Jag adopterades från Thai Binh, Vietnam och var då dryga två månader.
Allt började den 18 maj 1993, då det efterlängtade telefonsamtalet kom, Agneta från Adoptionscentrumet ringde och berättade och gratulerade till mig, jag var då mera känd som Nguyen Thi Kieu Anh, en liten flicka i Thai Binh på ett barnhem. Senare den 2 oktober 1993 närmare bestämt blev jag döpt till Maria Anh. Men innan dess, närmare den 21 juni 1993 var de på plats i Vietnam, efter mellanlandning i Bankok. Mamma och pappas blev jag först den 29 juni 1993, både rent "verkligt" och på papper, och hemgången gick först av stapeln i juli 1993.
Väl hemma möttes jag, mamma och pappa av släkt och vänner på Arlanda. Där fick jag givetvis ganska mycket uppmärksamhet. Så var jag då "hemma" i Sverige. Här började mitt "riktiga" liv. Livet som Maria...
Många saker har hänt sedan dess. Jag har inte bara växt som person, både fysiskt och psykiskt, utan också av livet fördelar, nackdelar och livets alla "händelser". Som adopterad får man gå igenom så mycket mer, vid skolstarten och även andra delar i livet än ett vanligt biologiskt barn. Man är annorlunda. Utseendet är annorlunda, man kan lätt därför bli behandlad annorlunda.
Men jag vill egentligen tacka livet för att jag aldrig blivit det. Alla har behandlat mig för den jag är. Maria, adopterad från Vietnam, men vilken människa som helst ändå. Jag är bara lite mer mörk hyad med bruna, lite snea ögon och har ett asiatiskt utseende. Många har alltid accepterat mig för det. Skolstarten och skoltiden var aldrig något större problem för mig. Jag hade vänner som alla andra, lekte, busade och skrattade som vilken annan unge som helst.
Först nu, 14 år senare, när jag börjat högstadiet har mer tankar dykt upp. Jag har nästan aldrig förut funderat några större stunder kring, hur mina biologiska föräldrar är och ser ut, hur livet skulle se ut om jag inte var adopterad, etc...
För mig ser allt så självklart ut, klart att jag bor och lever här, att jag har de föräldrar jag har och lever som jag gör. Mina vänner har funderat och frågat mycket mer om min adoption än vad jag har. Dem har haft mer tankar och frågor än mig, verkligen.
Jag har alltid upplevt min adoption så positivt och bra, har aldrig som sagt funderat över det "stora hela" av adoptionen. Allt är så självklart för mig att jag är adopterad och bor här. För mig kan livet inte vara bättre! Jag är så lycklig över att jag har fått chansen att få leva som jag gör.
Ni som funderar på att adoptera; gör det! Ingen annan kan få en sån chans som att bli adopterad, växa upp i trygghet och kärlek. Det är fantastiskt! Vi adopterade är lika mycket barn, som biologiska barn, bara med lita annorlunda utseende. Vi är ju inte direkt "hittekatter"! ;)
Min lillebror, som nu är 11 år är adopterad från Sydkorea och har upplevt sin adoption lika positivt som mig. Det är underbart!
Dock vissa stunder kan jag tänka mer på min biologiska mamma och pappa.
Kram!