Känner lite sorg trots en eg lyckad förlossning..

Inte är det väl försent nu att få svar på det du undrar! Har lovat mig själv att inte gräva så mycket i varför det blev som det blev. Men om jag nu nånsin blir gravid igen så kommer jag att ställa läkarna till svars!

Precis som du undrar jag om det var nödvändigt att bära ut dottern direkt utan att jag fick se henne. Hade förstått om hon varit livlös och inte andats, men så var det inte! Hennes APGAR var 9-10-10 så så dåligt mådde hon inte. En liten skymt ovanför skynket hade räckt långt! Eller om sambon fått komma in med henne några sekunder efter "stabilisering" så jag fått ge henne en puss. Istället dröjde det 12 timmar innan jag fick "första kontakten".

Här har man kämpat för att över huvud taget bli gravid, varit inlagd på sjukhus i flera veckor, varit så sjuk pga hf, blivit tvungen att bli snittad och sen inte ens fått se sin bebis direkt. Inte undra på att man känner sig snuvad!!!

Mkt svammel från mig också, men det är skönt att skriva av sig ibland!

Sigana, jag kan också känna att jag inte var riktigt med min son så mycket det första dygnet, var där en kort stund, försökte amma - det sket sig - men sedan ner till rummet och ugglade.
Jag satt som i ett dis men jag mådde helt enkelt för dåligt för att orka och försökte intala mig om att sonen hade det bra, var övervakade konstant.
På neo tyckte de att det var skoj med en bebis som inte var prematur utan bara behövde övervakning och mediciner.
Lille skrutten...

Du är inte ensam om det. Det är ok att sörja,prata.Man måste gå igenom det ,bearbeta för att må bra senare.
 Min första förlossning var katastrof
Det tog 4 dygn,hade feber under förlossningen,barnet mådde inte bra (pulsen var väldigt hög nästan hela tiden),jag spydde, ryggbedövning funkade i bara 5 timmar för mig.Grabben togs ut med sugklocka och hamnade på neo i 10 dagar pga infektion.
Jag hade GBS under graviditeten men de upptäckte inte det och det gick över till barnet.
Två dagar efter detta kommer barnläkare och säger till os rakt ut:Grabben var väldigt illa och om vi inte upptäckt infektion så snabbt så skulle han dö.
Vi satt bara där och tittade på läkare.Hur kan man säga så till nyblivna föräldrar?
Det tog 2-3 min innan jag kunde säga ett ord.

Din förlossning låter precis likadan som min: tvillingar, sugklocka och barn som de sprang iväg med innan man ens fick titta på dem. Sedan fick man sys i flera timmar (kändes det som iaf) och så slutligen neo med allt vad det innebär. Jag njöt inte riktigt av mina barn förrän de var en-två månader ca.

Den första tiden kändes som en transportsträcka av hårt arbete tills man fått barnen så stora att de fick vara utan sonder och fick gå och vägas på bvc som normala barn. Jag älskade mina barn från början men de kändes ju inte som riktiga barn den första tiden. Det var ju tex inte så lätt att ta upp dem och gosa med dem med alla sladdarna och larmen.

Precis som du tyckte jag att allting var OK direkt efter förlossningen. Det är först nu som mina frågor dykt upp och jag har lusläst förlossningsjournalen flera ggr men får ändå inte veta tex. varför läkaren ändrade sig i sista sekunden från att han tänkt rulla in mig till op för akutsnitt till att dra ut barn nr 1 med sugklocka, varför jag gick sönder så mycket, osv.

sörjer precis som du att jag inte fick min "drömförlossning"

Jag åkte in till förlossningen för att ta urinvägsinfektions prover (då jag tidigare ringde förlossningen för att jag hade lite ont o de trodde att det var det) o de berättade att jag va öppen 10 cm o skulle föda närsomhelst fick en chock hade ju inget med mej o va bara i v.31 efter 3 timmar kom lill killen o jag hann knapp säga hej innan de tog iväg honom o fick inte träffa honom fören 4 timmar senare... inga kort lr så från förlossningen har vi heller..

Ett hett tips: LJUG ALDRIG när folk frågar "åååå är det så FANTASTISKT, var det inte UNDERBART när du såg honom, var det inte HÄRLIGT att föda barn!"
Jag säger Nä. Och sedan förklarar jag hur det kändes för mig - som ett jobb som skulle göras och att jag aldrig blev förälskad i min son, men när han var ett par veckor insåg jag att jag älskade honom mer än något annat - klockan 4 på natten när jag dödstrött la ner honom i sin säng, tittade på mitt sovande barn och tänkte "Jaha, jag hoppas att du inte dör i natt för då gör jag det också" och sedan gick jag och la mig. Inget drama, bara ett konstaterande - och då insåg jag att föräldrakärleken är annorlunda än allt annat.

Vi blir så matade med att det SKA vara underbart, man SKA sväva på små moln, man SKA få en kick när barnet är ute - jag gläds med alla som har det så, men för många av oss är det annorlunda, och vi är banne mig inte några konstiga eller avvikande mammor för det. Om man INTE ljuger om att det är fantastiskt så får ju blivande mammor fler tankemodeller för vad som är normalt, och då tror jag att det är färre som sörjer en "förlorad" förlossning utan istället kan känna "så här var det för mig, och det var bra på sitt sätt!".

