Ska en adopterad person få rätt att söka upp sina biologiska föräldrar?

Adopterad ellr inte så har ALLA rätt att få veta sitt ursprung. Ens ursprung förändras inte av att man skrivit på några papper....

Visst att man sagt upp sitt ansvar för barnet genom att adoptera bort det. Men i detta fall tror jag att alla som burit ett barn känner ett sorts ansvar för att barnets identitet är hel. Och om det krävs att barnet träffar mig som satt honom/henne till världen, hoppas jag de flesta skulle ge klartecken för ett möte. Trots att det river upp en massa hos bioföräldern själv. Jag tror faktiskt aldrig bioföräldern slutar att tänka på sitt barn, trots att det är bortadopterat. Även om ett möte med barnet är tufft får man se att hon/han har det bra, och kommer bli ännu starkare av att få veta ngt om sin biologiska mor/far.

Dålig liknelse måste jag säga.

Vid blodgivning är det endast mottagaren som får fortsatt liv, vid ägg eller spermadonation föds ett nytt liv. Ett liv som kanske undrar över sina gener. Har själv tagit emot äggdonation.

Jag har inte läst alla tidigare inlägg men såvitt jag vet ger inte alla adoptionsländer (urpsrungliga länder) ut samtlig information gällande en adoption.

Personligen jtycker ag man ska ha rätt att söka sina rötter men jag tycker även att de biologiska föräldrarna ska ha rätt att säga nej till eventuell kontakt - och tvärtom.

Jag har inte haft några behov att träffa / söka mina biologiska föräldrar, men vet att min biologiska mamma var ung & ensamstående då hon fick mig. Att - för mig - sedan komma 31 år senare och vilja ha kontakt med henne kan vara förödande eller helt enkelt känslomässigt väldigt svårt för henne.

Men det är min personliga åsikt.

Jag är adopterad från Chile och utgår självklart från mitt perspektiv:

När jag var yngre var jag nyfiken på att vet mer om mitt ursprung men enbart för att se om jag var lik mina biologiska föräldrar och om det fanns några sjukdomar i släkten. Det går ju inte ens att få p-piller utan frågan om det finns blodsjukdomar, blodproppar osv i släkten vilket jag aldrig har kunnat svara på.

När jag blev runt 25-30 var funderingarna istället, vilken rätt har jag att ta kontakt med mina biologiska föräldrar egentligen..? Mina föräldrar älskar mig och jag älskar dem, jag har haft en fantastisk uppväxt och saknar inte mina biologiska föräldrar eftersom jag aldrig känt dem. Min liknelse när folk frågade var "det är som om du skulle peka ut två okända människor från mig på gatan och säga att de är mina föräldrar. Det skulle kännas spännande men jag skulle inte älska dem eller se dem som mina föräldrar eftersom jag redan har föräldrar" Det är kärleken som ges i en uppväxt som är det viktigaste inte blodsbanden. Vidare var det många chilenare som uttryckte oro för att jag kunde vara resultat av en våldtäkt då jag blev till under kuppnatten i Chile 1973 om man tar exakt nio månader tillbaka - på dagen - från när jag föddes. Och det fick mig att inse att vi adopterade har blivit till på så många sätt som vi inte har en aning om. Det är inte alls alltid att det finns två biologiska föräldrar som har älskat varandra.

Jag blev gravid när jag var 31 och vi åkte på bröllopsresa till Chile när jag var sexmånadergravid. Barnmorskan var superorolig och de stod redo med psykolog om resan skulle ge mig en psykologisk kollaps eller liknande. Det enda starka jag kände var "vad skönt att jag kom till Sverige och vilka möjligheter jag har fått i Sverige som jag inte skulle ha här". Jag träffade den svenska kvinnan som tog med mig till Sverige en gång i tiden då hon är en bekant till familjen och fick då information om mina biologiska föräldrar. Eller snarare min biologiska mamma och en biologisk halvsyster. Min biologiska pappa ville vara anonym genom hela adoptionsprocessen. I papprena står det även tydligt att den önskar att barnet (jag) adopteras utanför Chiles gränser.

Även om jag ibland känner mig nyfiken på den biologiska mamman och framförallt den biologiska halvsystern i Chile så inser jag att det är inte bara för mig att knacka på dörren. Hon är kanske omgift och har aldrig berättat för sin nya familj att hon har adopterat bort ett barn en gång i tiden. Vem är jag att förstöra en annan persons liv?

Nu när jag själv fått barn inser jag att även om jag inte har någon kontakt med biologiska mamma så tänker hon säkerligen på mig ofta. Ett barns uppväxt är man nog alltid nyfiken på och säkert med viss saknad också. Däremot har hon ju mina föräldrars personuppgifter och skulle hon ha velat ta kontakt med mig så skulle hon ha kunnat göra det under alla åren som gått.
Som ni märker är jag noga med att skriva biologiska föräldrar och föräldrar för det är verkligen mamma och pappa som är mina föräldrar och det är min älskade syster som är min andra hälft. Inte några namn på ett papper. Men visst - de skulle kunna bli nära och kära om jag tog kontakt med dem men för mig är risken att förstöra någon annans liv större än min så kallade "rätt" att känna mina rötter. Det är min svenska släkt som är mina rötter. Det enda jag är nyfiken på nu när jag har ett eget barn är att veta medicinsk historia.

