi slag i saken och vi har inte ångrat oss en sekund. Allt det som jag saknade från Sverige har jag mer eller mindre nu, och jag får inte längre ångest då jag återvänder hit hem efter Sverige-semstern.

Jag blir dock lite störd när folk pratar om Sverige vs Barcelona, Barcelona är ju trots allt en 3-miljonerstad, det finns ju väldigt olika delar av Barcelona och väldigt mycket som är lugnare och mer barnvänligt än just centrum.

Jag umgås inte mycket med katalanska mammor, mycket p.g.a. att vi inte delar syn på barnuppfostran eller hur man ser barnen över huvud taget. Däremot träffar jag en del utländska mammor, kompisar sedan före barntiden. Du har ju rätt i att de dessutom ofta är äldre här när de väljer att skaffa barn, det är mycket som skall till innan de släpper efter på den biten.

Vi åker till Sverige så ofta vi kan, ibland jag själv med Junia och ibland jag och Junia först och min man efter ett tag, allt beroende på hur mkt ledighet vi kan ta ut. Jag var hemma med Junia ett och ett halvt år, 16 veckors betalt och resten via besparingar. Då reste jag till Sverige 4 ggr, 3 veckor till 1 månad i stöten. Nu när jag jobbar blir det svårare men med nästa barn ska jag försöka göra samma (även om det är knepigare ekonomiskt denna gång).

Angående jobb så förstår jag dig fullständigt, det är inte precis något drömscenario på jobbfronten. De flesta jag känner jobbar på ngt ställe där de vantrivs men får en ok lön eller så jobbar man med ngt man gillar och får lite lön. Men det här vet du ju lika bra som jag.

Jag skulle som många andra här redan har gjort rekommendera dig att passa på att flytta hit ?på riktigt? under din mammaledighet och försöka att känna på hur det är. Men försök då kanske kolla ut en stadsdel som känns mer ?barnvänlig? eller ngt utanför stan, du ska se, vi har aldrig haft så mkt besökare som nu! Och Barcelona är inte långt borta (många gånger tar det mig lika lång tid att ta mig in och träffa ngn som det tar för dem att förflytta sig inom Barcelona).

Jag bloggar om vårt liv här:

viktorialowenthal.blogspot.com/

Lycka till
Viktoria

Ni får nog förhandla er till i vilket land barnet ska gå i skolan, och vara i det andra landet på loven. Jag bor i Australien med min man, vi ska ha barn, men vi kan knappast flyga hem till sverige ens varje år . Jag älskar Australien men saknar min familj och Sverige och svensk mat osv. Vi kommer nog bo här till största del, men vi hoppas att nångång i framtiden kunna köpa lägenhet i Sverige så vi kan åka dit på somrarna (vintrarna här).

Kan varmt rekommendera tvaa saker:

1) sommarstuga i Sverige saa att man alltid har ett eget hem att komma till.
2) medlemsskap i SWEA som har en Barcelona avdelning (http://www.swea.org/default.aspx?mid=1071)

Har bott i Vancouver de sista 6 aaren, vaentar mitt andra barn med min kanadensiske make och stortrivs. Har dock faatt sadla om naer det gaeller yrke men min man tjaenar jaettebra vilket har minskat den ekonomiska stressen. Anvaender min utbildning men faar inte lika kvalificerade jobb haer som i Europa. Kanadensare aer lite som svenskar, de foeredrar sina egna.  

Vi har en sommarstuga i min hemstad dit vi aaker varje sommar. Naer jag faar hemlaengtan saa goer tanken paa mitt svenska hem att jag inte kaenner att jag givit upop ngt, snarare valt ngt annat.

Kan varmt rekommendera att vaaga ta spraanget. Har sett tjejer som goer det halvdant och som glorifierar Sverige total naer de vael flyttat och aldrig helt ger det nya landet eller sin partner en chans och de fungerar aldrig speciellt bra.

Aelskade sjaelv Sverige naer jag flyttade men maerkte efter ett aar i Frankrike att jag faktiskt maadde baettre naer jag inte var i Sverige vilket ledde till att jag var oeppen foer ett foerhallande med min utlaendske man naer jag vael traeffade honom. Men man behoever svenska vaenner och jag ser att ngn redan tipsat om Svenska mammor. SWEA har aeldre medlemmar men jag har 4-5 jaettebra naera svenska vaenner i min egen aalder som jag har traeffat haer genom SWEA Vancouver. Tre av oss har fatt/ska faa bebis 1 eller 2 inom en period av 7 maanader vilket goer mammaledigheten social och goermysig. Delar inte heller syn paa barnuppfostran med kanadensare och tror att jag hade kaent mig ensam om jag inte haft mina svenska vaenner som alla utom en aer gifta med kanadensare.  Genom SWEA kan man ocksaa efterlysa en extramormor/moster - jag har flera och har aldrig problem med barnvakt ... daeremot aer det annorlunda med barntillsyn saa visst maaste man anpassa sig.

Oenskar dig ett varmt lycka till!