Känsliga barn, varför blir en del känsligare än andra

Barn föds olika!
Jag har ett barn som alltid varit orolig inför nya saker (miljöer, människor, djur och upplevelser).
Och ett barn som är nyfiken på allt och som älskar nya utmaningar. Att skriva att felet sitter hos föräldrarna och att de inte vet hur man uppfostrar sina barn är tanklöst, jag vet att många av dessa föräldrar skudbelägger sig själva och undrar vad de gjort för fel. Till er föräldrar med känsliga barn: Jag vet att det är jobbigt och att ni gör det bästa ni kan för era barn!

el skåpet skrev 2008-02-03 02:52:57 följande:

två lingon och ett blåbär skrev 2008-02-03 21:54:41 följande:

Men samtidigt (om man är påläst) och ser att barn till några förädlar är känsliga, och även får reda lite på hur barnen blir uppfostrade av dem och då märker att de är helt "ute i skogen" i hur man gör. Alltså det är en sak om föräldern gör rätt, men om den gör fel så får väl föräldern ta på sig en del av ansvaret?

Ta exempelvis alla de barn som är överviktiga, vems fel är det?

el skåpet - som konstaterats tidigare i tråden så är det mesta en kombination av arv och miljö!
EX. Anlag för övervikt ärver man, men övervikt utvecklas bara under "gynnsamma" miljöbetingelser. Och i miljöbetingelserna ingår alltid föräldrarna!

När det gäller personlighet gäller samma. Jag tror tex att i de flesta familjer med blyga eller på annat sätt känsliga barn har åtminstone en av föräldrarna det med sig i sitt bagage! "Så var jag också då jag var liten" är ofta en kommentar om barnet.

en glad skrev 2008-02-03 22:38:07 följande:

Angående övervikt så räcker det med att gå tillbaka 30 år i tiden, då fick man leta länge efter överviktiga barn. Tjocka föräldrar brukar ju ha mindre "motstånd" mot onyttig mat och kanske låter barnen äta vad de vill. Då är det väl inlärning från föräldrarna som orsakar övervikten?

Övervikt ingår ju i kategorin "missbruk" där det finns två olika skolor om vad som är arv och miljö. Men alltmer de senaste åren har forskningen enats om att det finns en "överviktsgen" som ärvs... men som inte måste "bryta ut" om inte det också finns miljöpåverkan!

Länk: www.aftonbladet.se/kropphalsa/article423188.ab

el skåpet - tycker du det är ett konstigt påstående att barn präglas av en kombination av arv och miljö?
Tycker du det vore enklare om man klart kunde säga att det är miljön (= föräldrarna) _eller_ arvet som gör oss till den person vi är?

en glad skrev 2008-02-03 23:58:37 följande:

Nej inte konstigt, men jag tycker det är två olika saker. Uppfattar lite att en del som säger arv och miljö likställer dem på så sätt att de kan orsaka samma problem eller att man använder det som undanflykt.

Givetvis får man via arvet en del grundläggande förutsättningar, alla blir inte basketspelare eller alla kan inte bli balettdansöser. Arvet påverkar mest fysiskt samt möjligen en del tallangmässigt. Utifrån det får man sedan jobba vidare och där kommer ju miljön in.

Jag har ju hört överviktiga säga att de inte kan gå ner i vikt, vikten är helt ärvd och även om de inte skulle äta något alls så hade de (enligt vad jag de mest extrema) inte gått ner. När det gäller "känsliga" personer så vet jag en hel del som ändrat detta som vuxna, och det kan gå väldigt snabbt. Känslighet är enligt mig endast hur man upplever en sak med tanken och beror inte på något arv. Möjligen kan en del personer ha lättare och utlösa ångest än andra på grund av arvet men själva känsligheten har enligt mig endast med tanken och göra.