Nåväl - en lång fundering från lilla mig...och helt ur mitt egna tankeperspektiv.
Jag insåg även att det kan ju vara så att min biologiska mamma har ny familj

mars06 = bra skrivet :) Känner precis som dig!

Hmmm...vet inte var den sista meningen kom ifrån...ser ju lite lustigt ut...

Oj oj oj - kom på en tanke till. Min syster är också adopterad från Chile. Jag är mestis och hon är indian. Trots att vi ser totalt olika varandra och ser olika ut från våra föräldrar så ser vi inte ens utseendet utan det är vanlig, stark, syskonkärlek och föräldrakärlek. Vi blir istället nästan förvånade när folk reagerar på när vi presenterar oss som syskon: "vaddå, är hon mörk och jag vit..jaha..." *skratt*

Mars06 och kikki06: Ja det var så jag tänkte när jag skrev trådstarten (fast jag är inte adopterad själv, och har ej heller adopterat bnort något barn, så min insikt i sådana situationer är självklart en helt annan än er). Att den som en gång för länge sedan adopterat bort sitt barn kanske velat avsluta det kapitlet i sitt liv och börja om.

Självklart kan man bry sig om det barn man en gång gav upp, och tänka på det, men att sedan återinföra det barnet i sitt liv pånytt är ju något mycket större, som kan vara väldigt smärtsamt och i vissa fall kanske förstöra deras nya liv (om de t.ex. valt att inte tala om för sin nye partner att de engång i tiden fick ett barn som adopterades bort, och den nye partnern tar det väldigt dåligt).

Samtidigt förstår jag också er andras synpunkter, om barnets rätt att få uppsöka sina biologiska rötter. Efter denna tråd är jag lite mer kluven än jag var när jag först skrev den.

Får erkänna att jag blev lite, ja, kanske borde man skriva illa berörd o. sårad när jag läste din ts ifrån början.
För MIN del var det som att jag skulle bli "fråntagen" en av de största upplevelserna i mitt liv. För mig som eg. inte trivts el. passat in här i Sverige betydde kontakten med min riktiga familj ngt oerhört.
Intressant att läsa att du i ngn mån ändrat åsikt efter det du läst här, då har det ju iaf påverkat.

Det är viktigt att vara försiktig o. bra att kontakta biofam. gnm tredje hand som inte på ngt vis är känslomässigt involverad.
För vår del en soc.arbetare i mitt hemland. Hon frågade o. fick klartecken att kontakt var välkommen och önskad.

Självklart har jag skaffat nya vänner under årens lopp.Men min "syster" som kontaktade mig, känner jag inget behov av att träffa eller försöka bli kompis med.

Jag väljer mina kompisar. Och jag väljer att inte träffa henne och försöka bli vän. Jag har bara EN SYSTER i mitt liv och det hon jag har växt upp med.

Är liksom mars06 adopterad, och anser att man som adoptivbarn givetvis ska kunna söka upp sina b-föräldrar om man vill och känner sig redo för det. Men att det också är viktigt att b-föräldrarna ska kunna säga nej om de inte önskar kontakt. Det kan ju finnas en miljonskäl till att de inte gör det, eller kanske vill ha kontakten hemlig t.ex.
Jag har turen att veta väldigt mycket om mina b-föräldrar och b-syskon, men en bekant till mig vet ingenting då han blev "hittad".
Själv vill jag jättegärna träffa mina b-föräldra och b-syskon, inte för att bli "bästa kompisar" men för att få ansikte på personerna och lära mig mer om mitt ursprung. T.ex. kunna säga att jag är mer lik den ena eller den andra, vems näsa har jag och så.
Det är inte för att på något sätt "skymfa" mina "svenska" föräldrar, men för att jag personligen är väldigt nyfiken av mig.
Men jag söker inte upp dem än, då jag inte känner mig redo för det. Tycker att dagen då man söker efter sina b-föräldrar ska man vara beredd på att de lika gärna kan vara döda, som levande, att de vill eller inte vill träffa en.
Kort sagt, barn ska alltid har rätten att söka upp sina b-föräldrar om de vill, men b-föräldrarna bör ju ha rätten att ifrånsäga sig kontakten om de önskar.
Däremot ska b-föräldrarna INTE ha rätten att söka upp sina b-barn, då de faktiskt avsagt sig barnen en gång.
Det är upp till barnen att bestämma mest anser jag. Barn när ingen önskan att få bli till, de väljer inte sina föräldrar. 

jag håller med, jag e själv adopterad och jag vill träffa min biologiska familj. 
men jag kan ändå hålla LITE med att om mamman har gjort ett beslut att hon inte vill ha en så... men bara för att vi barn vill träffa våran riktiga familj betyder det inte att vi ska komma tillbaka eller vad man säger. eller hur?
som barn har man massa frågor och den störta tror jag är varför, varför adopterades jag bort? tror som inte att de gjorde de bara för att.. 

Barnen ska få ha rätt att söka upp sina biologiska föräldrar, men föräldrarna ska ha rätt att säga nej till att träffa dem eller ha kontakt med barnen...