• Disco

    Vad är värst?

    Sedan jag fick barn har jag funderat mycket kting denna fråga, jag och min sambo har flera gånger "diskuterat" detta. Vad är värst? Att man får veta att ens barn blir mobbat ELLER att ens barn är en mobbare? För egen del tycker jag att det sistnämnda är värre...För om mitt barn blir en mobbare, som ger sig på andra barn/och/eller vuxna så har JAG som förälder misslyckats fatalt! vad tycker ni andra morsor och farsor därute?

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-10-10 13:57:49:
    Hur långt är man villig att gå som förälder för att stoppa sitt barn som MOBBAR!? se till att han/hon flyttas til en annan skola ex?

  • Svar på tråden Vad är värst?
  • Hannah76

    Båda är lika hemska men på olika sätt. Man går sönder om ens barn mår dåligt pga utanförskap osv. Men man skulle känna ett enormt misslyckande om ens barn mobbade.

  • Tonx

    Båda är hemska på sitt sätt eftersom det handlar om barn som mår dåligt.

    Det behöver absolut inte handla om föräldrarna för att ett barn mobbar ett annat, det ska man inte tro. Det finns lika många orsaker till varför ett barn blir mobbad/mobbare som det finns barn.

  • Fru U

    Jag skulle tycka att det är värre om barnet blir mobbat. Om barnet är mobbat så är sannolikheten för att man ska få stopp på det genom att själv prata med de mobbande barnen tyvärr ganska liten

    Är barnet en mobbare kan jag prata med det och försöka förändra barnets inställning och därmed kanske stoppa att ett annat barns tillvaro blir fördärvat. Verkar lättare att hantera den situationen på nåt vis


    Live and let live
  • Disco

    Tonx; jo, föräldrarna läggger ju grunden/uppfostran redan tidigt. Om jag inte lyckats förmedla goda värderingar till mitt barn om alla människors lika värde så är ju risken större. Föräldrar har ALLTID det yttersta ansvaret för sina barns handlingar. Fast det är nog inte alltid bekvämt att erkänna det om ens barn "gör fel". Om min son kom hem och var mobbad hade man ju gjort allt som står i ens makt att stoppa mobbningen samt att trösta och stötta sitt barn. Om ahn däremot skulle vara en mobbare hade jag blivit så besviken och bestört att jag vet inte vad jag gjort....Svårt att "tala" till rätta tror jag.

  • Tonx

    Disco skrev 2007-10-10 13:30:23 följande:


    Tonx; jo, föräldrarna läggger ju grunden/uppfostran redan tidigt. Om jag inte lyckats förmedla goda värderingar till mitt barn om alla människors lika värde så är ju risken större. Föräldrar har ALLTID det yttersta ansvaret för sina barns handlingar. Fast det är nog inte alltid bekvämt att erkänna det om ens barn "gör fel". Om min son kom hem och var mobbad hade man ju gjort allt som står i ens makt att stoppa mobbningen samt att trösta och stötta sitt barn. Om ahn däremot skulle vara en mobbare hade jag blivit så besviken och bestört att jag vet inte vad jag gjort....Svårt att "tala" till rätta tror jag.
    Men oavsett hur goda värderingar men överfört till sitt barn så kan barnet hamna i en sits då det mobbar ändå.
    Föräldrar har ansvar för sitt barns handlingar, men det betyder inte att de kan förhindra att barnet mobbar, snarare kan de ta ansvar OM barnet gör det.
    Man kan omöjligt sitta och skylla mobbing på dålig uppfostran, för det är många faktorer som kan spela in, grupptryck t.ex.
  • Disco

    Jo, ens barn kan komma i situationer som är knepiga. Men jag hoppas ändå att min uppfostran leder dem till att hitta spärren, att mobba det gör jag bara inte, det är fel. Att stå emot grupptrycket är väl det första jag skulle lära min son. Annars är man verkligen ute på hal is som förälder. För mig är det A och O iaf.

  • Fru U

    Jag inbillar mig att det borde vara lättare att påverka en mobbare till att inte mobba än att försöka förhindra att en som blir mobbad mobbas....


    Live and let live
  • Laddad

    Fy, vilken jobbig tanke. Jag har haft liknande tankar sedan jag fick barn. Vad gör man om man vet att ens barn blir mobbat eller som sagt mobbat? det är för mig en mardröm. Hoppas att man inte ställs inför detta.

