Barnlös kompis som tar avstånd.

Tycker man verkligen om någon så respekterar man att den personen (oavsett anledning) vill ta det lite lugnt med umgänget under en period.

Ren gissning är att vännen inte känner att hon orkar vara trevlig när hon behöver förhålla sig till en gravid och därför hellre backar en period.

Några av våra bästa vänner är på ett vis sårade över att vi inte delat våra känslor kring vå barnlöshet med dem samtidigt som de förstår att vi inte väljer dem (som har flera barn som alla blivit till på första försöket) som vårt bollplank i just den här frågan. Jag tar för givet att de även kommer att respektera om vi i något läge känner att vi inte fixar deras barnglädje och att de har förståelse för att det inte har något med våra känslor för dem att göra utan endast med våra egna känslor kring vår saknad.

Mitt råd till din arbetskamrat är att hon vågar lita på att hennes vän tycker om henne även om hon just nu för sin egen sorg behöver avstånd. Jag skulle hoppas att mina riktigt goda vänner skule våga finnas kvar, utan att vara påträngande om jag skulle behöva avståndet!

Hej,

jag känner lite igen mig i ditt inlägg. Vissa perioder i livet har varit jättejobbiga. Och jag har tagit avstånd ( låter hårt ) från en del av mina vänner.. genom att inte träffa de. Men jag har ändå hållt kontakten via mail, brev och telefon. Jag tycker/tyckte att alla gravida var jättejobbiga att träffa även om de inte pratar barn så "lyser" det ju barn om de i alla fall. De är ett levande bevis på något som jag själv kanske aldrig skulle få uppleva.

Jag tycker att du ska be din vän att acceptera att hennes vän behöver vara lite i fred. Men be henne ringa,skriva ett kort/brev där hon berättar att hon finns kvar som vän när hon behöver. Det har mina vänner gjort och det har kännts jättefint.

Kram Ia

Håller med Ia7. Be henne skicka en mail/brev eller ring och tala om att hon finns kvar när kompisen känner sig redo.

Har själv perioder "när jag bara låser in mig hemma". Det sköna är att nu när våra vänner vet om våra problem låter de oss vara i dessa perioder och de finns alltid kvar när vi vill prata efteråt om varför det var tungt just då. Bättre vänner är svårt att hitta.

Jag känner igen mig i kompisen. Ibland har jag inte orkat träffa gravida vänner. Det har till och med varit så att jag inte velat träffa kompisar med rädsla för att de kanske, kanske skulle berätta att de var gravida. Jag tror att kompisen behöver tid för sig själv, tids nog kan kontakten återupptas om de är goda vänner.

Kan bara instämma i samtliga inlägg. Jag är en social och positiv person vanligtvis, men väntan på bebis gör att man automatiskt tittar på tjejers mage innan man tittar dom i ansiktet. Har redan barn men problem med 2:an. Några vänner till oss berättade glädjestrålande om sin lyckade syskonproduktion. Även om jag sa "gud, va roligt, grattis!" så fick jag fysiskt ont i mellangärdet. Jag ville bara skrika rakt ut! Vi har faktiskt inte umgåtts så ofta sen "nyheten" och jag tror dom förstår och respekterar det. Dom känner till att vi kämpar i motvind. Personer som inte haft svårt att bli gravida kan omöjligt förstå detta...

Instämmer med övriga.
Det är nåt väldigt unikt och speciellt vi på de här sidorna delar med varann. Nåt som ingen annan kan förstå ens om de försöker. De kan lyssna och vara där som stöd men förstå kan de inte och de ska helst undvika att komma med råd också. Det är nåt av det jobbigaste, när de som har barn kommer med råd som "slappna av" eller nåt liknande.

Har haft en kompis som varit väldigt bra på att ta upp alla negativa sidor av barnlöshet och det har varit riktigt jobbigt. Jag försöker ju vara så positiv som möjligt o undvika att tänka på "värsta tänkbara scenario" hela tiden. Gjorde jag det skulle jag bryta ihop! Till slut tog jag upp det med kompisen o hon backade rejält och slutade komma med negativa tankar o stöttar mig nu istället.
Men förstå kan hon aldrig göra. Men vara där och hålla kontakten kan hon göra och det känns bra även om jag inte alltid vill se hennes egen barnlycka som ibland känns överväldigande och äckligt gullig o söt. Men bryter kontakten det gör jag inte. Hon är ändå värd det. Jag vill ju ha kompisar OCH barn!

Det är jättesvårt det där, jag har flera kompisar som fått barn nyligt eller snart ska få. Jag har också barn sedan tidigare och det är många gånger min "räddning" för att orka med att träffa dom. Men det är också väldigt jobbigt många gånger och nu har dessutom min flicka frågat flera gånger sista tiden varför hon aldrig får bli storasyster. Det är klart hon undrar när hon ser att alla kompisarna får bebisar.

Jag umgås inte lika ofta med dom kompisar som är gravida eller har bebisar nu, jag försöker ta mig i kragen så jag träffar dom ändå ganska mycket, men dom är ganska många så det blir säkert ett par gånger i veckan jag umgås med någon av dom och mera orkar jag inte. Det blir trots allt en påminnelse varje gång om hur man själv kunde ha haft det, och när man vet att varenda en av dom inte ens hade tänkt på att skaffa barn när vi hade försökt ett år eller två och dom ändå lyckades först så känns det hemskt orättvist. Jag vet att det inte är deras fel men det får mig att må ännu sämre av min längtan att bli gravid.

Så jag tror att man måste visa stor hänsyn till varandra från båda håll och hålla kontakten även om man inte träffas lika mycket som förr, förhoppningsvis kommer bättre tider igen. Vi är ju vuxna människor och riktigt vänskap kan hålla fast man inte träffas jämt och ständigt.

Pemi, jag tycker du kan be din arbetskamrat att kika in här på FL, gärna i det här inlägget, så kan hon få lite insikt hur det kan kännas eftersom det är svårt att förstå om man inte själv varit i situationen.

Ska ta med alla era kloka svar till henne, vill tyvärr inte låta henne läsa då jag själv vill vara anonym på sidan.

Tack för alla synpunkter!

Kram pemi