Kloka ord TygTiger...det är så sant som du skriver

Jag slutade vara avundsjuk på alla som får den där kicken när jag insåg att det var väldigt många trevliga, normala mammor som känt ungefär som jag - då blev det liksom OK och jag kunde vara ärligt glad när kompisar blev helt toppade av sina förlossningar. Jag skulle fortfarande gärna känna så själv, men jag tycker faktiskt att min variant är helt ok också

Hej!

Har känt och känner ibland likadant som dig... min dotter föddes 4 veckor för tidigt och hade gulsot. Fick sondas och ligga och sola nere på neo medan jag låg en våning upp på BB i två dagar innan vi fick flytta till ett familjerum på neo. Pumpade brösten då mjölken inte rann till och det var allmänt ståhej i 9 dagar då vi fick åka hem.

Känner idag att jag missade en massa då jag inte kunde ha min dotter hos mig dygnet runt den första tiden. Var orolig att hon skulle dö (fast det inte var så) och allt. Känner mig även snuvad på sista 4 veckorna som gravid och drömmer ofta om allt det här.

Var nog rätt stark då vi var på sjukhuset och efteråt, det är mest nu som jag går och ältar det som varit. "Tänk om... " finns hela tiden i bakhuvudet och jag är orolig när vi ska skaffa nästa barn, över hur det kommer gå då. Försöker att se framåt och inte blicka tillbaka... skriver av mig här på FL och försöker tänka positivt. Det är nog mina råd till dig!

Även jag har "missat" min förlossningsupplevelse, då jag födde min dotter i V27 med urakut snitt för jag krampade av havandeskapsförgiftning.
Jag fick inte ens en gång se min dotter på över 1 dygn, då jag var i fortsatt risk för kramp efter hon kom ut. Sen tog det en vecka innan hon fick komma ut och ligga på mitt bröst i två timmar.
Det jag mest har saknat är magen, och inte få känna hennes sparkar och sådant.
Jag tror man ska prata om det, men även att ta sig i kragen och komma vidare. Det viktiga är ju faktiskt att barnet blev fött, är friskt och helt.
Men visst, man undrar hur en "bra förlossning" är ... kanske man får en chans till :)

Sigana: Likadant för mig, alla gånger. Fick första dottern i v.28+6, fick inte se henne på flera timmar och fick inte hålla henne förrän efter flera dagar. Andra dottern fick jag se en snabbis men var helt borta själv. Med tvillingarna gick det dock ändå bäst på det viset, dom fick jag se och pappan fick hålla dom länge. men jag själv blev snittad, igen, och kunde bara kika på dom på avstånd.
Jag sörjer, trots 4 underbara perfekta barn, en normal förlossning. Det är ju en sak som man verkligen vill uppleva här i livet.
Jag blev först akutsnittad med första, sen igångsatt med andra då jag var jättedålig och snitt med tvillingarna.
Jag vill så gärna gå hemma och vänta på att förlossningen ska sätta igång jag med, få känna hur det känns när det sätter igång naturligt. Vill jättegärna få ett friskt fullgånget barn och få vara frisk jag med och ta emot barnet direkt... men nu får vi väl se om man får nån chans till här i livet... 
Kram till dig!!

Jag känner mej också snuvad på förlossningen. Min son föddes i v 31 + 0. Varför han kom för tidigt vet man inte riktigt. Kanske för att jag mådde illa under hela graviditeten..

Egentligen känner jag mej snuvad på både graviditeten, förlossningen och tiden efter lilla I föddes. Det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på den tiden. Det som skulle blivit en mysig tid med förberedsle under graviditeten slutade med att jag låg med neddragna gardiner i sovrummet och spydde och mådde sämre och sämre ju längre graviditeten fortsatte.

När så lilla I föddes hade jag inte orkat köpa en endaste pryl. Den lilla energi jag hade kvar gick åt till att försöka få behålla åtminstonde någon liten tugga av maten. Krafter att boa och planera för bebis fanns inte.

När lilla I föddes låg jag inlagd på sjukhus. Vattnet gick för tidigt. Då det var helg och lite personal när jag kom in, var det ingen som direkt brydde sej om mej. Den enda information jag fick var att om förlossningen startade så skulle den stoppas. När värkarna sen kom var det för sent. 3 krystvärkar var det enda jag hann med sen var han ute. Jag hann inte ens fatta att jag födde. Jag trodde att det var förvärkarna som gjorde så djävulskt ont. När sen moderkakan fick opereras ut manuellt, trodde jag att dom höll på att stoppa värkarbetet. Att jag fått en son förstod jag inte. Inte heller att jag låg på operation och uppvak i flera timmar. När jag vaknade hade lille I hunnit flyttas till Neo och jag hamnade på förlossningen med min förvirrade man. Vi satt ensamma på ett rum och åt dom berömda mackorna efter förlossningen. Först flera timmar senare fick jag se min son en snabb skymt från sängen.

Lilla I låg på Neo i fyra veckor. Trots att han från första stund var frisk och välmående kunde jag inte förmå mej att känna lycka. jag var mest bedrövad över alla andra små sjuka barn som fanns på salen, och hade skuldkänslor över att lilla I inte drabbades av en enda komplikation.

När vi sen äntligen fick ta hem lilla I blev det inte heller riktigt som jag tänkt mej. Första halvåret hade vi stränga restriktioner på att vara hemma så mkt som möjligt med lilla I och undvika folksamlingar. Jag blev nästan lite nojjig och var livrädd att han skulle få någån infektion. Inte förrän han var över halvåret vågade (och fick) jag börja fungera som en normal baby-mamma.