Bara "prata" av mig...

På min dotter 1-årsdag kände jag också mig väldigt rörd och mindes hur det var. 2-årsdagen likaså. Men nu för några veckor sedan när det var dags för 3-årsdagen, så hade jag fått distans till det. Då var det mer "henne som 3-åring" som jag såg. Detta var hennes första födelsedag som hon var medveten om det innan, som hon pratade om det och var med på ett helt annat sätt än förut. Kanske är det också nu hennes första minnen som vuxen händer. Jag ser framemot imorgon när det är julafton. Vi har pratat om det innan och jag tror och hoppas det blir spännande.

Fortfarande kan jag känna med ledsen när jag tänker på tiden på neo och hur liten hon var. Ett mirakel att hon idag är en normalutecklad 3-åring.

Jag tror man alltid kommer att känna sig sådär rörd och det SKA nog vara så. En så viktig sak som ens barns födelse ska man ju minnas med starka känslor. Men sedan kommer annat. Barnet utvecklas och det blir nuet man fokuserar på. Grattis till ditt barns 1-årsdag!!!

Det måste väl vara nån mer som har tankar kring detta

Jag var väldigt känslosam när mina barn fyllde ett år. Det var några dar när jag bara gick runt och var nära tårarna hela tiden. Jag förstår att det blir dubbelt jobbigt när man går och vill bli gravid igen, men inte vet om man vågar, om barnet kommer stanna tiden ut och hur allt kommer gå. Jag tycker du ska kontakta din BM redan nu och be att få komma och bearbeta det som var och det som komma skall.

Själv var jag aldrig orolig när jag blev gravid andra gången (ettan kom i v 33 efter spontan vattenavgång), graviditeterna var så oerhört olika att jag var övertygad om att han skulle få stanna tiden ut, och lite till. Dessutom hade ju alla läkare och barnmorskor sagt att det inte skulle hända igen. Fast de hade fel och han kom redan i v 29.

Knäppisen: Jag försöker tänka som du, att det är en ny graviditet och att allt kommer bli "normalt". Men jag vet inte om det är att lura sig själv lite.. ifall det inte blir så. Pratade med BM när jag plockade ut min p-stav, hon sa att jag skulle få gå på specialistmödravården vid nästa graviditet, och det känns bra. JAg vet ju att det kanske inte förändrar något, men bara känslan av att bli lite dubbelkollad. Hur gammal var ditt första barn när du blev gravid?

Trolltjejen: Det känns ju som en tröst att det blir lättare för varje år. Förhoppningsvis minns man ju bara det bra, tex hur mysigt det är på NEO.

Tack för era svar!