Hur ska jag göra/tänka?
Vet knappt vart jag ska börja, bara det att jag inte längre kan tänka på ordet förlossning innan jag får illamåendekänslor.
För att göra en lpng historia lite kortare. När jag fick min son för 2 år sedan vart jag igångsatt pga klåda på kroppen/utslitenhet mm. När det på fjärde dygnet ff inte gick framåt var jag så trött och sliten både fysiskt och psykiskt och sa ifrån. Det vart då akutsnitt och de ville att jag skulle vara vaken.
Då jag är extremt känslig för allt som har med läkare, nålar, operationer you name it så bad jag om att få sova. Jag visste inte om jag skulle kunna "leva" med ett vaket snitt där jag hela tiden skulle minnas hur de skar, bökade o så (usch kan knappt skriva detta).
Jag fick iaf sova och ut kom en underbar pojke 
Nu väntar jag andra barnet i april och vet inte hur jag ska ställa mig till hur bebis ska "komma ut". En del av mig försöker tänka vaginal förlossning, men i nästa sekund känns det som att jag ska svimman när jag tänker på det.
När jag tänker planerat snitt så är det klart man skulle vilja vara med "från början" och alltså vara vaken, men jag vet fan inte om jag fixar det. Då är jag tillbaka vid tanken på ett planerat sovsnitt som är ett sämre alternativ både för mig och för bebis. Känner att jag kan gråta ihjäl mig för detta. Ibland undrar jag varför jag blev gravid igen och utsätter mig för detta samtidigt som jag vet att det är det bästa som finns att få barn.
Jag väntar på en tid hos en aurora som ska hjälpa mig att gå igenom min förra förlossning och hur jag ska tänka och känna inför denna. Vet inte vad jag vill med detta inlägget egentligen mer än att få ur mig hur jag känner. Det finns kanske andra som känner som jag.
