*Och så kom den, hade det på känn.
Och så kom den, hade det på känn. Efter ett och ett halvt års försök så börjar man bli van, att inte hoppas för mycket, man blir ju bara besviken fast man är förberedd på att mensen kommer. Fast den här gången vågade vi hoppas iallafall lite för efter 8 månaders lång väntan på utredning fick vi äntligen göra en insemination och eftersom man inte hittat något fel på någon av oss så hade vi kanske lite större chans än 15% att lyckas. Dum nog så har jag letat efter symtom fast jag borde veta bättre vid det här laget. Just nu så känns allt bara så sk..t. Hur gör man för att orka vara positiv och hoppas på nästa försök om två månader? Hur gör man för att inte bli ledsen när det går så lätt för alla vänner runt omkring? Jag vet att jag kommer hoppas igen men just idag känns all bara så dåligt.