Skilda föräldrar göra saker gemensamt med sina barn?

det mesta  handlar egentligen om hur barnet är ... är det stort nog att förstå att man kan vara vänner utan att vara kära? Då kan nog en bra relation vara på sin plats..

är barnet lesset och gör allt för att mamma o pappa ska bo ihop igen är det nog INTE nån bra lösning att umgås och sätta griller i huvudet på barnet...

Det mesta handlar om barnets mognad helt enkelt. Hur mycket kan det förstå av relationen ex emellan?

jag och min äldsta sons pappa brukar göra saker och dt tycker sonen är jätteskoj.

sen är det väl så här också att allt måste väl ske med måtta...

Att man umgås som folk och gör nån utflykt ibland är väl en sak... 

Men det blir något annat när man måste umgås ideligen, ringer dagligen utan anledning, lånar socker o mjöl av varandra, planerar semester samtidigt... är sjuka i princip samtidigt osv osv... då blir det nog mer svårt för barnet och förstå att mamma o pappa faktiskt är skilda o inte vill bo ihop mer...

man KAN göra barnet en björntjänst om man itne sätter gränser helt enkelt..

Jag har skilda föräldrar och minns att jag uppskattat att de gjorde saker ihop. Jag var 9 ungefär då de separerade. Vi åkte på utflykt ihop, firade jul, åkte skidor osv då och då. De var inte bästa vänner i övrigt och umgicks inte mycket, men hkunde prata och gjorde det för vår skull. Tror aldrig jag tänkt tanken att de skulle flytta ihop igen.

jag tror det är bra för framtiden också. Nu har jag egna barn och har gift mig osv, och fortfarande komemr båda två om vi bjuder båda två.

Jag har aldrig sett några såna rekomendationer, men om man är kan umgås och barnet är på det klara med att mamam och pappa inte kommer bli ihop igen så kanske det kan fungera.

om det ska fungera ex emellan gäller det ju också att man som förälder kan ta hänsyn till nya partners och acceptera att det exet har ett eget och nytt liv.

jag är själv styvförälder och jag vet att jag inte skulle acceptera att dra omkring på ett ex på en familjesemester bara för att man ska glädja barnen och jag skulle inte acceptera att man åkte iväg på semester själva... o det har inget med svartsjuka att göra utan ren respekt gentemot partnern...

vi är dessutom gifta så det skulle vara mycket märkligt att ha makens ex som en slags tredje part i äktenskapet....

det räcker med att vi försöker pussla så gott det går med alla barn och försöker bete oss som vuxna och civlicerade människor..

Samma här, och jag tror det kan vara bra för framtiden också hur man själv resonerar vid eventuell separation. Mina föräldrar har ju varit goda förebilder så jag skulle aldrig drömma om att tex sabotera pappans umgänge vid separation. Tycker det verkar tydligt nuförtiden när så många väljer att vara ensamstående och inte ens tillåta den andra föräldern att ha umgänge med barnen eller göra allt för att försvåra och sabotera umgänget, att de kan inte haft bra förebilder. Om de nu ens är skilsmässobarn då...

Jag tycker att det är toppen i de fall där det fungerar för frånskilda att göra gemensamma saker med barnen. Jag tror på det, om föräldrarna fortfarande tycker om varandra och vill vara vänner. De ska ju inte tvinga sig själva att umgås bara för barnets skull, det blir nog bara fel.
Jag har själv en mamma och en pappa som skildes när jag var 6 år och de umgås som vänner och jag har alltid tyckt att det är toppen.
Om man märker att barnet mår dåligt så får man väl ta tag i det då och vara tydlig mot barnet med att det är slut.

Tack för era svar. Självklart ser olika barn situationen på olika sätt, men vad jag har förstått så finns mer eller mindre alltid en längtan efter att mamma och pappa skall bo tillsammans alltid kvar hos alla barn. Det är därför jag undrar om det verkligen kan vara bra för barnet att gång på gång bli påmind om hur "bra" det skulle vara om mamma och pappa var tillsammans igen.

Sen ser jag en rätt stor skillnad på om de nya familjerna, alltså mamma + hennes nya + pappa + hans nya + alla barn, gör någonting gemensamt allihopa till skillnad från om mamma + pappa + barn (utan nya partners) gör saker tillsammans. I det första fallet, där alla inkluderas har jag lättare att förstå att det skulle vara bra för barnet. Det visar ju på att alla de inblandade vuxna accepterar varandra och klarar av att umgås tillsammmans medan det andra fallet mer ger barnet en längtan efter att allt skall vara som förut då inte de nya familjerna fanns.

Sen kanske det är en utopi att alla de vuxna faktiskt skulle kunna komma överens och umgås tillsammans men sådana fall kanske också finns, vad vet jag?

Jag vet inte hur det är, men vi har fått göra så i vår familj. Stora sonen hade hemlängtan (till mig) där han bor mestadels av tiden så att sova över hos sin pappa fungerade inte. Och hemlängtan var ett tag så att han inte ville vara ifrån mig annat än förskolan..

Och eftersom jag och hans pappa kommer så bra överrens nu så gör vi så att vi ses över dagen, är hemma hos någon av oss, äter middag, spelar spel. Sen fungerar det också med min nye och hans nya så vi har även firat jul ihop flera gånger, vilket fungerar bra.

Ett tag (några gånger) uttryckte han att han gärna ville att vi skulle bo ihop, han, jag, hans pappa, min nye och pappans nye. Ett riktigt kollektiv!
Men nu är det okej precis som det är.

Och utan våra gemensamma träffar hade han kanske inte träffat pappan alls, och även om det inte är det ultimata så är det vår bästa lösning just nu.