    Som några tidigare nämnt så tror jag att föräldrarna DELVIS i sin uppfostran se till att ett barn lär sig att man inte mobbar och ger det självförtroende att stå emot om ens "kamrater" börjar mobba någon annan. Samtidigt hoppas jag att jag som förälder kan ge mitt barn så pass med självförtroende att det blir så starkt att det inte tar åt sig vid mobbing, eller på något sätt kan visa mobbarna att "det är ingen idé" Så menar jag absolut inte att man ska visa det med våld.

    Usch vad svårt att hamna i en sådan sits.

  • Tonx

    Disco skrev 2007-10-10 13:43:47 följande:


    Jo, ens barn kan komma i situationer som är knepiga. Men jag hoppas ändå att min uppfostran leder dem till att hitta spärren, att mobba det gör jag bara inte, det är fel. Att stå emot grupptrycket är väl det första jag skulle lära min son. Annars är man verkligen ute på hal is som förälder. För mig är det A och O iaf.
    Lätt i teorin, men svårt i praktiken.
    De allra flesta föräldrar försöker nog uppfostra sina barn till att inte mobba, att stå emot grupptrycket och i allt ge dem sunda värderingar.
    Alla barn vet att det är fel att mobba någon, och mina personliga erfarenheter som svårt mobbad under hela min grundskoletid visar på en sak: De flesta vet att vad de gör är fel och de tycker själva att situationen är obehaglig.

    Jag har själv, trots att jag mått så dåligt att jag varit nära på att ta livet av mig p.g.a mobbingen, mobbat andra fastän jag med hela min kropp och själ vet precis hur illa det är.
    Som barn/tonåring går ofta känslan av tillhörighet och position bland sina vänner före förnuft och man kan göra saker man egentligen vet är fel eller rent av inte vill.
  • Disco

    Tonx; fy, nä att bli mobbad är ingen höjdare. Kanske vill man genom att senare själv mobba visa att man funnit styrkan och kommit ifrån stämpeln som "mobbad". Att man då mobbar, inte för att vsara elak mot den som man utsätter det för utan man gäör det för ens egen skull? Liksom bevisar för sig själv att man inte länger är den svaga? Eller? Jag har själv vart mobbad/utfryst men inte själv mobbat någon men skulle tänka mig isåfall att just det skulle vara en "anledning till att göra det".

  • Tonx

    Disco skrev 2007-10-10 14:01:21 följande:


    Tonx; fy, nä att bli mobbad är ingen höjdare. Kanske vill man genom att senare själv mobba visa att man funnit styrkan och kommit ifrån stämpeln som "mobbad". Att man då mobbar, inte för att vsara elak mot den som man utsätter det för utan man gäör det för ens egen skull? Liksom bevisar för sig själv att man inte länger är den svaga? Eller? Jag har själv vart mobbad/utfryst men inte själv mobbat någon men skulle tänka mig isåfall att just det skulle vara en "anledning till att göra det".
    Ja, för mig var det så. I och med att jag i tonåren började söka mig utåt så fann jag nya, naturligtvis äldre vänner som söp en massa och slogs och härjade. Blev tillsammans med en av de stora grabbarna och fick en fin position i toppen av gänget, och självklart var man alldeles euforisk av lycka av att bli den där som alla hade respekt för och knappt vågade se i ögonen.

    Sen att livet inte blev enklare efter att man klättrat på stegen är ju en annan historia...
    Tack och lov för att barndomens tid är förbi säger jag bara..
  • Disco

    Tonx; jaaa, verkligen . Glad att man själv tagit sig igenom barn och ungdomstiden. Ibland funderar man verkligen om det är "rätt" att skaffa barn och låta dem gå igenom detta. För hur de tän är så känns skolvärlden och den tiden värre nu än förrut. Hårdare och råarepå nåt vis och respektlöst beteende mot lärare och andra vuxna som skall vara där för barnen. Hoppas den lille är bebis lääänge!!!

  • malibos

    För mig skulle det kännas värre om min son blev mobbad än om han mobbad, men båda alt.är naturligtvis hemska. Men är han mobbad är det inte säkert att jag får veta det, han kan må dåligt och i värsta, värsta fall ta sitt liv. Mobbare är lättare att se och infomera föräldrarna om.

