Vår 3,5 åring leker inte med andra barn och är "utanför" på dagis. Han är också så olik andra jämnåriga. Hjälp!

Känner inte igen mig själv, men min kusins barn är precis som ditt och exakt lika gammal. Fast vad jag vet har han ingen hörselskada. Men det barnet går på mina pojkars dagis och jag har tidigare sett honom stå utanför och titta på istället för att leka själv. Det blev dock bättre när han flyttade från småbarn till storbarns-avd. Det är nog bara så att barn är olika och att din pojke hör lite sämre spelar säkert in i hur han "läser" in de olika barnen, vad de gör och säger. Han kanske inte förstår allt??? Alltså hör...och då håller han sig hellre lite vid sidan av. Om det vore jag så hade jag nog försökt hitta EN kompis på dagis som man kan bjuda hem någon timme på helgen och sitta med dem och fika, bara titta på film eller något annat lugnt så att han så sakteliga "lär" sig. Hur bra är han på att prata???

Förstår om det känns i mammahjärtat. Det kändes i mitt också när jag läste ditt inlägg. Min ena tanke är: vad gör personalen för att hjälpa in honom i kompiskretsen?
Tanke två: Är det något barn han gillar mer än något annat? Kanske kan ni fråga dennes föräldrar om ni kan börja umgås privat så att han i lugn och ro får bekanta sig. Ni vuxna kan sitta med och liksom styra lite.
Jag tror precis som du skriver att hörseln/talet påverkar. Vi hade en kille som inte kunde prata så de andra förstod förrän han var närmare fyra. Det gjorde att det tog låååååååång tid innan han kom in i gruppen. Så visst spelar det roll. Jag tror att personalens roll i detta är jätteviktig - de måste hjälpa i detta läget.

Hej,

Jag är ingen expert på detta men vill ändå svara... Vår Leo är nu lite över tre och leker bra med andra barn. I början när han gick på dagis lekte han dock mycket ensam och jag var också lite orolig eftersom han var så lugn, lekte själv, bläddrade i böcker och grävde i sandlådan när de andra stojade och sprang omkring tillsammans. Efter ett tag började han leka "parallellt" med en pojke på dagis. De sa inte så mycket men satt brevid varandra och byggde sandkaka på sandkaka (inte tillsammans, bara brevid). Så småningom kom Leo mer och mer in i gemensamma lekar och lärde sig ta mer plats och också säga ifrån när han inte ville.

Vad jag vill säga är att oroa dig inte för mycket, olika barn gör på olika sätt och din pojke kanske bara behöver lite mer tid för ensamlek än andra. Det är ju oerhört fint att ha ett barn som kan vara lugn och koncentrera sig på en sak i taget. Resten kommer säkert lite smått, leta efter de små förändringarna. Kanske förväntar du dig att han ska vara extra aktiv och hänga med bara för att han är kille? Det ordnar sig, låt barnen få vara olika

Å tack snälla för era svar! Jag sitter här och grinar...

Jontefjonte - Han pratar jättebra hemma även fast det är "orent" men på dagis pratar han nästan inte alls. Skönt att läsa att det gått bra för ditt kusins barn, tack!

SIN74 - Vi har tagit upp det här med personalen massor massor med gånger men helt ärligt känner jag inte att det händer nånting. Nu har han nyligen bytt dagis då vi har flyttat och vi väntar fortfarande på att man skall anställa en till person på 50% som betalas med den "resurspeng" som förskolan får från kommunen för att han har en hörselnedsättning. Denna person är tänkt att stötta upp gruppen så de kan dela in sig i mindre grupper varje dag så Alvin ska få större chans att "hänga med". Vi har flera ggr haft som önskemål att låta honom vara med enbart ett annat barn åt gången men än har det inte blivit nåt sånt tillfälle. Vi fortsätter att "ligga på" och hoppas att personalen börjar "hjälpa till"... Tack för dina tips om att bjuda hem ett barn åt gången...

tjips - Tack för ditt svar! Jag blev så glad när jag läste det du skrivit... Ja det är klart att barnen måste få vara olika! Och vår lilla pojke är som sagt inte så "grabbig" som de andra pojkarna är... Och jag varken förväntar mig eller önskar att han vore det heller om du förstår vad jag menar. Jag tycker att han är alldeles underbar och unik som han är!  Men vi önskar bara för hans egen skull att han skulle kunna vara "en i gänget" för jag ser att han så gärna vill...

