Förlossningsdepression ni som har/har haft

sannaa, jag förstår verkligen hur du känner! Känner också så...att jag missar massor. Hur kan jag blir irriterad på det finaste jag har? Som jag blir i bland när hon gnäller..Känner också att jag inte kan njuta och leva i nuet...trodde detta skulle vara den lyckligaste och mysigaste tiden, men det känns som att jag inte riktigt kan njuta detta tar så mycket energi jag vill bara älska mitt barn! Jag gör ju det, men varför känns det då så tomt i bland? Som om vi har en osynlig vägg mellan oss som hindrar oss från att komma riktigt nära...Blir så ledsen när jag tänker på henne, hon är det bästa som hänt mig! Varför fick inte jag det där som alla andra pratar om det där perfekta underbara? Hur länge ska det kännas så här? Blir så less. Går hos psykolog, men det känns nästan som det blir värre.

Sannaa och Förstår, jag tror att det där underbara kommer. Man tar igen det senare. Själv är jag inte där än, men jag vet att det kommer. Fast visst är det lite av en sorg att inte riktigt ha kunnat ta till sig det där underbara lilla spädbarnet... Jag tog inte särskilt mycket foton och filmade inget när min son var liten. NU kan bli jätteledsen när jag tänker på att jag aldrig spelade in hur han lät när han var spädis, det där skriket som drev mig till vansinne, var det verkligen så hemskt, hur lät det egentligen... Har knappt några minnen alls från den tiden.

Fast jag har en lång väg kvar att gå om jag vill ha tillbaka samma känsla för min son som jag hade för magen när jag var gravid. För då var allt så himla underbart.

Mitt började två dagar efter förlossningen.
Två dagar efter förlossningen bestämde jag mig för att åka hem fastän jag var helt utmattad.
Min son tjatade om att han ville att jag skulle komma hem och då hade jag inte hjärta att stanna kvar på BB. Jag bad min sambo om avlastning när jag kom hem och fick till svar att det fanns inget han kunde göra för att avlasta mig det var ju jag som hade maten. Då bröt jag ihop och min sambo sa att det är väl inget att bli ledsen över.
Där kom jag hem från BB med världens panikångest över att få klara allt helt ensam plus att jag har två barn till att ta hand om. Det första jag gjorde när jag kom in genom dörren var att börja plocka leksaker efter barnen medan min sambo gick och satte sig framför datorn. Sedan dess har jag mått jättedåligt. Jag sörjer helt enkelt att min sambo inte fanns där när jag behövde honom som bäst, att jag inte kunde njuta av den första tiden med mitt spädbarn.
Han har aldrig hjälpt till med de andra barnen men just efter mitt tredje barn blev jag helt knäckt av att ensam sköta allt och nu har det gått ett helt år sedan jag fick barn men jag mår fortfarnde dåligt. Jag kan inte släppa t ex att min sambo var ointresserad under förlossningen. Satt mest på en stol i ett hörn och såg allmänt uttråkad ut och tjatade om att det skulle funnits en plasmatv på väggen. Jag kan inte släppa allt det negativa.
Det är jobbigt, jag skulle hellre geomgå smärtan av tusen förlossningar än att geomgå förlossningsdepression. Men jag ångrar ändå inte att jag skaffade barn. De är de finaste som finns. Jag är stark och jag klarar mig bra med tanke på hur jag mår. En dag hoppas jag att jag kommer må bättre.

Annonym (förstår)

Jag vet att en dag kan jag se tillbaka på den här tiden och njuta av det jag har då.
Att gå hemma med henne är en stor påfrestning, dock ska hon börja förskolan 15:e okt och det är det som håller mig levande just nu.

Kontakt med psykvården har jag sen i mars då jag totalt bröt ihop och bara skrek rakt ut. Medicinerar och går på samtal 1 gång i veckan.
Mycket givande och jag har fått kontakt med världens underbaraste kvinna.

Dock är det andra faktorer som sätter käppar i hjulet för mig. FK är en av dem sen är min mamma en stor bov i dramat.
Saker som kommit upp som hänt i min barndom som jag pratar med min mamma oom som hon vägrar diskutera.  Lång historia. Men jag har mycket att ta hand om innan jag kan bli som den jag var förut. Om jag nu vill vara henne?

Jag får underbar hjälp men samtiigt vill jag bara ibland lägga mig ner och dö.
Känner mig ensam med min dotter även fast jag har min sambo. Han går 8 och kommer inte hem förrens 19. Då har en hela dagen gått och hon ska nästintill sova när han kommer hem. Tror inte män förstår att vi drar det tyngsta lasset.

