Hej,
Har just misslyckats med mitt fjärde IVF försök (36 år, svårstimulerad, dålig kvalité på äggen) och vår läkare ger oss inget större hopp att lyckas utan rekommenderar istället äggdonation. Själv känner jag mig inte riktigt redo ännu - men kommer jag någonsin att göra det? Hur växte era beslut att göra äggdonation fram?
Okara, jag begriper fuller väl vad du menar. Det är bra att du funderar och så småningom kommer man fram till sin väg.
Livet är inte lätt, det är något vi här har lärt oss. Men å andra sidan är det ju aldrig någon som påstått att det ska vara det, heller.
Jag känner en familj som har blandat hemmagjorda och adopterade barn. De känner verkligen ingen som helst skillnad mellan barnen. Jag VET att det är så.
Usch vad jag lätt besservissrig härovan.
Vad jag ville säga var att i just den familjen vet jag att de inte känner någon skillnad i kärlek. Jag ville inte skriva alla på näsan hur kärlek ser ut.
Jag måste bara få säga detta, jag blev mamma genom adoption och jag kan inte för mitt liv ens kunna föreställa mig att jag någonsin skulle kunna älska ett biologiskt barn mer än honom. Han är min son helt och fullt thats it, finns ingen tvekan om känslorna för honom.
För egen del har jag lite svårt att förstå det där om att det genetiska är så himla viktigt, jag accepterar självklart att andra tycker/känner så men för mig var det enda viktiga att få bli mamma och det är jag idag! 
Den lycka jag kände när jag höll honom för första gången är obeskrivlig.
Det tråkiga med adoption är att väntan är så OLIDLIGT lång idag vilket gör att man tvekar.
*puffar*
Jag förstår resonemanget, och förr var det väldigt viktigt med att efternamn gick vidare på rätt sätt. MEN och det är ett stort MEN!......det finns ofantligt mycket människor som är otrogna och hur sjutton kan man veta att alla dessa efternamn ärvts vidare enligt biologin? Det var trots allt mannens efternamn som gick vidare och vem kan veta vilka som doppat sin fläskfilé i hans hustrus marinad egentligen? Inom judendomen anser man att endast barn efter en judisk mor är "riktiga" judar/judinnor eftersom barnet till 100&% har mammans judiska gener. Min vän har en svenk mamma och en rumänsk judisk pappa och hon fick inte i sin judiska skola benämnas som äkta judinna. Det krävdes faderskapstest för att hon skulle accepteras i sin skola. Och de fanns inte förr. Än idag vet inte farföräldrar att deras barnbarn är deras "riktiga" barnbarn utan faderskapstest. Förr försökte man avgöra om barnet var papan genom att jämföra barnets och pappans öron. Visst ska man tro det bästa om människor, men det är stort antal barn som växer upp med fel pappa, och det ger en fingervisning om att människor inte alltid är av den bästa sorten. I ditt fall förstår jag dig och dina föräldrar fullt ut, men jag kan även tycka att kärlek kring en viss person finns kvar efter den gått bort, om han/hon var en person som förtjänade den berömmelsen/ respekten som förälder. Föräldrar kan mer eller mindre fördärvad sin rätt som föräldrar om de tror att föräldraskap handlar om gener. För det märker barnen. "Barnen tillhör mig" är inget föräldraskap.
Intressant ämne
Kan bara hålla med till punkt och pricka precis likadant för mig.
Jag är fullt medveten om att mellan 5-30% av Sveriges barn har andra pappor än vad de tror sig ha. Men jag tycker det är absolut fruktansvärt och kan inte se hur det på något sätt gör min situation lättare.
För mig känns det inte alls viktigt att föra "släktens blod" vidare. Gör det det för dig, gäller det ju att avväga om det är viktigare än att bli förälder.
Om jag fått välja hade jag helst vilja haft ett eget genetiskt barn men om detta inte är möjligt kommer vi definitivt att genomföra en äggdonation eftersom det är föräldraskapet som är viktigast. Jag funderar alltså inte på huruvida vi ska göra äggdonation eller inte?
Vad jag funderar på är hur det kändes för er. Sörjde ni era oförmåga att bli gravida? Hur tänkte ni kring genetiken - innan, under och efter graviditeten? Hur kändes det att er man - men inte ni - har genetisk anknytning till erat barn?
Hej Okara!
Jag sörjer att jag med 99% säkerhet inte kommer att få biologiska barn. Inte för att mina gener inte kommer att gå i arv men för att jag känner mig gammal och liksom misslyckad som kvinna.
Jag tror att om vi skulle komma så långt som till ÄD så skulle jag se det som en gåva (kanske fel ord men jag kommer inte på något bättre) till min man. JAG kan inte få biologiska barn men han kan ju, om jag säger nej till ÄD så säger jag ju också nej till hans möjlighet att få biologiska barn. (Om han nu inte skulle välja att hitta en annan, yngre, kvinna förstås.) Om jag har att välja mellan att inga av våra gener går i arv eller bara min mans så föredrar jag att hans går i arv. Han är ju världens bästa människa.
Jag tror inte att jag skulle fundera så mycket på generna sen när jag väl gått igenom en graviditet och förlossning.
Låter hoppingivande!