Min lille pojk är än så länge bara 5 måander, så han har inte behövt "drabbas" av kompis-problematiken ännu. Men jag greps väldigt av ditt inlägg, förmodligen för att det är så lätt att asociera till sitt eget barn, att vara orolig kan man ju alltid känna igen sig i, oavsett vad det gäller. Jag hoppas så att det går bra för er och din son framöver, och att ni får den hjälp ni har rätt till. Tror också på det andra givit råd om, att bjuda hem ett barn i taget, försöka hitta en speciell "vän" för honom att börja vara med.
Stor kram och lycka till!

Det var nästan lite läskigt att läsa ditt inlägg för det kunde lika gärna varit jag som skrev om vår son.. till och med gitarrspelsintresset stämde in...
Han är visserligen ett halvår yngre och har inte nedsatt hörsel men annars ser hans situation på dagis exakt likadan ut som din sons.
Jag har gråtit sååå många tårar av oro över detta.
Vi har nu dessutom fått en lillebror i familjen som är en och en halv månad.. Grubblerierna har varit djupgående här huruvida vi ska ha honom kvar på dagis nu när jag går hemma eller om han ska få vara hemma med oss där han uppenbarligen känner sig trygg å inte alls är lika inåtvänd..
Jag kan tillägga att vi har ett jättebra dagis med väldigt förstående personal som verkligen gör allt för att peppa å stötta Dante till att våga närma sig dom andra barnen å börja leka mer aktivt.
Har även kontaktat en barnpsykolog för att få råd om hur vi kan stärka vår lille känslige gosse men hon svamlade bara på om att vissa barn är mer av den typen att dom vill stå bredvid och observera.. Alltså det må väl vara hänt att han är ett barn av den typen men det måste väl ändå finnas nåt konkret man kan göra för att hjälpa honom?

Är er son även så att han kan börja gråta av en låt eller film han tycker är sorglig? Dante är extremt mycket så nu. Kanske hör det till åldern.

Verkar han må dåligt av det? Om inte så låt det ta sin tid! Det verkar ju uppenbarligen vara en liten känslig kille som helst läser in allt runtomkring! Vad säger personalen? Kan dom göra ngt mer? Inte för att tvinga honom utan mer för att peppa honom att ta lite större plats.

Jag känner till stora delar igen min dotter i det du skriver. Hon fyllde fyra i december. Även hon har haft en hörselnedsättning på båda öronen, vilket vi fick reda på först förra vintern. Det visade sig vara enkelt åtgärdat för hennes del: hon fick rör isatta och hörde därefter bra. Fungerar din sons hörapparater? Hör han ok med dem?

Majas tal var mycket outvecklat fram till i höstas, och hon kunde i princip bara göra sig förstådd hemma, med ord. Hon utvecklade däremot en annan form av kommunikation som hon använde på dagis, med fröknarna. Hon har haft logopedstöd från och till sedan i våras. Har din son det? Under den här tiden var hon precis som du beskriver - avvaktande, utanför och ganska osynlig. Hon var däremot aldrig utsatt för taskigheter, mest bara ett bihang till de andra. Som din son har det ungefär, kan jag tro. Nu har vi turen att bo granne med en flicka i samma ålder, och hon hade därför en kompis hon kunde ha hemma ibland. Bra tips för er, det du fick här ovan, att bjuda hem ETT barn + förälder då och då.

