1:an prematur, gravid igen nu. Orolig, och får dåligt "stöd".

Det är inte en lätt start att hamna på neo. Det är svårare att knyta an när man inte får hantera sitt barn i så stor utsträckning.
Jag tycker det låter om om du gjort det bästa av situationen i alla fall.
Det du frågar om, rädslan att föda för tidigt igen, kan bara bm hjälpa dig med. Finns det något dokumenterat varför första kom för tidigt? Kanske kan du få tätare kontroller, oftare koll på sd och infektioner - allt som kan sätta igång det för tidigt.
Stå på dig.
Det behöver ju inte resultera i ett tidigt barn denna gång. Men om det nu gör det är du ju beredd på ett helt annat sätt. Du vet hur rutinerna är. Därför kan du ju stå på dig på ett annat sätt att få vara delaktig i barnets vård.
Jag önskar dig all lycka till!!!

Vad tråkigt att du får så dåligt stöd.
Jag gör som du, följer min sons rutiner, samsover, nattammar och vill vänta så länge som möjligt med dagis. Tror inte det beror på att han är född för tidigt, jag gör det jag tycker känns rätt och följer min instinkt. Hade inte alls lika dålig erf av neo som du, men är ändå mycket orolig inför en ev ny graviditet.

Stå på dig gentemot MVC, be om att få tala med psykolog som är specialiserad på förlossning/graviditet. Det ingår i mödravården.

SIN 74: Tack för svaret! Jag hade tidiga sammandragningar, ev en bakteriell vaginos under en period, några blödningar och slemproppen gick en v innan förlossningen, är bärare av GBS och KAN ha haft en infektion när hon föddes man chansen finns också att det bara handlade om provtagningsförorening... Men vad jag vet så finns inga säkra svar, bara massa frågor. Ska ju få komma åtminstone en gång till specMVC men hur det blir med kontroller vet jag inte. Har hittills inte varit mer än den gång jag sökte akut pga lite bruna flytningar. Fick träffa en läkare som gjorde en bra koll. Min BM har lite "gammal info" kan jag tycka, och kan inte svara på mina frågor samt tycker inte att man behöver behandla ex bakteriell vaginos. Hon försöker dock vara "empatisk", men det är svar jag behöver!
Vad jag tror du har rätt i, är att jag skulle kräva att få ta mer plats i barnets liv i början om jag hamnade på neo igen. Man har ju som sagt lite erfarenhet nu, och vet mer om hur värdefull man själv är för barnet!

Zeldi: tack du också för svar. Så skönt att höra att man inte förlorat förståndet... känner mig lite som ett UFO när jag är på MVC. Hoppas jag får komma på Aurora ganska snart, men det blir väl aktuellt efter helgerna antar jag. Hur gammal är din son?

puff

Wow! Jag tror att det kommar att gå jättebra för dig den här gången. Du uttrycker dig så fantastiskt bra i trådstarten och du verkar så trygg och säker i ditt val av föräldrastil. Du är inte samma person som gick igenom mardrömsveckorna på NEO utan du har växt och mognat sedan dess och kommer inte att hamna i samma situation igen. Du vet vilken sorts stöd du vill ha och behöver och därför kan du be om den! Precis som du vet när din BM inte hjälper dig på bästa sätt för dig. Fortsätt kämpa precis som du gör nu och jag tror att du kommer få en helt annan upplevelse den här gången. Jag vet inte om du uttrycker dig i tal lika bra som du gör i skrift, men annars kan du testa att skriva vad du vill ha sagt. Det går inte att missstolka!
Du fixar det här! Lycka till!!

Hej

Min son föddes i v 34+5 och när han var 1 och 3 månader gammal föddes vår dotter i vecka 31+2.

Vi hade kanske turen att sonen föddes bara 5½ vecka för tidigt och spenderade bara två veckor på sjukhusets normala barnavdelning. Men jag kände mig inte heller alls som förälder den första tiden. Jag var ju iofs på sjukhuset på dagarna, men kom hem till kvällen, som andra människor kom hem från jobbet. Det kändes jättekonstigt, och det tog nog en tid innan jag tyckte jag blev mamma på riktigt.

