Jag är en sur och grinig biosmamma

Det är ju tråkigt att han verkar vara snål men jag vet inte riktigt vad du kan göra åt saken förutom försöka ta upp det med din ex.
Jag tycker du är liiiiite gnällig samtidigt som jag även kan förstå din irritation.
Att de inte får mat är inte acceptabelt enligt mig.

Din ex och hans tjej får ju försöka lösa sin egen familjesituation och det är klart att så länge du anpassar dig efter deras behov så kommer de att tacka och ta emot.
Sedan hur mycket den andre föräldern fixar och donar kan man inte lägga sig i om barnen inte far illa. Anser man att det innebär en fara för barnen får man ju göra en anmälan till socialtjänsten i sin hemkommun.

Barn är jättebra på att anpassa sig efter olika situationer som olika regler i olika hem.
Om de tar saker hos er för givet hos dig så är de ju bara du som kan justera det.

Vi frågar inte barnen vad de har ätit och vad de har gjort hos min sambos ex just för att barnen inte ska hamna i en intressekonflikt eller känna sig obekväma eller "utfrågade".
Vi frågar om de har haft det bra och om de vill berätta något de gjort så lyssnar vi.
Om de äter samma sak 2 gånger spelar ju ingen roll, det dör de inte av ;o).

Intressant läsning när man befinner sig "på andra sidan" . Jag är alltså bonusmamma och har åsikter och bygger det jag tycker utifrån min sits.

Jag tycker inte du är gnällig egentligen. Men jag känner igen det där att saker och ting liksom gnager i en, särskilt när man tycker att något är snett i det andra hemmet, eller när man tycker att den andra föräldern beter sig på ett sätt som man själv inte skulle göra (den andra föräldern blir alltså biomamman i mitt fall, min mans ex).

Det jag tänker på när jag läser ditt inlägg är att det bra att ditt ex har träffat en vettig tjej som dina barn tycker om. Det är ju en stor och viktig i bit i det hela.
Att det inte är hos dem som du önskar är inget du kan göra så mycket åt.
Att bli gnällig och kommentera mat eller hur de semestrar gör nog mest att du själv blir trött och det tar energi från dig.

När det gäller specialkost tycker jag däremot att du kan ge din man förslag på sånt som du fixar hos er! Utan att låta gnällig .
Istället säga "jag förstår att det blir krångligt med lite annan kost men jag brukar göra så här..." typ.
Man blir så avig när åsikter och synpunkter förs fram som gnäll och klagan.
När det gäller läxor och sånt så tycker jag det är så synd att ditt ex inte tar det helt på allvar. Det är inte din uppgift att se till att det blir gjort på hans vecka, men samtidigt så vill man ju inte att barnen inte skall göra dem ordentligt. Himla svårt läge, och jag förstår att det känns frustrerande om han inte tar det på allvar. Har inget råd i den frågan utom att vara extra noggrann dina veckor...

Det måste vara supersvårt att släppa sina barn den vecka de är hos den andra föräldern och jag skulle nog få bita mig i tungan bra många gånger i veckan för att inte kommentera eller ha åsikter. Men så länge barnen ändå mår bra och inte verkar ta någon skada av att det är olika hos sina båda familjer så är det bara gilla läget skulle jag säga.
Lägg din energi på att ha det så bra som möjligt hemma hos er, för ditt ex är du separerad med och han kommer alltså leva sitt familjeliv som han vill oavsett vad du anser om det!

Kul att få en åsikt från andra sidan

Jag lämnade inte ut mig helt i inlägget, men svarar gärna på dina kommentarer.

Jag tycker att det är jättebra att X:et äntligen har träffat en bra tjej! Det har varit lite si och så med de andra. Vi har varit separerade i 7 år så det var väl på tiden Den förra stadiga hade två barn som gick före våra. När de var där fick våra barn sova på soffan för att de andra barnen skulle ha deras sängar. Han nuvarande har inga barn.

Saken med maten är den att ungarna själva ofta beklagar sig över det. ?Vi får ingen mat hos pappa? och i går sa pappa ?att fattar ni hur jobbigt det är för oss att stå och laga mat till er varje dag? Ni kan ju äta hos mamma?