  • thj

    Mobbning är alltid fel.
    Om alla föräldrar skulle samarbeta stenhårt mot mobbning.
    Så skulle det var ett stort steg framåt.
    Tyvärr är det inte så alls.
    Många till och med försvarar sitt barn när de mobbar.

    Man ska alltid stå bakom sitt barn,men att tillåta sitt barn mobba är inte att stå bakom.
    Alltsom oftast kommer mobbningen hemifrån.
    Föräldrar som sitter och pratar om andra föräldrar och barn på ett nedlåtande vis är en stor bidragande effekt.

    Jag tror dock att mobbning som fortgår har med uppfostran att göra.
    För så här är det.

    Om ditt barn blir mobbat tar du till allt du kan för att stoppa detta.
    Men om ditt barn mobbar är det inte alls så viktigt att ta tag i det omgående.

    Är det då inte uppfostran det handlar om?

  • malibos

    jag tycker det är jätteviktigt att ta tag i det omgående oavsett om mitt barn skulle vara mobbare eller mobbat!!

  • thj
    malibos skrev 2007-10-14 15:28:21 följande:
    jag tycker det är jätteviktigt att ta tag i det omgående oavsett om mitt barn skulle vara mobbare eller mobbat!!
    Önskar att alla tänkte som du

    vi har en son som haft ett rent helvetet i 9år pga av att vissa ej kan ta tag det.
    Skolan kämpar på tillsammans med oss,men när de som mobbar ej får den påtryckning som krävs hemifrån så är det som att köra huvudet i sanden

    9  år av ett barns liv totalt förstört pga mobbning.
    Jag kommer aldrig någonsin ha förståelse för de som mobbar inte heller de föräldrar som vet att deras barn gör det och tillåter det..

    Ett barn som inte vågar gå ut,eller sitter helt ensam utan vänner för att de som vill vara med honom inte vågar vara med för att själva bli utsatta för samma terror..

    Nää,kommer aldrig förstå hur det kan finnas så onda barn.
  • Gräddnos1

    Hej.
    Detta är ett mycket viktigt ämne i dag. Det ser ut som att detta eskalerar just nu i skolorna. Mina barn har också varit och är fortfarande utsatta. Jag har en sajt där föräldrar kan prata av sig och läsa artiklar. Jag kände att det finns inget ställe för oss föräldrar att ventilera på. Det är märkligt nog tabu ännu detta med mobbing. Jag kände mig i all afall jätteensam i detta och viste inte vart jag skulle vända mig och det ledde till denna sajt. Blir era barn mobbade så ge er inte! Kräv åtgärder från skola och hjälper inte det så gå vidare. Vi vuxna tillåter ju inte att vi blir behandlade på detta vis varför ska då barnen behöva stå ut med det?
    G

  • nokana

    Mobbing är fruktansvärt oavsett om man blir mobbad eller mobbar andra. Kommer själv ihåg när man var liten, att man både blivit retad och retat någon. Men det var aldrig mobbing. Barn kan vara as taskiga mot varandra. Dom vet inte om spärrarna om man inte lär dom. Det finns olika grader av mobbing. Att retas gör dom flesta barn någon gång. Det är inte heller okej, men kanske inte så farligt. Barn kan lätt falla för grupptryck även om dom själva kommer från goda hemförhållanden med god uppfostran. Det måste som sagt vara skitjobbigt om ens barn inte vågar gå mot strömmen och sätta stopp för dom som retar. Oavsett måste man gå till botten med problemet. Det börjar ju under uppväxt åren. Men tittar man på samhället hur det är idag, så kommer ju våldet från någonstans. Inte skulle man i vuxen ålder tex gå emellan två vilt främmande människor som slåss. Om däremot en utav dem råkade vara tex ens bror, skulle man det. Var och en till sitt lite grann. Så om en vuxen inte vågar gå mot strömmen, kanske man inte kan förvänta sig det av ett barn. Men då får vi vuxna hjälpa till. För en vacker dag kanske det är det barnet som mobbar, som sedan i vuxen ålder står och bråkar med en annan vuxen...och då vågar man inte gå emellan. Det gäller att stoppa sånt i tid.

  • Liveit1971

    Jag skulle tycka att det var värst om mitt barn blev mobbad. Man behöver inte må dåligt för att vara mobbare, man mår alltid dåligt (olika lång tid) om man blir mobbad. För mig är det viktigast att mina barn inte mår dåligt.

Svar på tråden Vad är värst?