Sen när tvåan kom, var det inte så farligt att hon skjutsades genast till intensiven. Jag fick se henne och såg att hon mådde bra, och alla slangar och sånt var bekanta för mig. Jag menar, det är klart att jag hade önskat ha henne bredvid mig genast, men jag tror chocken hade varit större om hon hade varit mitt första barn (mitt första barn var alltså aldrig på intensiven). Det jobbigaste var att jag hade min son hemma, som jag inte varit så mycket ifrån tidigare. Jag saknade honom ENORMT när jag var på sjukhuset, kanske också en reaktion mot att jag inte fick ha flickan i famnen. Jag störtgrät en dag när jag kom hem och han inte var hemma utan ute med sina farföräldrar. Och sen hade jag dåligt samvete för att jag inte var med flickan på sjukhuset, men jag måste ju också sköta om och vara med min son, jag tyckte han hade det tillräckligt jobbigt att det sprang en massa släktingar och utomstående barnskötare hos oss annars också. Och vilket pussel det var.

Nå, sist och slutligen gick tiden väldigt snabbt och nu är alla hemma och mår bra!

Det att du födde en prematur behöver ju inte betyda att nästa också är prematur. Men det kan ju vara bra att tänka på praktiska saker, som att vem kan komma och sköta ditt barn om du plötsligt måste vara på sjukhuset.

Lycka till!

vet precis hur du känner..födde min flicka efter för tidig vattenavgång i vecka 31+6. som tur var gick det mesta bra och vi behövde bara vara på neo i  2 1/2 vecka som kan låta lite men som då kändes hur länge som helst. Men då hade man ju ändå bara henne och nu är jag gravid i vecka 29+6 och har ångest över att eventuellt få för tidigt ännu en gång då man även ju har sin tjej där hemma som man inte vill vara ifrån längre stunder heller. Så just nu går jag bara och hoppas att jag ska klara av december först och främst och sen så flyttar jag fram målet. Men den där oron sitter och gnager hela tiden så jag vet hur du känner....kram

Thy: Tack du underbara människa..! Det stämmer nog en hel del det du säger, jag är annorlunda nu och vet att jag skulle kräva mer istället för att bara acceptera. Saker och ting skulle vara annorlunda. Tror att det jag söker mest är förståelse och att de runt omkring mig tar det på allvar. Min BM ser mest medlidande ut, men det jag behöver är inte sympati från de som inte förstår, utan empati och konkreta diskussioner kring vad man kan göra. Hon lovade mig inledningsvis en massa, men av någon konstig anledning följer vi ända det helt vanliga "grav.programmet". De extra koller jag fått har jag fått kräva, och då ges hälften av det jag vill ha - motvilligt... =)Funderade på vad du skrev om att skriva.. Jag uttrycker mig nog i tal ganska lika normalt sett, men när man har gråten i halsen är det ju lite svårare. Det är nog en bra idé.

Kate P: En del praktiska saker behöver vi nog se över, och vi har en del planer på hur vi successivt ska "vänja in" mormor mer och mer eftersom hon bor ca en kilometer härifrån och är den som dottern är mest van utanför vår familj. Men hur jämför man? Att låta henne vara barnvakt en stund är ju annat är att man är borta hela tiden. Vi bor så pass långt ifrån neo, att jag bodde där hela tiden när dottern låg inne. Åkte hem ett par timmar en gång, men klarade inte av att vara därifrån. Visst, nu blir det annorlunda eftersom man har en hemma men jag vet inte hur man löser det. Vad var policyn kring syskonbesök där ni låg? Där vi låg så var det en kvinna som hade sina tre tidigare barn hos sig under ganska långa perioder när de nya tvillingarna passerat intensivvårdsstadiet. OM det finns vissa såna möjligheter är det ju underbart. Sen vet jag inte heller om maken får "ta min plats" på neo om jag skulle åka hem något dygn. Jag skulle inte vilja lämna lillan/lillen helt ensam, men om vi kunde dela på oss och växla så skulle det ju vara bra.