Nu i höstas hände något med Majas tal. Hon började våga. Talutvecklingen kom i rasande takt, och hennes personlighet började förändras. På dagis säger de att hon har "blommat upp", och det gläder oss så. Nu är hon med i leken, vågar ta för sig, hörs och syns. Hon är fortfarande försiktig jämfört med många andra jämnåriga, men det märks stor skillnad. Hon har en resurs 4h/dag som dels tränar artikulation med henne, dels bara sitter med henne som en skugga. Resurspersonens uppgift var från början att hjälpa Maja in i leken, men nu behövs det inte så mycket längre. Jag tycker ni ska föreslå den typen av hjälp på fsk istället för att de "bara" delar gruppen!

Vad jag vill säga med mitt svamliga, långa inlägg är att hörselnedsättningen coh talsvårigheterna säkert spelar stor roll för din son. Att han utöver det är en mjuk kille till sin natur är ju ingen nackdel, snarare tvärtom. Låt honom vara som han är, stötta honom försiktigt i sociala sammanhang, och ha tålamod. Varför inte fråga om du kan få vara med på dagis någon dag! Bara vara med i verksamheten lite grann, som en fluga på väggen. Då får du se hur pedagogerna jobbar med det sociala, hur din son bemöts av andra barn, och kanske får du åtminstone några av dina farhågor avstyrda.

ugglan - Å har du också en känslig liten själ hemma!  Vad skönt att ni har ett bra dagis, hoppas verkligen att det löser sig för er lilla kille. Vad trist att höra hur ni blev bemötta av barnpsykologen... Vi har också pratat om att själva ta kontakt med en men nu blir man ju lite skeptisk. Nä jag har inte märkt att Alvin börjar gråta av filmer eller musik. Vi har haft Alvin hemma periodvis när vi varit föräldralediga med lillasyster och han är verkligen en liten hemmapojke. Men vi kände också att det löser ju inte situationen utan man skjuter ju bara "problemet" framför sig om du förstår vad jag menar. Hur många timmar går han nu på dagis?

Maggis Nervis - Ja vi upplever att han inte mår riktigt bra utan det känns ofta som att han är olycklig på nåt vis. Usch det är så jobbigt och vi vet inte vad vi ska göra... Personalen på dagis försöker peppa honom och vägleda honom men det går inget vidare. Även om han skulle "tuffa på sig" och våga ta mer plats så vet jag inte hur mycket det skulle hjälpa. Han är som sagt väldigt olik de andra barnen och leker och kommunicerar helt annorlunda. Hans sett att leka med ett annat barn är tex att stå tillsammans på en madrass och hoppa och skratta med varann. Alltså ingen riktig "lek" eller kommunikation. Han är verkligen ljusår ifrån de jämnåriga pojkarna och funkar bättre med flickorna. Jag skulle tycka det vore skönt om han kunde få kontakt med både pojkar och flickor såklart.

Tilia - Tusen tack för ditt svar! Vad tråkigt att din lilla tjej gick med sin hörselnedsättning så länge utan att det uppmärksammades. Men vilken tur att det gick att fixa till! Alvins hörselnedsättning är permanent men det funkar bra med hörapparaterna. De kan inte ersätta fullgod hörsel men dom hjälper honom absolut.

Vår son har inte logopedstöd, lite konstigt faktiskt att vi inte blivit erbjudna det. jag tycker allmänt att möjligheterna till stöd i Stockholms läns landsting och i nacka Kommun där vi bor är väldigt knapphändiga. Min faster är förskollärare och är specialiserad på att arbeta med hörselskadade barn, och i Eskilstuna där hon bor har de barnen helt andra resurser och stöd än vad Alvin får här.

Jag blir SÅ GLAD närt jag läser att er lilla tjej har "blommat upp" och att det går bättre för henne! Vad skönt för henne, och för er! Det känns verkligen uppmuntrande att läsa. Och tack för att du delar med dig av hur hennes resurs har arbetat. Jag ska genast prata med förskolerektorn på sonens dagis om detta!