Specialmaten har vi pratat om. Det är bara det att han kan laga den, men är för lat och snål helt enkelt. Se ovan.

Ena sonen har stora problem i skolan och behöver extra stöd och hjälp. Han har svårt med läxor och kompisar. Det har varit stora konflikter men det har X:et lämnat över på mig och min man. Han har inte gjort en läxa med dom på 7 år.

Semester ja, det vore väl okej att inte göra något, men han lovar och lovar ungarna tex ? i år åker vi till London? sedan blir det ?ha ha nej vi skojade bara.? Sedan åker han med sambon. Han har pengar, mycket mer än vi.

Kläder är jobbigt att köpa, och dyrt. Bättre att köpa några storlekar större om man köper något. ?ni växer ju ändå i det? Då är det bättre att ge dom reklam tröjor?billigare. Eller som sist, tjej jeansen var ju billigare så han köpte dom.

Jag försöker att inte gnälla, men barnen beklagar sig gärna hos oss, så vad göra? De accepterar men gnäller över sin pappa.

Jag vet att jag lägger ner onödig energi på det hela, men ibland går det inte att låta bli.

Om barnen klagar hade jag bokat ett samarbetssamtal hos soc eller FR. Kanske når du bättre fram till honom på neutral mark?
Där finns ju även folk som är bra på att medla.

Förstår han att han riskerar att barnen inte VILL komma till honom!?!?!

Aha, jag förstod det som att barnen accepterade olikheterna, jag tyckte du skrev så i trådstarten.

Om barnen uppenbarligen inte trivs med läget så håller jag helt med Lyckogrisen ovan, boka samarbetssamtal och få honom att inse allvaret.
Så som du beskriver det så känns han mer som en barnvakt än en förälder. Det verkar som att lassar på allt ansvar på dig och mest har "barnförvaring" sina veckor.
Nä, skall man dela vårdnad skall man väl dela allt, ansvar, utgifter o.s.v.

Det är ju allvarligt om de inte får bra mat och att skolan o.dyl blir lidande!

Allt kan man ju inte ha som man själv tycker i det andra hemmet, och det är synd att föräldrar som separerat ofta har så svårt att samarbeta kring barnen. Men att se till att barnen har det bra är ju oavsett allt annat huvudsaken, och känner du att de faktiskt inte gör det och att han inte tar tillräckligt med ansvar tycker jag verkligen att samarbetssamtal är att rekommendera!

Problemet är ju inte att de inte trivs, för det gör de säger de, men de är ändå inte nöjda med situationen hos sin pappa.

Jag vill inte "krångla" egentligen och gå till soc även om det har varit situationer där det hade behövts. Jag hoppas ju att det ska bli bättre nu när de är två som kan ta ansvar.

Det känns inte som om vi har delad vårdnad, utan jag får ta det mesta ( och sedan går ryktena i vår lilla by att " X är så bra med barnen, har både firma och tar hand om barnen " *suck* )Bitter?? Nej inte jag inte

Men som sagt, jag vill ju inte tjafsa för barnens skull. De trivs ju där, men ändå inte.
När jag och X:et ska föra ett vanligt samtal om just detta så blir det bara kalla handen tyvärr.

Önskar bara att han skulle be om att få ha barnen ibland, inte bara bli jätteglad när vi säger att vi vill ha dom extra för att vi ska göra något med dom. Och då blir han inte glad för att ungarna ska få göra något utan han blir glad för att han blir barnledig.

Trist inställning. Vi försöker alltid ha sambons barn så mycket vi bara kan. Vi har VV veckas boende..
Jag tycker jättemycket om dem och det fungerar för det mesta bra men visst kan jag bli trött på dem också.

Jag kan tycka att det är extra mysigt när de kommer en extra "kortis" eller helg som inte är planerad.
Då hinner de inte bli ovänner lika mycket med varandra till glädje för hela familjen ;o). Känns som vi får ut så mycket av de extradagarna just för att de (oftast) inte hinner reta gallfeber på varandra under en kortare vistelse än en vecka med "vardagsrutiner" ;o)