Simben: Hade ni hemsjukvård efter hemgång? Har hört att det finns såna möjligheter på vissa ställen, inte här tyvärr eftersom det ju också vore jättebra. Annars är det bara att gratulera till en kort vistelse! Får man fråga hur förloppet var? Hann du få kortisonet t ex, kunde man fördröja förloppet något?

jag förstår dig mkt väl i situationen att ha ett barn hemma o ett barn på neo....det är inte lätt även om min son på neo bara levde i 11 dagar så står jag inför risken att hamna där igen....nu är ju min stora son 6 år så han har lite mer förståelse men det är ändå jobbigt att var förälder samtidigt som man är super orolig o vill vara med båda barnen....jag hoppas bar att den lilla vill stanna i magen så pass länge att jag slipper neo...men oron går bara inte o släppa....just nu är jag nog mest orolig över att behöva förlora ett till barn....menjag hoppas det går bra för dig o att det löser sig...detta problem får man hantera när det uppstår jag försöker inte tänka så mkt på det o jag vet hur det är att bar stå bredvid på neo o inte få göra något...men desto större barnet är o stabilare så kan du ju prat med personalen att du vill var så delaktik som möjligt om ni hamnar på neo...

Mammamys: Så ledsen att höra om din son. Eftersom min dotter föddes i v 32+2 och mådde bra så var ju allt runt omkring bara till för tillväxt och övervakning egentligen. Att få barn i v 23 måste vara underbart och alldeles fruktansvärt samtidigt. Kan inte föreställa mig hur otroligt jobbigt det måste ha varit, och så klara sig hela den första kritiska veckan men ändå inte lyckas. Jag hoppas verkligen att det får gå bra för din den här gången, hur långt gången är du nu?
Jag kan tänka mig att det känns lite bättre att sonen är så pass gammal, men man vill ju ändå aldrig vara ifrån dem... =)

Moegumsan; Klart du får fråga Vi hade inte hemsjukvård utan dom kontaktade bara bvc så dom kom hem till mig snabbt efter hemgång sen var jag själv på bvc med Agnes ca 2 gånger i veckan i början och sen blev det en gång i veckan osv...
Jo, jag är glad nu att det ändå inte blev längre vistelse på neo men just då kändes det som en evighet. Men eftersom allt gick så bra så fick vi åka hem. Plus att detta var ju sommaren -06 då det var såååå varmt så att få henne att hålla värmen var ju inte så svårt då hon inte kunde det riktigt själv när vi åkte hem.
Förloppet såg ut så här;
Onsdagen den 7 juni jobbade jag som vanligt då det rann till lite men jag var helt överygad om att det bara var flytningar då det gjort så innan några gånger men just den dagen beslöt jag mig för att ta mig upp till förlossningen i den staden som jag jobbade i (jag pendlade nämligen med tåg 1 1/2 timme till jobbet) bara för att bli lugn dom sista 8 veckorna. När jag ringde dom trodde dom som mig att det bara var flytningar men fick ändå komma och kolla senare den dagen. Åkte dit och dom kollade med ctg i 20 minuter och sen gjordes en undersökning som visade att det var fostervatten och jag blev inlagd på en gång. Alltså sängliggandes..fick inte röra mig knappt och fick kissa i bäcken liggandes i sängen...hemskt...iallafall så fick jag ju panik då jag verkligen inte trodde att det skulle hända och jag hade inte ens berättat för sambon att jag var på lasarettet så jag fick ju börja med att ringa till honom och chefen och andra i familjen. Fick direkt en kortisonspruta i rumpan och sen några timmar senare så säger det bara splash...vattnet går på riktigt och dom beslutar mig för att skicka mig i ambulans till min hemstad då jag ännu inte öppnat mig. Värkarna börjar lite smått och jag får den andra kortisonsprutan plus bricanyl för att försöka stoppa förlossningen men det misslyckas. Kommer till min hemstad vid 23.00 på kvällen och är då öppen 4 cm. Då beslutar dom sig för att ta bort droppet och låta det ha sin gång. På torsdagsmorgonen den 8 juni 06.28 föds min Agnes vaginalt som ändå inte är sååå liten utan väger 2135 gram och är 45 cm lång. Direkt när hon kommit ut kom neoläkare och tog henne och sambon följde med dom. Hon andades inte så hon fick lite hjälp och det kom igång. Var aldrig någon fara sa sambon.
efter ca 20 minuter kommer dom in med henne till mig och jag får hålla henne och vi tar lite kort och så innan dom går iväg med henne till neo dit även sambon går med.
Sen fick hon ligga i kuvös med c-pap lite då och då första dygnet sen behövdes inte den mer och sen blev det solning i 3 dygn. Efter det kom hon till värmebädd och in till mig i ett familjerum som jag bodde i på dagarna. Hon sondmatades plus att jag ammade och efter ca 1 1/2 vecka så ammades hon enbart. Hon fick sen sola en omgång till och när jag åkte hem med henne 2 1/2 vecka senare vägde hon 2450 gram så hon gick upp jättefint och allt var bra med henne så därför slapp vi ligga där längre. 

