11 mån. sedan bf men ältar det ändå

Att få ett prematurbarn är en chockartad upplevele som man alltid kommer att bära med sig så länge man lever! Något som man aldrig kommer att glömma. Jag blir själv alldeles tårögd när jag tänker tillbaka eller läser/ser om andra prematurbarn. Alla barn är ett mirakel och våra mirakel föddes just på detta speciella sätt!

Hej!
Jag har inte läst hela tråden men ville bara säga att det tog ett år för mig att 'komma igen' och vara som vanligt efter min lille kille kom i v.25 +3 (pga HF och HELLP)

Nu tänker jag att  Ja ok, vi hade en jobbig tid, men vi klarade det och har så mycket att se framemot - att kunna se när han växer och mår bra... Jag vet ju inte varför jag fick HF denna gång (tredje barn med samma pappa ) o inte förut.

Hoppas du förstår vad jag försöker få fram  - det är ju inte så lätt att sätta ord på känslorna!

31+4 här och jag tänker också ofta på det. Jag tror det tillhör att få prematurt.
Sen kan man alltid tjata av sig hos vänner och bekanta så kanske man bearbetar det lite?

Hej

Jag födde min dotter i vecka 34+2 och allt har gått jättebra. Hon e nu 9 månader och väger över 10 kg ,, så hon har tagit igen sig ordentligt på maten. Hon kryper inte men sitter så bra så

Men jag har oxå superdåligt samvete.. får en klump i magen direkt när jag tänker på förlossning och det vi gick igenom. Anklagar mig själv att jag stressat igång det.. Det är lite suddigt från dagen innan jag födde. Men jag var uppe på förlossningen för att det hade kommit lite blod. Då e jag 89 % säker på att de gjorde en gyn undersökning på mig. En vaginalt ultraljud. Eller jag e säker men jag kan knappt komma ihåg det och min man var bortrest., Och kan de då ha petat igång det.. Varför sa jag inte ifrån att de inte skulle göra det,, jag borde ju ha vetat att det skulle sätta igång min förlossning!! eller nej,, jag hade ingen tanke på det då.. och va det det som gjorde att den sattes igång på natten och vattnet gick..

Jag var sjukt konstig i huvudet me,, stressad av allt ,, jobb och annat,, skulle få gå hemma sista månaden men det hann jag inte.. VARFÖR tog jag det inte lugnare

åhh ,,skönt att skriva av sig lite,,

Kram på er alla me prematur barn

Det tog nog mer än ett år för mej att komma över förlossning och förlusten över att mista sista delen av graviditeten. Blev dessutom akutsnittad, så jag var inte vaken när sonen tittade ut. Tyckte det var SKITjobbigt och ältade det varje kväll.

Men ett tu tre så var det bättre och jag ältade mindre och mindre. Tänker idag att jag nog skulle ha pratat med nån om min upplevelse, så jag sluppit alla hjärnspöken...

Min son är 1 1/2 år gammal och jag gråter fortfarande när jag tänker på det. Hela upplevelsen.... Nu är jag gravid igen och våndas att behöva ligga där igen. Speciellt nu när man redan har en hemma.

Men är glad att allt gick så bra som det ändå gjorde, fick viktor i v 35.

Hej! Jag fick första barnet i v.30+4, jag fick HF och blev snittad. Han var ganska illa där an, toraxdrän, sondmatning, solning, klarade inte av att amma. Han var 9 dagar innan han fick komma i min famn första gången, slapp kuvösen när han var 11 dagar gammal. Vi var på Neo i ca 6 veckor.
Efter den tiden på Neo ältade jag händelsen väldigt mycket. Jag hade ju inte direkt orsakat min HF själv men det var många känslor inblandade. Främst att jag blev snuvad på en förlossning och att jag inte fått gå tiden ut. Jag ville verkligen bli evinnerligt trött på att vara höggravid med allt vad det innebar. Det dröjde länge innan jag kände att jag var beredd att skaffa syskon.
När jag väntade C. var tankarna om HF och ännu ett snitt ganska stora men jag blev totalt överraskad när vattnet gick i v. 35+?. Så var det ju inte som det skulle bli, jag hade ororat mig för HF hela tiden och så blev det vattenvagång istället! Det blev infektion och igångsättning och C. föddes i v.35+5.
Då var det "Hej alla på Neo, nu är vi tillbaka" Tiden där från förra gången hade bleknat och vi mindes nästan bara det som var bra, att man fick sova på nätterna, personal som man verkligen beundrade och kunde lita på totalt. Att C. bara behövde sola lite och lära sig att amma gjorde att man inte tog så hårt på vistelsen där, vi stannande i 5-6 dagar.
Nu dennna gången var det ju tvillingar och ingen läkare trodde att jag skulle gå längre än till v. 30, jag hade komplikationer och att det var tvillingar gjorde att man slog på stora truman, jag var på väg att få dom redan i v.25 men klarade av det. Men tiden gick förbi v. 30 och mer där till. Men i v. 35+4 gick vattnet och det blev ännu en resa till Neo, denna gången var nästan som man hade lust att fråga om det fanns klippkort på Neo. Det var samma denna gången, de behövde sola och lära sig att amma. Vi stannade i 10 dagar på Neo.

