Hur ska det vara? Nån som har liknande upplevelser?
Separerade för 1 år sen från pappan till vårt barn, det har funkat bra med dottern, vi har inte bråkat med varann, utan det var vi som inte funkade ihop längre.
jag träffade en ny kille som jag sakta introduserade för dottern, det gick bra. jag fick skäll o påhopp av x som "tyckte" en massa om det, bara negativa saker, jag fick veta hur dålig jag var på alla sätt och desutom inför dottern! jag pratade lugnt o ville inte stå o tjafsa inför dottern men men. Pappan träffade i sin tur en ny, men då gick det undan, dottern träffade den "Nya" kvinnan o hennes familj direkt och då var det inga konstigheter.
Nu bor jag o nya killen ihop, dottern är här varannan vecka, det funkar bra. Dottern gillar killen men ibland så vill hon inte prata med han, men då går han undan. vad jag förstår så är det så i början, att barnen gillar men inte helatiden det nya, men det blir bättre o bättre.
Är det bra att hon träffar så många nya på engång?
jag tog det lugnt med nya, dottern fick träffa killen först, några månader senare hans föräldrar, är det fel?
fick höra sist av xet att Dottern inte riktigt accepterat min nya kille? vaddå då, sa jag? att hon pratat om honom att han hade kort lugg?
jag märker inget konstigt, vet inte om det är x som vill att det ska va nåt o klaga på bara. Jag har helatiden tänkt på att det ska funka bra med dottern, annars får det vara, men hos mig sker inget konstigt, dottern gillar o hänga efter killen.
jag tycker det känns jobbigt att fundera över om jag är en dålig mor eller att jag inte är tillräckligt bra, jag tycker jag gör det bästa för dottern, hon går först.
mitt x o jag har aldrig riktigt pratat ut om vårat, för att det var mitt fel allting och han har inga fel, därför går det inte att prata ut om det, och jag vill inte bråka o bli osams med honom heller. jag vill bara leva mitt liv utan påhop från honom, vilket lär bli svårt eftersom vi har barn ihop.
?