Vad lär du ditt barn? (Läs hela TS)

Först och främst ge svar på tal, sen gå därifrån och säga till en vuxen!

(inte "ge igen")

precis vad jag tänkte skriva så jag röstade annat.

mobbarna skulle nog kalla det för skvaller.

så fort ett barnsäger nåt till en vuxen om nåt är fel kallas det ju att skvallra så det var inget dumt ord.
men jag valde det.

Blir lite knepigt svar, men.. Jag vill inte att mina barn tjafsar tillbaka utan att de hellre ska säga till närmaste vuxen. Nu för tiden är det riskabelt med alla dessa misshandelsfall och en vuxen inger en del respekt fortfarande iaf.

Min 14åriga son går emellan vid bråk i skolan, ställer sig alltså emellan och visar att han inte accepterar sådant. Säger till dem att lägga ner sånt, men problemen uppkommer när han säger det till de vuxna, dvs lärare/rektorer, för de vågar inte ta hand om det. Jag är stolt över min son, men samtidigt rädd att han kommer att åka på rejält med stryk

Jag valde flera av ovanstående. Det bästa senariot är om hon säger till en vuxen (dvs mig) så att jag kan ta upp det med barnets föräldrar.

Om det handlar om fysiskt våld där hon blir fasthållen och slagen så ska hon så klart få försvara sig med knytnävarna om det är vad som krävs för att komma loss.

När det handlar om att bli puttad så är det klart att det bästa vore om hon kunde ignorera det och säga till en vuxen, men det är faktiskt inte rimligt att förvänta sig.
Hur hade jag reagerat ifall en brud kom fram till mig och puttade mig så jag föll till marken? Inte hade jag ignorerat det i alla fall. Jag hade nog rest mig upp och gett häxan en riktig omgång. Det är ganska naturligt att man blir förbannad och det blir även ett barn när någon gör så.

Att gå därifrån och säga till en vuxen

Jag tycker det är bäst att göra som jag skrev ovan för att då blir inte situationen större och då kan mobbarna tas om hand och den som är mobbad blir inte beskylld för att han har gjort något tillbaka.

Men det är ju så att mobbarna oftast har enormt stor makt över de de mobbar och säger hemska saker som vi ska pryla dig efter skolan om du säger till fröken, vi ska döda dig (det här har min son fått erfara) vi ska sno din cykel osv...

Min son har varit utsatt/mobbad sen 6-års verksamhet, han har alltid varit annorlunda. Jag var på skolan innan han började där och pratade med all personal om min son, han har svårt att prata och förklara saker, och ändå är det han som fått skulden för allt som hänt, för mobbarna, normalbegåvade barn, har större ordförråd och kan säga både det ena och det andra, min son var alltid tyst och kunde inte försvara sig.

Jag vill att mina barn ska säga ifrån ordenligt, däremot inte "ge igen". Om någon säger att min dotter är dum i huvudet blir det inte bättre av att hon säger "du är ännu dummare". Säger hon däremot "Det är jag inte alls, du får inte säga så till mig" så minskar nog risken att hon blir utsatt för något liknande igen. Tyvärr är det ett faktum att de barn som inte säger ifrån löper störst risk att bli utsatta för mobbing. När barnen väl sagt ifrån vill jag att de går till en vuxen och berättar.

Det är skrämmande hur många av er som har dåliga erfarenheter av skolans/lärares reaktioner. Jag vet förstås inte hur situationen har sett ut. Det händer att barn ropar "mobbing!" när det handlar om en konflikt mellan jämnbördiga parter. Fast inte heller då bör man som vuxen lämna barnen att reda ut konflikten själva. På skolan där jag själv är lärare jobbar vi både med att förbygga/utreda mobbing och med konflikthantering. Om ni är oroliga för vad era barn blir utsatta för och inte får något gehör från skolans personal tycker jag att ni bör be att få se skolans antimobbing-plan och fråga hur de jobbar med konflikthantering. Att ta tag i mobbing och konflikter tillhör förvisso inte läraryrkets stora glädjeämnen, men bara för det kan man inte strunta i det.

blir hon mobbad mer ord ska hon ignonera och tala om det för mig! Blir hon fysiskt mobbad -knuffad elr slagen/sparkad så ska hon ge igen allt hon kan -sparka o. slå. Sen säga till mig.