Så visst hade vi det lättare än många andra men det var såå chockartat alltihop och det var ju inte så det skulle bli liksom. Nu är min tjej 18 månader och jag fasar precis som du att behöva vara ifrån henne för att ligga på neo. VILL INTE!!!!!!
Men ingen kan ju ge mig några garantier eller svar så oron släpper ju inte vad nån än säger så det är bara att försöka stå ut och sätta upp små delmål. Och det första är ju att komma förbi december och in på det nya året. 

Tråkigt att du inte får så mycket stöd av bm och det där att du skulle frigöra dig från din dotter var nog det mest korkade jag hört på länge. Men tyvärr har jag inte heller något att säga som kan lindra oron mer än att jag förstår precis hur du känner dig och jag håller tummen för att du ska få gå tiden ut denna gång...KRAM 

Simben: Lite kul att läsa, det är ganska likt som det blev för oss. Vattnet började sippra här också, fast på morgonen när jag gick ur sängen. Åkte in och träffade läkare, som dock bedömde det hela som urinläckage. Just när han tittade så kunde han inte se något, han gjorde inga tester alls men försökte buffa på magen för att provocera läckage vilket inte gick. Skickade hem mig, varvid jag tog en tur på stan och handlade lite etc. Sipprandet fortsatte lite då och då, och på natten när vi lagt oss började värkarna. Eftersom de inte slutade så åkte vi in igen, och träffade en ny läkare. Hon såg direkt att det var fostervatten och meddelade att jag skulle bli inlagd. Gjorde samma provokation, och det visade sig att dottern helt enkelt hade huvudet så långt ner att hon täppte igen hålet rätt bra. Det var svårt att provocera.

Fick första kortisonsprutan och bricanyl. Värkarna som inledningsvis kommit ca var åttonde minut avtog lite men inte helt, kom kanske var femtonde minut istället. Kollades då och då med ctg som visade just detta. Fick flera bricanylinjektioner men utan större effekt. Värkarna var dock inte värre än att jag liksom kunde slappna av och vänta ut dem, kunde dock inte ligga och sova. Det är ju rätt svårt att veta med första barnet hur ont som är "ont" när man pratar värkar... Åtta timmar efter första injektionen bestämde de sig för att kolla med VUL för säkerhets skull, så att jag inte smygöppnat mig. Var då öppen 6-7 cm och skjutsades in på förlossningen. Ganska exakt en timme efter att jag för första gången insett att jag skulle föda barn snart, så var hon ute.