Maken som är lärare ska var med en eller 2 dgr på dagis under sitt sportlov. Det känns bra. Jag ska också ta någon dag ledigt runt påsk och vara med honom för att kolla läget...

Tack!

Med våran lillkille är det så att han fungerar jättebra tillsammans med äldre barn, sisådär från 5-årsåldern å uppåt iaf om det bara är ett par stycken. Har ni tänkt på om det kan vara samma sak för er son? Tror i vårt fall att han känner sig säkrare med dom barnen eftersom han förstår vad dom säger till skillnad från hans jämnåriga som över lag har mycket sämre tal än vad Dante har själv. En liten tanke var att er son kanske också blir osäker i kommunikationen med sina jämnåriga pga att han har sämre hörsel och behöver tydligare tal på sina lek-kamrater.

Min dotter är 3,5 år snart och har också varit sådär fram tills nu då hon har börjat intressera sig för en kille på dagis som hon vill leka med. Annars drar hon sig undan. Hon gillar inte när det blir för livligt och stökit. Blev orolig först men sedan kom jag på att jag var precis likadan och är fortfarande, så jag accepterade a

Känner så igen min 3-åriga dotter i det ni skriver!
Hon har dock inte problem med hörseln eller talet utan var tvärtom mycket tidig med att tala.
Då hon började på dagis vid 1,5 år var hon den enda av barnen på avdelningen som kommunicerade med ord. Jag trodde det var därför hon drog sig undan och inte sökte kontakt med de andra barnen, men nu då hon går på 3-6 årsavdelning ( där hon fick börja vid 2,5 år eftersom hon var så tidig med allt ) så är hon likadan.
Hon pratar mycket lite o tyst på dagis och tar inga initiativ.
Personalen har sagt att de ska hjälpa fram henne o försöka få henne att ta för sig i mindre grupper, så jag hoppas att hon kommer att ta sig ur den här rollen där hon inte alls verkar trivas. Hon är jätteglad de få dagar hon har lyckats dras med i ngn gemensam lek.
Hon är tystlåten också då vi har vuxna gäster ( även sådana hon känner rätt väl ) och gillar inte att de är där...
Jobbigt för henne!

Mamma till lilla skrutt: Låter som din dotter å vår son är samma personlighetstyp... du beskriver väldigt bra hur det är även för våran lilla skrutt...

om ni är väldigt oroliga över utvecklingen så ta det med bvc och be dom om en tid till barn och mödravårds hälso psykolgen eller nått sånt.

jag har min store under utredning hos en sån tant och det funkar jättebra..

Bella B: Har ni varit hos någon doktor för utredning? Jag skulle göra det för att utesluta autism eller liknande. Jag själv var extremt blyg när jag var liten och vägade inte ens be om ett glas vatten, har min syrra berättat (vi gick på samma dagis). Det tog längre tid för mig att få kompisar för att jag var blyg och jag föredrog många gånger att leka själv, men jag är absolut inte autistisk. Blygheten minskade med åren, men höll i sig hela lågstadiet. Jag hade lekkamrater trots allt, men det var inte jag som var först med att ta initiativ till att leka. När jag väl var med så tyckte jag det var jättekul. Blyga barn har det tuffare och får kämpa hårdare, men samtidigt lär vi som är blyga mycket om hur andra personer fungerar eftersom vi har observerat så mycket. Jag hoppas det kommer gå bättre för din lille son, det är jag övertygad om. Nuförtiden kan ingen tro på att jag var sååå fruktansvärt blyg och "bortkommen" som barn, för nu är jag nästan tvärtom, väldigt nyfiken och social. Man utvecklas hela livet och det kommer din son också att göra. Lycka till!!! Kram till dig och sonen!

Hej ! 
Du beskriver precis min 3åring dotter! Oj var jag är orolig!