Jag skulle vilja våga bli äggdonator!
Men jag vet inte om jag klarar av vetskapen att barnet som kanske blir till av mina ägg kommer och söker upp mig en dag! Hur tänker ni andra som äggdonerat?
Men jag vet inte om jag klarar av vetskapen att barnet som kanske blir till av mina ägg kommer och söker upp mig en dag! Hur tänker ni andra som äggdonerat?
Jag tänker att det bara skulle vara kul i så fall. Nu tror jag i och för sig att det nog är många som nöjer sig med att läsa brevet (levnadsbeskrivningen) som man får plita ihop, men skulle någon ändå vilja träffa mig om 18-19 år så är det helt ok.
Kul om barnet har det jättebra, men om inte då skulle jag nog känna någon form av ansvar...
Jag är nog inte rätt person för detta, tyvärr
Det måste ju vara något man FÅR fundera på.
Och kanske du är redo om några år!
Blod är tjockare än vatten. Kärlek tjockare än vatten!
(fast iof delar ju barnet mitt blod under graviditet?)