Jag var deprimerad+foglossning under hela graviditeten men förstod inte då hur deprimerad jag var. Trodde hela tiden att det inte skulle bli nåt barn. Att jag inte var värd det. Efter förlossningen (som var fruktansvärd) gick det 2-3 dygn innan jag börjad få ångestattacker vilka utvecklades ännu mer när vi kom hem till riktig panikångest. Kunde inte heller sova mer än några minuter itaget även när dottern sov (fast hon skrek mycket). Var så överspänd. KÄnde sån oändlig sorg över hur det var, att allt var förlorat, att jag inte kunde ge mitt barn det hon behövde.

Fantiserade om att döda henne, lägga ut henne i snön, kväva henne med en kudde. Ta sömntabletter och gå ut och sätta mig på isen tillsammans med henne och frysa ihjäl på natten. Adoptera bort henne.

Den värsta mardröm jag varit med om. SOm någon skrev högre upp: hellre tusen plågsamma förlossningar än det helvete som kom efteråt.

Nu är min dotter 20 månader och jag mår bättre. Fick urusel hjälp från öppnepsyk men hade en bra psykiater kvar från sjukhuset. Fick antidepp medicin + ångestdämpande+sömnmedel + mycket hjälp från man, min pappa och övriga släktingar.

Jag ångrar inte längre min dotter. Paradoxalt nog är hon det bästa som någonsin hänt mig. Det kommer ni andra också att kunna känna. Kanske inte varje stund men som en grundkänsla.

Jag har tankar kring att starta en intresseförening för föräldrar som har/har haft förlossningsdepp. Om någon är intresserad att diskutera detta med mig skriv gärna till min mail som finns vid min presentation.

annaliv, behöver man ha fått diagnosen av en läkare eller räcker det att man varit kontakt med BUP/psyk och haft ett helvete sen ungen föddes? Jag är på, men måste nog samla lite mod innan jag avslöjar vem jag är...

hej anonym låg!

Självklart har jag inga "kriterier" för vem jag vill ha kontakt med utan alla som är intresserade av att diskutera ämnet vare sig man haft problemen själv eller kanske ens partner eller annan nära vän/anhörig. Om nån vill skriva till mig privat utan att veta om man kommer att orka engagera sig i nåt eller ej så gör gärna det iallafall. Jag tycker det är jättebra om vi som råkat ut för detta kan prata och stötta varandra.

Jobbigast med depressionen är nog ensamheten. Det känns som att man är helt själv och måste klara allt helt själv med tre små barn. Jag har bara mig själv att lita på.
Sambon är inte mycket till hjälp, de ytliga falska vännerna kan man inte lita på och släkten ska jag inte tala om. Ensam måste jag klara allt.
När min minsta var runt tre månader förskte jag söka hjälp, jag mådde så dåligt att jag blev rädd för mig själv. Jag ringde till psykavdelning för att få kontakt med min gamla läkare som jag gick hos för några år sedan. Men jag fick reda på att hon var långtidssjukskriven och de hänvisade mig bara till husläkaren. Då tog jag kontakt med husläkaren som skickade mig till kuratorn på vårdcentralen men det funkade inte för mig att prata med henne. Hon satt mest och gav konstiga uttryck när jag försökte berätta hur jag mådde, efter två gånger fick det vara nog. Sedan dess har jag gett upp om att söka hjälp. Allt känns fruktansvärt hopplöst.
Trots allt stiger jag upp varje dag och tar hand om mina barn men jag är livrädd att jag en dag inte kommer klara av det här mer.
Jag måst intala mig själv varje dag att jag är stark. Det är otroligt vad mycket en människa ska klara av egentligen.

Jag har haft samma idé själv och tycker det verkar bra. Det måste ut mer info om vad som händer under en förlossningsdepression och vart man söker hjälp. Jag tycker att det bara ska krävas ett samtal till BVC där man talar om hur man mår och sen ska BVC gå vidare med detta och koppla in lämplig hjälp. Jag hade turen att få en psykolog inkopplad direkt. Däremot fick jag det sämsta läkarmottagandet man kan tänka sig när man mår dåligt.

Till alla tjejer i den här tråden som är anonyma och känner att ni skäms för det som händer er. Gör inte det! En depression är en sjukdom och vi kan inte rå för att vi blir drabbade.

Sen vill jag säga att depressionen går över. Det är ett helvete under tiden men jag lovar att det blir som "vanligt" framöver...

KRAM till alla!

Hej! Be om järnstatus ferritin och andra vitaminer och mineraler blodprov efter en förlossning innan man får diagnosen depression , Järnbrist är vanligt och kan ge liknade symtom , inte bara hb utan järn status