Har testat lite på mitt eget barn (alltså ser om man kan träna bort känslighet i vissa situationer). Exempelvis brukar barn gråta när de ramlar, de gråter sällan för att det gör ont (man gråter inte av smärta) utan de gråter för att de blir rädda. Smärtan i sig utlöser rädslan. Men är man inte rädd så gråter man inte. Om då barnet får krypa på någon låg säng med kuddar runtomkring så barnet trillar ner men under kontrollerade former. Det tog inte mer än 3 gånger så grät han inte längre. Han bara trilla och kröp upp igen.
Om däremot en förälder passar ungen hela tiden för att den inte skall trilla och slå sig, och när den väl trillar och börjar gråta så kommer föräldern rusandes och är helt förskräckt. Då tror ju barnet att något livsfarligt hänt och kommer bli ännu mer rädd. Föräldern förstår eventuellt inte och tror istället att barnet är känsligt.

El skåpet skriver: "de gråter sällan för att det gör ont (man gråter inte av smärta)"
Var har du fått det ifrån? Klart att barn gråter för att det gör ont! Fast det finns barn som inte gör det och det ser jag som ett psykologiskt problem - barn som är vana vid att inte få sina signaler lyssnade på (tex barnhemsbarn) slutar att reagera adekvat tex genom gråt! Då måste man lära dem det... Lite tvärtom mot vad du skriver!?? Man skulle kunna säga att jag menar att FÖR tuffa barn, måste lära sig att uttrycka sina behov, bli mer känsliga och lära sig lita på att det finns vuxna som SER dem och är villiga att hjälpa!!

en glad skrev 2008-02-04 00:37:17 följande:

Man gråter av rädslan, det vet väl de flesta? Ganska basal kunskap. Gör det tillräckligt ont så blir man automatiskt rädd. Men hade du inte blivit rädd av att såga av dig själv armen så hade du inte gråtit heller.
Det är ju även så lätt och testa det genom att träna bort en rädsla för barnet och vips så kommer barnet sluta gråta för något de gallskrek för innan.

Har någon lärt dig saker eller har din kunskap mest kommit från dig själv? Angående barnhemsbarn så kan det ju vara en väldans massa orsaker till att de är där. Killar behöver vanligen målbilder. Jag har själv varit i kontakt med några värstingar och det brukar inte ta lång tid innan de är som ljus, det beror förmodligen på att jag är extremt vältränad.

Har inte orkat läsa igenom hela tråden. Bläddrade bara lite..
Våran dotter är väldigt känslig. På ett positivt sätt tycker jag.
Hon är ganska försiktig och skriker inte. (Vi föräldrar är inte så känsliga av oss).
Hon frågar snällt och accepterar om vi säger nej och förklarar varför. Men visst kan hon busa
Jag har hela tiden väntat på att hon ska bli lite vildare och springa runt och föra liv här i huset som barn brukar göra. Men än så länge är hon lugn. Hon är 2½.
Hos dagmamman är hon lika lugn och bryr sig inte om ifall andra barn tar leksaker utan hon bara ger.
Nånting hon inte är känslig mot är om hon råkar ramla och slå sig. Inte ens om det kommer blod. Hon rycker på axlarna och säger ojdå.
Samma om nån knuffar henne eller slår till henne (vilket man inte alltid kan förhindra när barn leker med varann) så har vi försökt lära henne att säga ifrån och om dom inte slutar får hon ge igen! Men hon säger bara till det andra barnet att man inte får göra så.
Ett tag oroade jag mig över att hon var så känslig men jag tycker det är bra.
Eftersom vi inte skriker här hemma kan hon lätt bli rädd när andra höjer rösten om hon inte är med oss. Men nu börjar hon vänja sig lite tack vare att hon får vara med barn i blandade åldrar. (Hon går inte hos dagmamma just nu eftersom hon precis fått en lillebror, men ska börja igen snart).
Mot lillebror är hon också jättesnäll och försiktig.

ts, jag tror att barn föds olika, i en välfungerande familj bidrar ett känsligt barn till en ökad mångfald i samhället, men i en dysfunktionell familj kan ett känsligt barn utveckla psykisk sjukdom.

Hjärnan är ingenting som är separerat från resten av våran kropp,

vissa klarar av att  äta dåligt utan större problem medans andra blir svimfärdiga av att inte äta, det beror ju på hur känsligt blodsocker du har, som förälder lär du dig se det och ger barnet mat när det behöer, samma sak med (friska) föräldrar till känsliga barn, man utsätter dem inte för hög stress.

lätt som en plätt.