Din mamma var en dålig kvinna.....

...O jag älskade att spegla mig tillsammans med min mamman o konstatera att " mamma; jag liknar dig jättemycket, fast jag är mer brun"

Är adopterad på 70-talet och har heller aldrig hört att talas om att adoptivföräldrar skulle ha fått lära sig att säga så. Mina föräldrar skulle aldrig ha fått för sig att säga så. Jag har alltid fått veta att mina bio föräldrar var för unga o inte gifta o att dom älskade mig jättemycket. Det viktigaste är ju som sagt att vara ärlig mot sitt barn och svara på de frågor som man har som barn.

Helt okomplicerat är det nog inte med bilden av den älskande biologiska modern. Jag tänker exempelvis på samtalet mellan Astrid Trotzig och Åsa Grennvall i tv för någon vecka sedan. Astrid Trotzig berättar om hur hon har kämpat med föreställningen om den biologiska mammans kärlek och hur befriande det var för henne att inse att detta inte behöver vara någon sanning.

#49. Jag håller med om att det är ett dilemma när man faktiskt vet en hel del om bakgrunden och den är traumatisk. Det är ju inte ett dugg okomplicerat att säga som många har gjort; att mamman var ung och/eller fattig och av den anledningen inte kunde behålla barnet, att hon älskade barnet jätemycket och ville att det skulle få det bra. Så har vi också sagt till det av våra barn där vi inte känner till omständigheterna så väl.

Betydligt svårare blir det när man känner till detaljer som talar om motsatsen. Det finns barn där bio-föräldrarna har försökt mörda barnet. Det finns barn som är resultatet av incest eller våldtäkt. Det finns barn som man har försökt att abortera. Det finns barn som har kastats bland soporna där de har blivit bitna av råttor och sedan hittats och räddats i sista stund... I de lägena är det svårare att tala om bioföräldrarnas kärlek.

Det är som sagt ett dilemma. Man vill ge barnet god självkänsla, samtidigt som man inte vill ljuga. Man får ta det i små, små steg. Att barnet är tonåring innebär inte att det är moget att få höra sanningen. Många av våra adopterade barn mognar långsamt.

Våra barn kommer från Kina, och som de flesta vet inom adoptionsvärlden så är 99,9% av alla barn hittebarn ifrån Kina.

Jag kan känna en stor sorg för att mina barn aldrig kommer kunna söka sina rötter.
Och det finns inget att berätta utan vi försöker få henne att förstå att hennes bio mamma lämnade henne av kärlek.

Indras dotter, jag hoppas verkligen att ni låter ert barn läsa adoptionsdokumenten innan det är försent. Det är ännu mer fruktansvärt för ert barn om det upptäcker detta hemska efter ni har gått bort. När ni finns där så kan ni stötta och prata med ert barn och det tror jag verkligen hxn behöver.
Jag förstår att det är jättesvårt som förälder att berätta om det som hände innan barnet kom till er. Speciellt under de omständigheterna som antagligen ert barn har blivit lämnad under.
Men stoppa inte huvudet i sanden, hxn kommer få reda på det förr eller senare.

en glad,

jag tror du misssförstår TS (Sussipussi). Hon påstår inte att 70-talets föräldrar lärde barnen att deras föräldrar var prostituerade, hon ställer en fråga OM det var på det viset.

Eftersom en del vuxna adopterade (adoptionskritiker) har påstå det ibland är frågan inte så konstig.

Jag tror inte det ligger mycket i påståendet. Det har kanske förekommit - och i de fallen har det kanske också handlat om prostituerade kvinnor - men inte varit vanligt.

Jag tror några av er missförstår mig. Vi stoppar inte huvudet i sanden. Men de flesta av er har fortfarande små barn och det känns avlägset tills barnen börjar skolan, kommer i tonåren, puberterar, blir myndigt... När barnen fortfarande är små tror man lätt att de kommer att vara redo för vetskapen när de är tio år, eller femton, eller arton. Det är inte alls säkert att de är. Barnen mognar olika fort. Man får ha fingertoppskänsla för hur mycket de kan klara att ta in. Och så länge vårt barn inte har den mognaden så finns det vissa detaljer som vi kommer att undanhålla h****.

Den dag våra barn kommer att kräva fram alla handlingar kommer vi att ta fram dem. Men det har ännu inte inträffat. Faktum är att det av våra barn som, såvitt vi vet, inte har så traumatisk bakgrund har heller inte intresserat sig speciellt mycket för sitt ursprung, återresa osv. Vi bara väntar på att det ska komma.

Det är väl klart att många adoptivbarn kan ha blivit bortadopterade pga inte så trevliga grunder, men så länge de känner sig trygga, älskade och mår bra i den familj de har idag, så kanske en inte så trevlig sanning om varför de blev bortadopterade, behöver bli så jätte traumatisk.