Jag ser tillbaka på tiden på Neo som en bra tid, där man lär känna sitt barn under lugna förhållanden, man har all hjälp man kan få om man vill. Nu är jag i grunden en "glaset är halvfullt-person" (inte halv-tomt) så det har säkert påverkat också. Och visst, det finns ju dagar när man tänker på när hans lilla nersövda kropp som låg och skaka i kuvösen och man inte visste om han skulle överleva. Men jag ser Neo som min BB-avdelning mer än som en vårdavdelning. Både med C. och nu med Meya och Milton fick vi flera gånger frågan av personalen om hur vi tyckte det känndes med att vara tbx på Neo men det kändes bara bra.
Det bäst hade ju givetvis varit om jag inte fått HF och ingen för tidig vattenavgång men jag har försökt gjort det bästa av situationen. Jag önskar att FL hade funnits när jag fick Zander för då hade jag verkligen behövt er alla.

Nu är det matdags för alla här så jag kanske skriver mer en annan gång.

Ha en bra kväll alla.

Zander o Cayenne: Oj, du har verkligen fått känna på hur det kan vara att få barn för tidigt och varit på neo... men jag måste säga att du verkar tuff och stark samt ser det som en "bra tid" på neo.

Visst jag kan känna så också att personalen var helt underbar, fick sova på nätterna och allt annat som var positivt på neo. Men jag kan samtidigt inte låta bli att grämma mig över att vi hamnade där.

Blev en sån chock att först inte gå gravid i 40-42 veckor, sen att inte få amma och mysa med barnet i famnen den första tiden, pumpa brösten var tredje timme och sen att få komma ner till neo och se alla späda små liv som låg i resperator, kuvöser och i ljusterapi... först trodde jag att vi kommit fel och när jag insåg att det var här min dotter skulle få vara, trodde jag att hon skulle dö (fast de andra barnen var massor med fler veckor för tidigt födda och mer därann)!

Sen var det otroligt svårt för mig att ligga på BB och dottern låg 1 våning ner på neo. Vi fick nämligen inte ett rum på neo förrens tre/fyra dagar senare då de var en massa missförstånd mellan avd.

Fast när jag nu tänker efter så vet jag lite mer... om jag blir gravid igen så vet jag att så här kan det bli igen- eller inte. Och då vet jag också att jag ska/kan vara mera ihärdig och fråga/kräva mer och gå på min magkänsla. Hade idag aldrig gått med på att ligga kvar på BB och ha dottern på neo. Det skulle de få ordna snabbare och på ett bättre sätt...

Äh, vet inte vad jag vill ha sagt riktigt... kanske... men det är skönt att skriva av sig och få "lyssna" på andra som har/är i samma situation.

Cayenne går inte än utan stöd, eller ja, hon har gjort några gästframträdanden Gick på en matta för någon vecka sen och sen var det inte mer med det. Blev inte något på flera dagar mer än enstaka tillfällen. Vi ser inte det som att hon är sen utan mer som att hon har bara bestämt sig för att inte gå. Pratar gör hon inte heller mer än några enstaka grymtningar som inte en människa förstår. Med Zander var det helt olika, han gick när han var 12½ månader, tog några steg och sen gick han. När han började på dagis som ca 1 ½ åring pratade tydligt och var ingen idé att försöka räkna antal ord som han kunde för det blev 10-15 nya varje dag.
Då är Z. född 5 v. tidigare än C. och borde var mera "efter" i utvecklingen. Det går inte att jämnföra, inte ens bland syskon. Det enda som vi har märkt med att Z. kanske har lite problem med koncentrationen och han var lite senare med grovmotoriken när det gällde att springa och klättra.

Jag ältade mycket efter Z. om hans prematuritet men det var som att det försvann när jag fick C., det var som om jag fick perspektiv på det hela. Sambon var nog mer orolig när det pågick men på mig kom det efteråt.

Min kille kom i v 34+4 å enligt läkaren så är det så att 5 % av alla barn som föds, föds förtidigt helt utan anledning. Jag hade en hur bra graviditet som helst. Förutom att man är klumpig å så ;) Helt utan några komplikationer iaf. Läkaren sa också att det kan hända mig igen men det behöver inte göra det. Inte så mycket tröst kanske men ändå... Jag känner mig mest förvirrad över allt som hänt den senaste månaden å går som på löpande band utan att fatta att jag har blivit mamma å att det verkligen är min kille som ligger här. Men poletten kanske trillar ner förr eller senare...

Klart man funderar om det är nåt man själv kunde gjort ogjort. Jag var mycket stressad pga. vårdnadstvist med äldsta barnet med bägge prematura barnen