Fördomar mot äldre föräldrar då?

Jag e 24 å väntar mitt första till april så jag vet inte om jag själv klassas som ung förälder men jag skulle inte välja att skaffa barn när jag e över 35. Dels pga mf-risk, risk för kromosomfel, man får inte lika lång tid med sina barn, man orkar förmodligen inte lika mycket som en yngre förälder.

Min mamma va 37 när hon fick mig (20 när hon fick min syster) å nu är hon 60 å jag blir helnojjig när jag ser dödsannonser där folk i hennes ålder eller yngre gått bort.
Hon har dessutom en bättre kompisrelation till min syster eftersom det bara är 20 år emellan dem. Medans jag nog aldrig kommer se henne som en kompis utan bara mamma. Men vi umgås ju ändå.

Gud vad jag avundas dig panictjej för mitt största tonårsproblem jag hade var just det att jag ville se min mamma som mamma inte som någon jäkla kompis.

Jag fullkomligt avskydde hur mina killkompisar satt o dreglade efter henne o hur hon fjantade runt därhemma o skulle vara kompis med allt o alla o skadeglad som jag var så blev jag fullkomligt lycklig när hennes ålder väl tog ut sin rätt till sist.
(Inte för det hindrar henne att bete sig som en fjortis när hon ser någon karl som hon tycker är snygg)

Men jag håller väl med de flesta härinne att visst finns risken för att vi som är äldre mammor riskerar att *försvinna* på tok för fort MEN jag ser det som så att det som sker det sker.

Jag lever i nuet och älskar mina små barn jag ÄNTLIGEN fått till mig efter många års längtan.

Har iof en dotter som blir 18 till sommaren så jag har fått fördelen med att vara både en *gammal och en ung* mamma.

Orken vill jag påstå funkar bättre idag men det är väl kanske mest för man har en annan toleransnivå idag och ser ex som utspilld mjölk något som man kan torka upp snabbt o lätt o inte som förut när tösen var liten då en sådan sak kunde få mig att bryta ihop totalt.

Ist för att plocka konstant efter ungarna idag så tar jag kanske en el två rundor idag vilket automatiskt gör man har mer ork över + en stund till att ex sitta här o ta en kopp kaffe då o då.

Lite sk *Egentid*. Vilket BEHÖVS oavsett om man är en ung el gammal mamma.

Chiliräkan jag har precis som dig haft en massa fördomar men har väl en del kvar om jag ska vara ärlig för jag vill helst INTE det ska bli en trend att mammor/pappor blir äldre o äldre.

Det finns ju en ganska så naturlig anledning till klimakteriet osv så visst rent omedelbart så ur hälsomässiga skäl bör man kanske skaffa barn när man är lite yngre.

Flera skriver om att äldre föräldrar är gammaldags. Hur är man då, i er mening?

Och definitionen "äldre föräldrar" när man är mellan 30 och 50 är tokig.

Snittåldern på förstagångsföräldrar är drygt 30, i Stockholm i alla fall. Man måste ha minst tre kategorier, t ex

Yngre föräldrar: under 25

Föräldrar: 25-35

Äldre föräldrar: 35 och uppåt

Majoriteten får ju ändå barn mellan 25 och 35...

Fru B: jag var ju tvungen att sätta någon gräns eller hur?

Fru B skrev 2007-12-21 09:47:09 följande:

Inga fördommar alls mot äldre föräldrar, de har ofytast plugagt klart, gjort karriär och betalat av sin inköpta bostad och kan då satsa verkligen ALLT, tid och pengar, på sina barn.

De jag känner som är 30-35 år och har barn 0-5 år hinner och orkar med MYCKET mer än vad jag som 22 åring gör.

min enda fördom mot äldre föräldrar är nog att de alltid har en massa fördomar mot oss yngre.

Jag har själv blivit mamma för 5 veckor sen. Med min ålder på 38 år så är jag en "äldre förälder". Jag har faktiskt inte hittills mött många fördomar alls från folk omkring mig! En enda person (en äldre släkting) antydde att jag skulle kunna bli en förälder som skämmer bort mitt barn och vara mer överbeskyddande mer än om jag fått honom när jag var yngre. Men jag förstod inte alls vad han menade och talade om det också. Det kanske vore skillnad om jag i alla år FÖRSÖKT få barn och gått och längtat som en galen. Eller om jag fått flera missfall och därför blivit extra "rädd om" barnet. Men nu är det inte så; det har helt enkelt inte blivit av tidigare pga livssituationen (man måste ju tex träffa rätt man att få barnet med....).

