Varför just jag?

Ja, jagg skulle verkligen vilja vila både kropp och själv. Men jag kan inte! Jag kan bara inte tillåta mig själv! Min kropp visar tydliga tecken på att mina ägg håller på att ta slut. Har nu försökt med olika metoder och de allra högsta doserna, men kroppen vill bara inte svara.

Jag uttryckte mig kanske felaktigt. Har nu provat både långa och korta metoden, sprutat med de högsta doserna. Jag har aldrig fått mer än fem ägg (för ett år sen), sen fyra, sen tre. Varje gång är det med andan i halsen om jag över huvud taget ska ta mig till äggplock och om det därefter ska hålla hela vägen till ET.

Jag tycker det andas hoppfullhet genom att köpa saker innan..........ni vågar ju tro och hoppas att EN dag kommer det en bebis!

Jag tycker inte man ska skämmas för det! Jag hade ett par babysockar i lådan i säkert 8 år.

NU har jag fått användning för dem.

Jag gick alltid och kollade på HM:s barnavdelning och kollade barnmat i affärer osv.

Lycka till alla här

Hej Ramona!!

Jag har precis läst ut din bok (älskling vi blir inte med barn) den var jätte bra..
Jag känner att livet är meningslöst orkar snart inte, varför ska allt drabba mig min högsta önskan är ju att få egna barn men inte det kan vi..
Hur kännde du det när det var som jobbigast?

Kramar/Anna..

Är så befriande att läsa om alla andra som också köper bebissaker/kläder...
Jag har en av mina byrålådor halvfull med diverse kläder och annat jag köpt... Men jag skäms något fruktansvärt för det, inte ens min sambo vet om det... Vet inte varför.
Trodde att det bara var jag som var udda och konstig som inte kunde behärska mig ibland när jag är i affären och ser barnavedelningen. Så tack alla för att ni fick mig att skämmas mycket mindre. =)

När jag plussade i julas köpte min man en stor mjuk nalle till bäbisen! Nu sitter den och glor i soffan som en ständig påminnelse om både jublande lycka och svart sorg (vi fick missfall i v.7)!

Har läst lite här och känner igen mig i mycket. Vet inte riktigt vart jag hör till tror jag, ofrivilligt barnlös eller förväntansfull blivande mamma. Har en fot i vardera värld just nu
och det är nog så det är bara.

Vi har med hjälp av IVF kommit en bit påväg och det är självklart helt fantastiskt och vi är jätteglada.

Lycka till i alla fall och jag tänker på er alla därute som är som oss.

Kan man tänka sig, jag är inte ensam om det här. Fast det känns som så... Å innest inne visste jag att jag inte var ensam. Men när inte ens omgivning kan förstå varför man inte vill göra saker (när man har förklarat flera gånger hur man mår) utan bara krypa ner under täcket, då är man ensamast i hela världen.....

Ramona Fransson! Var har du tagit vägen?