Jag fick se henne i max ett par sekunder innan hon skjutsades upp till neo, trots att hon skrek och syresatte sig jättebra inledningsvis. Låg med CPAP totalt tio dagar tror jag, kuvös en vecka. Solade några gånger, fick antibiotikadropp eftersom det då visat sig att jag bar på GBS. Sondmatades helt första tiden innan amningen började tränas. Har alltid undrat om det faktum att jag inte hann få den andra kortisoninjektionen påverkade hennes lungor så att hon behövde mer andningshjälp i början, för det var liksom det som var lite svårt. Och i så fall, förbannade läkare som inte trodde mig och kunde se att vattnet faktiskt börjat sippra! *grrr* Tjejen var också lite mindre än din, vägde 1896 och var 44 lång. Innan hemgång vägde hon precis under 2500.

Ja, det känns ju som vi hade ett liknande förlopp förutom att min läkare verkligen kollade upp om det var forstervatten eller ej. Hon kollade det i ett mikroskop..och hon konstaterade på en gång att det var fostervatten och sen blev det liksom bara brådis med allting. sprutan i rumpan och sen ett ultraljud för att bedöma hur hon låg och hur mycket fostervatten jag hade där inne vilket jag hade mycket av. Men sen trodde dom nog ändå att dom kunde vänta med att skicka mig med ambulansen till min hemstad till dagen efter eftersom det var lugnt..tills då vattnet gick på riktigt några timmar senare. Sambon satte sig i bilen för att komma men fick vända om när han ringde på vägen för att kolla läget då dom beslutade sig för att skicka mig snarast till min hemstad istället. Och andra sprutan skulle dom ju helst ha väntat lite med men den tog dom då på kvällen och sen blev det dropp för att förhindra och skjuta upp förlossningen nåt dygn vilket då misslyckades.
Även här visade neoläkaren upp henne några sekunder för mig innan dom gick ut med henne men jag var så borta av trötthet då så minns det knappt

Jag började ju pumpa redan samma kväll och dagen efter så ammades hon innan sondmatningen varje gång och jag pumpade lite efter amningen så jag fick igång den biten väldigt fort. Jag vet inte hur mycket dom där kortisonsprutorna verkligen hann hjälpa men det är ju fullt möjligt att det blivit lite annorlunda om den första läkaren tagit dig på allvar och verkligen kollat upp dig fullt ut. Hoppas ändå att vi båda slipper vara med om detta ännu en gång...en gång är ju en gång för mycket...Stor kram!!!

Hej

Vårt första sjukhus (intensiven) ligger ca 15 km hemifrån, barnavdelningen ca 35. Inte så långt, men när jag en gång åkt dit så kom jag nog inte hem mellan två skötselturer. Det vill säga, på vårt sjukhus skötte man barn (bytte blöja, amma/flaska) var tredje timme. Däremellan sov vår dotter alltid, och det kändes frustrerande att vara där utan något att göra, när jag kunde ha varit hemma med sonen.

Pappan kunde också vara på sjukhuset, vi bytte turer. Jag kunde ändå inte amma, utan pumpade bara första veckorna.

Vad betr sonen var han nog välkommen, men vi tog honom nästan aldrig med. Han var bara 1 år och 3 månader och sprang bara omkring och slet i alla ledningar...

K

Jag har en tjej på dryga 1.5 och är nu i v 34

Vi fick vår tjej v 26 så hon var ju rätt skör i början. De första dagarna innan hon kom ut för att sitta känguru var bland de jobbigaste, men för mig gjorde det inget att det var pappa som satt med henne första gången. Det viktiga var ju att hon fick komma ut och få kroppskontakt. Vi delade strikt på kängurusittningarna, men så hade vi ju tfp båda två första månaden. Jag fick inte heller börja amningsträna förrän efter sex veckor. För mig känns det självklart att pappa kan ta din neo-plats när du vill vara hemma med den äldre.

