Måste bara få vräka ur... (låååångt)

...mej lite galla!

Jag och min sambo har försökt nu i ett års tid att få till ett litet knytte men det skiter sej varenda månad då mensen dyker upp. I början så ojade man sej lite över att man inte ville ha i slutat av december eller på någons födelsedag men nu så skiter vi i det. Varje månad då mensen dykt upp så har man blivit besviken och deppat ihop ett tag men ändå försökt ta nya tag och inte tänka på vad som kan vara fel.

I maj i år fick jag veta att min arbetskollega och hennes sambo försökte bli gravida med en tvåa, de har alltså ett barn sen tidigare. Hon slutade med p-piller i mars för de ville så gärna ha ett vinterbarn och får de inte till det under de närmsta månaderna så får de ge upp förösken med vinterbebis tills nästa år. Vilket resonemang! Månaderna (hela två st!) går och i maj så får hon plötsligt ont magen, går hem och är sjukskriven en dag för magsjuka. Dagen efter så är hon tillbaka och berättar med tårarna rinnande att hon trodde att hon fått ett missfall och att hon nog inte kan bli gravid (det är i den här vevan jag få veta allt). Lessen för hennes skull men samtidigt glad att jag hittat en "syster" så nära inpå så berättar jag om vår barnlängtan. Nån som kan förstå och ge en tröst istället för att man ska få höra de där kommentarerna som man avskyr "tänk inte så mycket..." Vi utbyter några tankar men det är mest hon som frågar mej hur äl-tester funkar och jag som får lugna henne med att äl kanske inte kommer igång med detsamma efter p-pillerätande. Och om den inte kommer igång så finns det hormontabletter man kan få som hjälper äl att komma igång. Till svar får man att hon är ju så ung att hon inte ska behöva det heller. Fick inte riktigt det stödet jag hoppades på. Har även fått några nedlåtande kommentarer från henne som " det där kommer du förstå när du får egna barn". Tack för den Televerket!

I sommar under min semster får jag ett sms där hon talar om att hennes syster väntar sin trea, hur jobbigt det var att får höra det och att det nu borde vara våran tur! När hon kommer tillbaka från sin semester så syns det lång väg att magen putar och brösten har växt, så jag frågar och mina misstankar stämde. De ska äntligen ha barn!!! Så jag säger lite spydigt att det tog ju en väldans tid, hon svarar att hon kanske inte kunde få barn ju och det står i hennes journal tom (nått om komplikationer vid förra förlossningen) och att det kändes som att de fått vänta jättelänge. Jaha, så då är deras barn mer efterlängtat efter fyra månaders försök (varav ett kan ha varit ett missfall)? Okej jag kan fatta att det inte är så roligt att få veta att man kanske inte kan få barn. Men själv har jag ingen aning. Kan bara hoppas att allt står rätt till där nere och mannens spermier är ok. Hon visar inte den minsta sympati eller förståelse att min längtan är lika stor som hennes bara det att jag har fått gå med denna längtan nio månader längre än henne.

Min älskade sambo har nu tagit tag i det jag inte har velat. Vill inte riktigt erkänna för mej själv att vi nog behöver hjälp. I dagarna så ska han ringa till kurator och boka tid för första besöket och sen är vi också med i den här utredingnscirkusen med undersökningar och allt vad det innnebär. Vet inte om det här hamnade i rätt kategori men ni får väl gnälla då. = )