jag hoppas att hon kommer 1 hävda sin rätt och tala för sig och berätta för oss!

allt började på väg till 1an när min bästa vän konstaterade att jag inte fick tala med henne där...
i mitt fall tyckte rektorn att jag inte borde få byta klass när jag var mobbad, men inget han tänkte göra något åt heller... från åk 1 till i mitten 8an brydde sig ingen. ingen såg och hörde, det var nog bekvämast... i8an reagerade lärare genom att skrika och skälla ut dom som knuffade omkring mig. Jag var så lycklig första gången det skedde! hände dock bara enstaka gånger. I9an tröttnade jag på riktigt och orkade inte med att "ignorera dom, då slutar de" utan tog saken i egna händer. jagade en pojke som tafsat på mig med en stol över huvudet (planen var att dänga den i hans skalle!) varpå han ber om hjälp från läraren som tycker "du har nog förtjänat det!". samma lärare frågade senare (efter halva 9an) om han skulle hjälpa mig och vissde att han sett vad som pågick. då orkade jag inte utan avböjde, var bara ett halvår kvar sedan var skolan klar och jag skulle flytta.

ja allt löste sig när jag flyttade och sedan dess har jag ständigt jobbat på mitt självförtoende och förtroende rent allmänt. i gymnasiet sa jag direkt till rektorn när några flickor försökte och det togs tag i på momangen (inom 10 min satt de på hans kontor!).

kändes dock som en sten när pappa sa härom månaden att de som blir mobbade är konstiga (eller om han sa haren del i det... minns inte ordagrant). poängen är att han visade att han totalt missat vad jag genomled i unga år.

Starkt av dig att kunna säga till och själv ta tag i situationen efter vad du utsatts för. Det visar att de som mobbade inte lyckades knäcka dig. Var stolt över det! Alltför många offer för mobbing tror till slut att det är deras eget fel och att de inte är värda bättre än så. Det syns nästan utanpå dem och det är nog därför som många blir mobbade igen efter att de bytt skola. Alltså inte för att de är "konstiga" eller att det är något fel på dem, utan för att de i princip tar för givet och tillåter att andra behandlar dem illa.

Jag har försökt alla ovanstående. men än fungerar ingen. jag är helt utan lösning. så nu blir det att prata med kurator i stället. kanske hon har en lösning som jag inte ser, eller som de på fritids borde se men inget gör något åt.

Jag har alltid sagt åt min son att är någon elak med ord eller slag så gå därifrån på en gång och säg alltid till en vuxen. Om han är i skolan så säger han alltid till den fröken som är närmast å sen brukar han berätta för mej också om det har hänt nåt. Som tur är har det bara hänt en gång att det var nån som sagt nåt elakt å då berättade han det direkt när han kom hem

Inte ge igen, men tillrättavisa, därefter säga till en vuxen, låta alla runt omkring få veta, berätta för familjen (oss) och fortsätter ett destruktivt beteende mot mina barn skulle jag agera direkt.

Jag personligen trodde att mobbare bara var ute efter en reaktion, att jag lät dem "vinna" om jag slog tillbaka eller dylikt.
Efter fem år av depression fattade jag att det var fel.

Mobbare är inte ute efter en reaktion, men dom behöver en reaktion. De tar ofta ut sin aggression över mobboffret, och behöver få veta att det inte är okey, genom att fysiskt bestraffas.
Mobbaren slår till mobboffret, och får ingen reaktion (förutom möjligen tårar)= mobbaren märker att det är lugnt att slåss, det händer inget. Barn är ofta psykopater, eftersom medlidande är något man utvecklar med åren.
Mobbaren slår till mobboffret, och får ett blåöga= Mobbaren tänker "ojdå, det där gjorde ont. Det gör ont på mig om jag slår någon annan, alltså ska jag inte slåss, jag får göra något annat när jag blir arg".

Skolaga borde återinföras i dom fallen, gärna någon sorts förnedringsstraff också. Typ att den som mobbar någon annan för att den inte har råd att köpa märkeskläder tvingas gå i skoluniform en termin eller så.

/John G

JohnG: Nej att införa skoluniform tycker jag skulle vara det mest optimala för alla.(trots att jag själv föredrar att köpa dyrare märken till döttrarna)

Beklagar det du utsattes för.