Marken gungar/ostadighetskänsla...

Det låter lite som panikångest. Just det att det kommer när du typ är på stormarknader och dylikt. Kan kännas lite som om hyllorna är på väg mot dig. Hjärtklappning, svettningar, illamående. O det känns som om alla ser hur dåligt du mår.

Känns det igen?

jag tycker att det låter lite som panikångest. När jag hade det så fick jag ofta dom symtomen vi det tillfällen som du beskriver.

Tycker också det låter lite som panikångest, men skulle det vara fysiskt så kan det vara virus på balansnerven (som sitter i örat).

Känner igen det där! Fick det när jag bodde i USA och hade det jobbigt. Började med en liten yrsel då och då för att senare bli fruktansvärt gungigt.
Jag gick en utbildning till massör och läste om massor av sjukdommar. Fick precis som dig, trodde jag var sjuk och började få alla sjukdommar jag läste om.
Vid två tillfällen har jag varit till akuten (I USA) för jag var säker på att jag hade hjärtinfarkt. Det jag fick förklarat var att jag hade ångest och oro. Trodde inte på dem då men nu såhär 10 år senare så är jag säker på att det hade med oro att göra.
Ju mer jag tänkte på "svajjandet" ju värre blev det. Jag kunde inte heller vistas i stora köpcenter eller ute, marken gungade på ett så konstigt sätt.

Det du upplever är inget att vara rädd för. Jag personligen tror att det är en form av panikångest. För 10 år sedan var inte panikångest så uttalat som det är i dag och ingen visste vad mina svajjningar kom sig av. Jag sökte hjälp när jag var hem till Sverige på besök och fick ett piller som jag skulle ta vid de värsta anfallen. Jag vägrade! Jag gick istället till en akupunktör för att släppa på spänningarna i kroppen. Åt mycket med B-vitaminer. Det blev bättre men inte riktigt bra. Först när jag flyttat hem och det började lugna ner sig omkring mig så släppte även svajjningarna och gungkänslan. Det tog dock mer än ett år för mig men jag visste ju som sagt inte vad det handlade om. Jag vet bara att ju mer man känner efter ju värre blev det.

Prova med avslappning och massage för att släppa på spänningarna i musklerna. Andas lugnt!

Vill du fråga mer så fråga på! Vet precis hur du känner!

Ett råd är ju att försöka tänka på annat. Jag gick själv och konstant sms:ade när jag handlade. Då fokuserade jag mer på telefonen än själva "attacken" och det hjälpte. Kan fortfarande få dessa känslor ibland men jag har lärt mig med åren att kunna hantera det, hyfsat iallafall.

Ayya - jag får inte de klassiska symtomen vid panikångest som du beskriver. Det blir liksom bara att det gungar mer än vanligt och det känns som jag inte riktigt "är där".

La luna - skönt att höra att någon upplevt samma. Och att det gick över!! Hade du svajjandet konstant när du var ute och gick? Hur fixade du den sociala biten under den här tiden (mycket umgänge baseras ju på att man träffas ute, "går på stan" etc)? Bet du bara ihop och låtsades som ingenting? Man vill ju absolut inte isolera sig heller...
Och så undrar jag vad du fick göra för yrselundersökningar. Läkaren jag var hos gjorde typ en vanlig kroppsundersökning, kollade i ögon och öron och reflexer, tog några blodprover. Utifrån detta endast menade han att inte hittade nåt fysiskt fel. Och det får man väl tro på, fast det känns konstigt att detta bara skulle finnas i min "fantasi"...

Hej igen!
Jo jag kan säga att det svajjade konstant men mer när jag var på köpcentrum eller på platser med mycket folk.
När det var som värst för mig så(kliar mig i huvudet, svårt att förklara) var det som om golvet kom emot mig på något vis eller mer som när man varit på en gungande båt väldigt länge fast ändå inte. Som om man skulle ha vågande vatten i kroppen... Mina svajjningar var nog ganska så extrema endå.

Den sociala biten ja, jo jag gick ut men det var av ren vilja. Det var ibland ett rent h-vete. Det var svårt för mig att vara social då mina tankar hela tiden var upptagna med att fundera över varför det svajjade. Jag hade ett otroligt stöd i min sambo och Curtis (en av mina bästa vänner over there). Curtis visste direkt att det handlade om ångest och oro och fick mig att någorlunda förstå att det inte var något farligt.

Jag åkte även jorden runt på väg hem från USA och det var tufft. Ville hela tiden veta om vart det fanns sjukhus ifall jag måste in för hjärtinfarkt (återigen bara mina egna tankar som framkallade detta).

När jag kom hem och fick ett jobb så började det att avta mer och mer. Jag fick så mycket annat att göra så tankarna skingrades, till slut så var de borta. Visst kan jag känna av det ibland fortfarande men jag kan hantera det på ett annat sätt. Svajjningarna är dock inte alls lika starka som de var då när det var som värst.

Jag fick inte göra någon yrselundersökning. Jag fick blundandes stå på ett ben och gå efter en rand på golvet för att se om jag vinglade men det var allt.
Begär dock att få en fullständig undersökning för att bestämt få reda på att det inte är något med balansnerven i öronen.
Jag tror ändå att det jag upplevde var/är en form av panikångest även om jag inte hade de klassiska symptomen. Kognetiv beteende terapi har jag hört även ska vara bra mot sådana här besvär.

Det kommer att gå över, det vet jag!! Men sök någon form av hjälp även om det känns tungt.

Har du mer frågor så fråga på!!

Stora kramen till dig!!!

Känner igen det där , känslan som om man inte riktigt är där. Minns inte exakt vad psykologen kallade det men det var nåt med att man levde i en glasblåsa. Hade oxå dom känslorna. Panikångest kan ju vara på många olika sätt. Jag som själv har fobi för att kräkas blev självklart drabbad av illamående under attackerna. Andra som är rädda för annat drabbas av andra "åkommor".

Anonym (svajjig) skrev 2007-09-04 22:27:43 följande:

TACK för svaren!!!

La luna - du anar inte hur glad jag blev av att höra att nån annan haft nästan exakt samma problem. Hoppas att även mina besvär kommer att ge med sig så småning om. Jag har en läkartid inbokad för att prata om just den psykiska biten.

Både igår och idag har jag tvingat mig att gå ut, och jag försöker hela tiden tänka "skit samma om det svajjar, jag struntar i vilket, det är inget som syns och jag tappar ju inte precis balansen". Idag var jag t.o.m. inne en kort sväng på ett köpcentra, mest för att öva . Det gick hyfsat bra, lite svajjade det, men jag försökte att inte bry mig så mkt och för en gångs skull behövde jag inte fly ut ur affären. Får nog försöka ta en dag i taget och vägra låta detta styra vardagen.

Helt rätt inställning!! JAg vet att det kommer att bli bra!!
Jättebra att du tagit kontakt med någon att prata med, bara det kommer att hjälpa.

Lycka till nu och ta hand om dig! Andas lungt och gör gärna avslappningsövningar det hjälper!

Tänker på dig och vill du något mer så finns jag här!!

KRAM

Hur gick det för dig? Gungar det fortfarande? jJag känner mig småful när jag går. Känner mig småfull i huvdet med, har svårt att samla tanka och bygga meningar. Vad tror du det är? Kan det vara psykiskt? Hur gjorde du för att bli av med sånt problem?

Jag har det liknande som ni, Hur har det gått gör er? Tips vad man kan göra åt det?

Fler som har det såhär??