Elaka adoptivföräldrar (svärmor)

Som sagt. Jag trodde detta var ett forum för oss adopterade. Inte adoptivföräldrar.

Det är mkt jag skulle kunna säga här till er men som sagt jag är utled på elaka människor. Vad som än sägs här förändrar ingenting och ämnet jag ville diskutera har helt spårat ut och hamnat på en patetisk nivå. Jag vill prata med andra vuxna adopterade ur vårt perspektiv, inte några adoptivföräldrar.

Som jag sa innan är jag är tacksam över att adoption ligger bakåt i tiden för mig, så vad det gäller adoptivföräldrars problem etc angår inte mig. Nu kommenterar jag inte mer här.

..och Vietnammamma är adopterad så hon bör väl passa in här eller?

rungirl: Jag tycker inte att du behöver skriva här om du alltid svarar så jäkla oförskämt! Du kommer inte få några svar alls i dina trådar om du håller på så här! Hur kan du tex påstå att Vietnammamma inte är tacksam över sitt liv?

Som jag säger i min andra tråd. Ämnet här har helt spårat ut. Jag är inte intresserad av att diskutera med adoptivföräldrar. Jag är i detta forum för att få tala med vuxna adopterade. Jag skriver här för att rubriken på detta forum är adopterade/vuxna, inte adoptivföräldrar.

Ni går till personangrepp och som jag sagt innan så känner ni inte mig så jag kan inte ta åt mig av era personliga angrepp.

Jag kommenterar inga sura angrepp här mer utan vill ha dialoger med andra adopterade vuxna som har biobarn! Tack för mig.

Är själv adopterad från 70-talet. Jag tror snarare att det där beteendet som du beskriver av din svärmor är kan vara vanligare hos våra föräldrar. För mig känns det som om att det var sista utvägen att adoptera barn från ett annat land på 70-talet. Åsså förstod man inte vad det innebar egentligen. I dagens läge känns det mer som ett aktivt val att adoptera än just sista utvägen.

Detta är ett forum för blivande adoptivföräldrar/vuxna adopterade och de flesta som hänger i adoptionsforumet ÄR blivande adoptivföräldrar. Under Vuxen adopterade så finns det flera som hänger, inkl jag själv så mig slipper du inte här. Men jag kan säga att medparten av de som är adopterade och som hänger i detta forum inte delar dina erfarenheter alls av att ha blivit utsatta för det du har och har en sådan negativ syn på adoptivföräldrar. För mig känns det som att du ser ned på oss adoptivföräldrar, istället för att se det som att du fick tyvärr inte de bästa föräldrarna! Det är som att säga att ALLA invandrare begår brott, inte att vissa av de som begår brott i Sverige är invandrare, kan inte döma ut alla för att några felar.

Som jag ser det var det du som gick till angrepp mot oss adoptivföräldrar, och jag kände då att jag ville ge min syn på saken. Om det var jag som hade skrivit någonstans på detta forum där jag tex hade dragit alla gravida över en kam hade jag inte tyckt att det var konstigt om någon gravid hade protesterat. Om någon skriver illa om en grupp männsikor tycker du då att det är konstigt att någon eller några i den gruppen försöker försvara sig?

Hon säger till mig att jag är en dålig mamma för att jag och min man tycker att det är bra att vår son ser att man blir arg på varandra och grälar och sedan blir vänner. Hon säger att man inte ska visa känslor inför barn, då skadas dom. Hon ältar detta till dödagar om hur dåliga vi är. Min man tycker att han blivit skadad av att hon aldrig visat känslor och går i terapi just för detta!

alltså om man INTE visar känslor så lär barnen sig inte hur man hanterar dem den dagen då de får de känslorna.... min mormor är precis så med känslor hon är väl inte extremt bitter men ändå på gränsen till jobbig...

om jag vart i denna situation hade jag faktiskt sagt upp kontakten.. eller försökt att göra iaf..

TS: Styrkekramar till dig!!! (Jag har inte läst hela tråden så bli inte arg om jag missar något.)
Min uppväxt är inte på något sätt lik din, men jag har också en ganska dålig relation med mina adoptivföräldrar. Den försämrades när jag fick en egen dotter. Först då kände jag vad ovillkorlig kärlek var för första gången. Både att ge och ta.

En del av de adopterade jag känner har liknande erfarenheter som mig. Andra har fått en mycket bättre kontakt med sina adoptivföräldrar än tidigare. Så det verkar vara helt olika beroende på vilka människor som är inblandade.

Din svärmor har uppenbarligen problem med sig själv. Om jag var i er situation skulle jag verkligen minimera kontakten med henne. För vad bidrar hon med för gott till er familj? Är hon snäll och trevlig som en farmor ska mot din son? Om ja, så låt dem träffas under "ordnade former", dvs på era villkor. Om nej, så träffa henne inte. Hon vill ju uppenbarligen bara såra dig och din man. Om ni vill fortsätta att träffas måste ni börja säga ifrån. Ni kan ju inte fortsätta att ta sån där skit.

Lycka till!

Fallen angel: Ja, så tycker både jag och min make att det är.

Det lutar åt att vi säger upp relationen med henne. I vårt fall innebär det att vi slutar besöka henne och den enda gången om året som vi gjort det hittills.

Jag har bestämt mig att säga åt henne ordentligt nästa gång hon kommer med sina anklagelser. Hon har aldrig hjälpt oss och ändå tror hon att vi står i tacksamhetsskuld till henne. Inte en enda gång har hon suttit barnvakt, inte en enda gång har hon bidragit med ngt. Vi har aldrig bett henne eller hennes man (adoptivpappan) om ngt. Vi har aldrig legat dom till last på ngt sätt. Det är så förvånansvärt att vi ändå lyckas irritera henne så mycket.

Hej Sussipussi! Styrkekramar till dig också. Jag är glad att du svarade. Det är just såna som dig jag vill tala med! Så stort tack för ditt svar.

Min erfarenhet är att det finns en hel del som haft en så dålig uppväxt som jag. De flesta av de adopterade jag träffat säger sig ha haft det som du, vilket resulterat i ngn slags icke-relation med adoptivfamiljen. Man kan umgås men känner ingen gemenskap och inget engagemang från ngt håll. Som sagt jag har ingen större erfarenhet av det utan jag har bara hört andra. Jag skulle tycka det var jätteintressant att höra om din historia, skriv gärna en rad till mig om du vill, jag berättar gärna om mig själv!

Ja, som jag skriver här så lutar det åt att svärmor kommer att försvinna ur vårt liv. Det verkar som hon blivit "sämre" sedan hon fick veta att jag är gravid igen. När jag var gravid med vår första så hade vi ingen kontakt med henne alls eftersom vi bodde utomlands. Det är nog så att hon mår väldigt dåligt av min graviditet eftersom det påminner henne om hennes egen infertilitet.

Ja, vi har tagit mycket skit från henne och vi har varit extremt dåliga på att säga ifrån. Det är först nu jag inser att jag "får lov" att säga ifrån. Min man är likadan. Vi vill inte bråka och vi tar allt för mkt ansvar för hennes dåliga beteende. Jag tror det är vanligt bland oss adopterade. Nu är jag nästan 40 år gammal och börjar känna mig riktigt förbannad för första gången i mitt liv (det kanske är bra).

Jag känner som du för mina barn, det är första gången jag också upplever villkorslös kärlek. Jag känner verkligen att det är första gången jag har en "egen familj".

Hoppas vi hörs igen

LCW: Det kan vara som du säger. Jag tror att utvecklingen går framåt. Det blir intressant och se hur det går för alla de som växer upp idag!