Vi är väl någon form av mittimellan-föräldrar. Jag ammade drygt ett år, vi samsov ungefär första året, har burit väldigt mycket, vi sover i samma rum idag och tänker inte låta barnen sova i eget rum förrän de blir rätt stora. Förmodligen får de två dela när lill*n är färdigammad nattetid.

Jag håller med när du skriver att det bara är att förlänga lidandet om du skärmar av dig från henne redan nu om du inte själv tror på det. Själv började jag jobba när lillan var ett år och pappa har nu varit hemma i snart 10 månader, för honom och mig var det viktigt att dela lika. Eftersom jag är rädd för en till tidig förlossning har jag naturligt skärmat av vissa saker, som att bära mycket, amma, de flesta blöjbytena och periodvis har jag inte velat söva henne i famnen utan har gjort det i sängen eller låtit pappa ta det. Men då grundar det sig på något som jag upplever som ett problem NU (verkligt eller hjärnspöken), inte ett kanske-problem i framtiden.

Jag tror att när man gör saker för att andra tycker man ska göra det så riskerar man att det skiner igenom att man inte själv tycker så. Då blir man blir inte trovärdig gentemot barnet, vilket det då känner av.

Du riskerar naturligtvis att det blir jobbigt, framförallt för dig, om du måste tillbringa tid på neo. Frågan är bara om det är avskärmning nu som är lösningen. Att tänka igenom det hela och bearbeta det - som du gör i denna tråd är nog bättre. Att även pappa är nära din dotter måste ju också vara en tröst, det är det i alla fall för mig. Han kommer ju att vara hemma med storasyster medan jag ligger kvar på BB (jag tror nog minsann inte längre att jag ska hamna på neo igen, detta var en uppenbarelse just nu för mig)

Jag tycker du ska avskärma din bm från alla frågor som inte är strikt vetenskapliga istället. Hon är ju inte rätt samtalspartner för dig.

Hmm, inser att jag måste förklara mig...

när jag skriver "kanske-problem" menar jag inte att det inte skulle vara ett verkligt problem för dig i nuläget att behöva lämna storasyster hemma, för det är det ju verkligen. Jag menar bara att det ju faktiskt inte är säkert att det inträffar.

Julmust: =) Förstod vad du menade. Och det är precis så jag tänker - i mina ljusa stunder har jag ju fortfarande hopp om att slippa neo denna gång. Tänkvärt inlägg, kul att läsa. Och grattis till att ha klarat dig så här långt den här gången, det måste vara underbart! Vet du varför hon kom så tidigt?

Ja, jag tror att vi kommer göra lite som ni och "förbereda" dottern lite. Men det känns än så länge som att vi absolut har tid att göra det utan att stressa henne. Hon är betydligt "större" nu än vad hon var för två månader sedan, och den utvecklingen lär ju fortsätta. Sen kommer det ju att bli jobbigt, men det är precis som du säger att det är en bearbetning att skriva i tråden. Jag är också medlem i en mailinglista, vilket hjälpt mycket. Faktum är att jag precis gjort en omvälvande upptäckt, jag kanske skriver mer om det i tråden sen.
Att dela lika med maken är något som känns bra. Av naturliga anledningar som var det lite svårt för oss första gången i början, sen har det jämnat ut sig mer och mer. Efter barn nummer två kommer vi nog dela betydligt jämnare på allt inklusive ledighet, fast dela dagarna om det är möjligt istället för att ta en period var.

Summa summarum, ni är alla guld värda. Det här hjälper mig otroligt mycket!

Moegumsan: Det var tidig vattenavgång, men man vet inte varför. Jag hann bli sängliggandes på förlossningen en vecka innan hon verkligen kom, det var ju väldigt bra för den mentala förberedelsen. Denna gång har jag hela tiden fått lämna urinodling hos bm och det har två gånger visat på GBS i urinen. Kanske var det det förra gången också, men jag hade inte de klassiska infektionssymptomen med hög feber och så. Andra gången jag lämnade positivt urinprov var när jag hade mycket sammandragningar runt v 24. Då blev jag också sjukskriven.