Det är bara en idé och möjligtvis lite egna erfarenheter.
Min syster, som är från ett annat land än jag, vet absolut igenting om sin bakgrund. Någon hittade henne inlindad i tidningspapper utomhus...kanske inte känns så kärleksfullt av de biologiska föräldrarna, men hon ser det så att hon hade tur på det sättet, att hon ändå fick chans till ett bra liv, och att hon fick bli min lillasyster

Men reaktionen kan ju förstås variera från barn till barn.

Jag gissar att det är lite olika beroende på vilken sorts jobbig bakgrund det handlar om. Att ha varit så oönskad att man lämnades att dö i en sophög måste vara förfärligt, men går nog ändå att leva med. Särskilt om man vet att man senare kommit att bli både önskad och älskad. Handlar det däremot om incest, våldtäkt, svåra brott eller liknande tror jag att det är svårare. Nu är jag själv inte adopterad och kan nog inte helt och fullt sätta mig in i hur det skulle vara. Jag inbillar mig ändå att det vore oerhört svårt att veta att mina bioföräldrar vore exempelvis far och dotter. Förutom vetskapen om vad min bio-mamma blivit utsatt för skulle jag nog oroa mig för vad det kunde innebära för mig. Vilka sjukdomar och problem kan jag råka ut för pga en incest-bakgrund? Kommer jag att dö i förtid? Om jag varit kille och fått veta att jag blivit till genom att en vuxen man våldtog en tolvåring skulle jag oroa mig för det genetiska arvet. Förmodligen finns det siffror på att våldtäkt inte går i arv, men jag tror att det ändå skulle ligga som en liten gnagande oro längst inne i mig.

Hur man ska hantera sådana fakta är jättesvårt. Jag avundas verkligen inte Indras dotter som måste fatta det beslutet. Ibland sörjer jag att vi vet så lite om vår dotters bakgrund, men när man läser en sådan här tråd är jag nästan glad att det är på det sättet.

Min mamma berättade mycket om min bio mamma. Men hon väntade tills jag var tillräckligt stor för att förstå det där. Jag var väl ca 7 år eller så.

Hon sa som det var att min bio mamma var för ung när hon fick mig samt så var hon narkotika missbrukare, och att min mamma och pappa länge velat ha barn, och hade mig som fosterbarn, för att sedan adoptera mig, och att de ända sedan jag föddes och kom till dom hade de velat ha mig till sitt riktiga barn (fosterbarn är inte riktigta barn anser jag, utan man måste adoptera för att det ska bli ens barn på riktigt).

Det är mycket viktigt att man inte gör så stor deal av att man var oönskad av sin bio mamma. Man måste även i samma andetag säga att barnet var önskat jättemycket av sina adoptivföräldrar, och att adoptivföräldrarna längade efter sitt barn så mycket etc.

Ingen vill väl veta att man var oönskad liksom Utan att man var högst önskad, och helt enkelt att bara ens bio mamma inte hade förutsättningar att ta hand om sitt barn, det handlade ju inte om att hon inte skulle ha älskat mig utan att hennes liv var en tragedi som ingen kunde rå för.

jag är adopterad -74 och min mamma försökte ta reda på så mycket som möjligt om min bio men de hade inte mkt att säja mer än att jag lämnades på sjukhuset av mamman men inte så mkt mer än så men jag är innerligt glad att hon försökte ta reda på det ändå

fråga två har jag absolut ingen aning om men kan fråga mamma om det så återkommer jag om hon hört nåt sånt , har även en bror som är adopterad 75...

är vuxen adopterad

1. mamma pratade om de tidigt. Så tidigt att jag itne förstod vad det menades med först.. och med tiden så frågade jag mer och hon berättade mer. Jag är glad att det itne fick komma som en chock när jag var tonåring. Jag behövde veta det tidigt. jag är vit då jag är nationella adopterad, så det var inte helt uppenbart. Men man behöver bearbeta det här även som barn.

På föräldrarutbildningen jag gick så berättades om psykologers rekommendationer att inte "hitta på" att biomamman älskade barnet om man inte faktiskt visste att så var fallet. Detta för man menade att risken fanns att barnet skulle gå omkring och oroa sig för att bioföräldrarna skulle vara ledsna och gråta efter dem och därmed få dåligt samvete för att dom var nån annanstans. Är det då dessutom så att man är adopterad från t ex Kina där det som någon skrev, är till 99,9% omöjligt att leta upp sitt ursprung så är det ännu viktigare att inte skapa en bild som barnet bär med sig.

Ja ngt sånt förklarade dom. Jag anser att vara sanningsenlig mot sina barn är viktigt och då är ju en bra lösning att välja ett lite annat sätt att uttrycka sig på. Som att man tror att alla mammor älskar sina barn men att man egentligen inte vet något säkert... Jag tycker personligen att det som någon gav som förslag tidigare, att man var övertygad om att biomamman måste älskat barnet för hur skulle nån kunna låta bli, är ett för mig tilltalande tankesätt...