Jag har nog inga fördomar mot vare sig äldre eller yngre föräldrar. Allt handlar om hur man är som PERSON. I vår föräldragrupp var jag äldst av alla, men gällande just föräldrarollen och att få barn så var ju faktiskt jag och tjejen på 21 år i SAMMA SITUATION i livet - det är nytt för båda! Och båda är faktiskt vuxna!

Möjliga fördelar för mig:
* jag har redan levt 20 år som vuxen och bara behövt ta hänsyn till mig själv. Mitt "behov" av att festa, gå på krogen och roa mig har ebbat ut, jag har liksom gjort allt det och känner inte att jag har ngn större längtan efter det längre.
* jag är som person något mer "avslappnad" än jag var som yngre. Har blivit mer lugn och inte lika "stridbar" som jag kunde vara då (vilket i och för sig är till nackdel ibland också).
* mina föräldrar har nyligen gått i (för tidig) pension - de har ALL tid i världen att ägna åt sitt efterlängtade barnbarn. Och de har just hunnit LÄNGTA efter 17 år utan hemmaboende egna barn. Så; de blir ett mycket bra stöd för oss.
* jag (och sambon, som för övrigt är ett antal år yngre än mig) har ett hyfsat bra jobb och hyfsad lön. Vår ekonomi är bra, vilket underlättar när man får barn förstås.

å andra sidan så är det ju faktum att om mitt barn väljer att vänta lika länge med barn som jag gjorde så blir jag inte farmor förrän jag är närmare 80 år. Och visst; hans mormor och morfar kommer sannolikt inte leva tills han är mer än ca 15-25 år.

Jag upplever ABSOLUT INTE att jag är "gammaldags"! Snarare så är jag nog rätt "ung" tror jag. För övrigt är väl de flesta personer mer PERSONER än en viss ålder? Det där med att man "ska" vara på ett visst sätt vid en viss ålder tycker jag har försvunnit mer och mer, tackolov. Min mamma är också trots sina dryga 60 år ganska "modern" i sina tankar och sätt. Det är en personlighetssak mer än något annat. Jag känner folk som är yngre än mig som jag upplever är betydligt mer "gammaldags" vad gäller värderingar mm än vad jag är.

Nu utgår jagfrån mig själv men....

Är stelare i kroppen och kan inte göra mycket mer än stilla sittande-lekar, vilket blir tråkigt i längden om inte barnen har någon i sin egen ålder att leka med.
Snälla nån, jag är 38 år inte krympling, jag tar mig upp och ner på golvet lika lätt som du, jag lovar.

Är tröttare, så efter jobbet är det rätt ner i soffan.
Omogen tanke, jag har många gånger mer energi än vad mina yngre mammakompidar har, eller så är jag effektivare så jag hinner med mer - ren fördom som definitivt inte stämmer!

Är gammal-modiga.
Skitsnack, gammal-modighet sitter inte i åldern utan i personligheten. Jag har en fd granne som var 23 när hon fick sitt barn och jag bara förundrades över hur TANTIG hon var! Så, min vän... ledsen att tala om det, du har fel.

Är oftare strängare och mindre flexibla.
Stränghet och flexibilitet har ingenting med ålder att göra, det har med föräldraskap att göra. Barn behöver regler, konsekvens och kärlek. Barn som saknar något av detta blir problembarn. Vilket man kanske först ser när man blir äldre, vad vet jag... När man bli äldre ser man varför "Sebbe" var så stökig i skolan, han törstade efter uppmärksamhet för hans föräldrar hade inte ork/tid/lust/ att vara konsekvent och ha regler så han kände sig trygg och säker...
Vi har 4 regler i huset, Man ljudet inte, man lyssnar när man blir tillsagd, man respekterar varandra och man slåss inte. Dessa regler lever alla barnen efter oavsett de som föddes vid 23 års ålder eller 35 års ålder...

Är mer självupptagna(dvs. ger mer plats för sig själva).
Frågan är om du inte misstar självupptagenhet med självförtroende och självinsikt? En människa som är lite äldre än knappt snubblat ur tonåren är oftast säkrare på sig själv, vet ut i minsta detalj vem man är osv och är så lugn i sig själv att man automatiskt tar plats, den plats man är ämnad för? Det har med ålderna att göra, men självupptagenhet brukar vara mer företrädande under tidiga livet än senare i livet...  Jag är inte självisk, men jag har vett att inte låta människor trampa på mig och ta min plats, detta ser jag som en god egenskap, medan själviskhet (självupptagenhet) är en negativ egenskap.

sorry, jag har en ritkigt dålig dag idag, så förlåt om inlägget innan lät vresigt :)