Ni som fått barn genom äggdonation

Hej Okara,

jag måste bara protestera lite mot det sista du skrev. Min mamma och mina bröder har INGET gemensamt - varken till utseende eller intresse. Hon är humanist, brorsorna tekniker av stora mått. Helt ärligt hade de lika gärna kunna ha kommit till genom äd i så fall Menar inte att förringa det genetiska, men jag tycker verkligenheten ofta motbevisar att det skulle vara så mycket större chans att man "kommer överens" med sina "genetiska" barn än om de skulle kommit till genom äd.

Det är komplicerade grejer det här och man måste tänka alla tankar du gör nu tror jag. Så småningom kommer man fram till vad man själv tycker, och känner. Men i början är det en himla röra, förstår dig så väl.

/TracyC

Jag fick min dotter genom ÄD för tre månader sedan.

Har inga problem med att hon inte bär på mina gener alls. Det har aldrig varit viktigt för mig. Det enda jag tänkte på i början när vi satte igång processen var hur det skulle kännas att få en annan kvinnas ägg och inte mina egna.

Sen är det ju vi som föräldrar som formar barnet. Och då spelar ju eg inte generna så stor roll tycker jag.
Jag är hennes mamma på alla sätt som räknas.

Ska börja tidigt med att berätta det genom att göra det till en saga.
Tror det är ett bra sätt, just att det sakta men säkert får sjunka in i hennes medvetande.

Har inget problem med att dottern skulle vilja söka upp donatorn. Jag tycker att det är bra. Hon kanske upptäcker nåt hos donatorn som hon funderat över varifrån hon har fått det tex.

*puffar*

Jag hör eg inte hemma här men funderar på att donera ägg. Jag har tänkt på det dagligen i ett antal måndader. Jag tänker nog att om´man gör det så är det som att lämna blod som ngåon skrev härinne. Jag donerar helt enkelt en av "delarna" för att ett barn ska kunna bli till. Det är ju inte som att jag föder mitt eget barn och sen ger bort det. Själv skulle jag tycka det var kul om ett ev. barn sökte upp mig en dag men kanske allra mest för det barnets skull. Själv kan man ju inte förvänta sig någonting alls utan en glädje inombords att hjälpa någon få uppleva det mirakel som ett barn är.

Vad gäller hur man ska berätta-barn är så kloka. Krångla inte till det. Säg precis som det är. Låt barnet ställa alla frågor det vill kring det hela.

Åh, efterlyser fler kloka tankar och åsikter i det här ämnet! Jag tycker äggdonation är en underbar lösning på många pars problem och jag har själv varit på första besök på en klinik i Barcelona - eftersom jag känner att jag väldigt gärna skulle vilja ha ett syskon till min 3-åring men nu själv är för gammal.
Men men...nu har allt stannat upp och jag bara tvekar och tvekar. Tror inte att jag skulle tycka mindre om ÄD-barnet, absolut inte. Men det som stoppar mej nu är att det som verkar vara det moraliskt korrekta - och som de flesta, från läkare till andra specialister råder - är att berätta. Men för mej känns det rent intuitivt fel - mina barn ska ju vara lika, det ena ska inte känna sig utanför resten av familjen. Hur skulle ett barn reagera när det får reda på att det har en annan mamma (en okänd) men inte syskonet. Detta grottar jag ner mig i totalt. Kan inte riktigt komma ur tankegången.

Några kloka tankar...erfarenheter...?

Kram och lycka till alla ni därute som använder er av denna fantastiska möjlighet.

mm, det är just det...rent moraliskt känner jag ju att man bara måste berätta, sanningar kommer fram som du skrev! Och jag skulle aldrig vilja chockera ett äldre barn genom att berätta sent eller att hon/han fick reda på det av "misstag". Nä, usch...Men jag kan heller inte förstå hur jag i det dagliga livet ska kunna tidigt få in sanningen, hur det praktiskt skulle göras?? Så därför blir det liksom varken eller...
Kanske är det så att detta inte är rätt för mej när allt kommer omkring. men då får min dotter inget syskon...aaarrrghhh

Fast det lät bra när du skrev att jag blir biologisk mamma - det har jag aldrig tänkt på tidigare.
Tack för ditt svar.

Jag kan tänka att det kanske kan vara tvärtom - ditt genetiska barn kanske kan känna sig lite utanför. Med ÄD-barnet har du ju faktiskt gjort en väldigt stor ansträngning för att få barn. Med det genetiska barnet kanske du "bara" blev med barn.

Jag tror att man inte ska ta ut några sorger eller problem i förskott. Visa båda barnen att de var mycket efterlängtade, men att det behövdes olika metoder för att skaffa dem. ÄD-barnet kommer ju alltid att veta att du verkligen ville ha ett barn till, annars skulle du nöjt dig med det barn du redan hade.

Jag har en son som snart är 14 månader som kommit till genom ÄD. Jag tänker på att han kommit till genom äd nästan varje dag, men det känns sällan känsloladdat utan det är mer lugnt konstaterande. Ibland kommer den enorma tacksamheten över mig, dels mot donatorn men också mot livet som givit mig detta underbara lilla barn och dessutom en man att dela lyckan över barnet med.

Jag vill att min son ska veta redan från början hur han kommit till eftersom jag tror att det blir mindre konstigt för honom då. Därför vet släkt och vänner om hur han kommit till (fast de glömmer oftast bort det) och jag säger då och då till lilleman att jag är så tacksam mot tjejen som gav sitt ägg till oss så vi kunde få honom. Han förstår ju inte nu, men så småningom gör han nog det. Om det här är rätt sätt eller fel kan nog ingen annan än han svara på...

Kan rekommendera en bok som heter "Experiences of donor conception" (jag hittade den på nån webb-bokhandel, kanske adlibris) i ämnet. Mina slutsatser efter att ha läst den boken var att berätta tidigt, men någon annan kanske skulle dra andra slutsatser?!

Hejsan,
Har också läst boken och drar samma slutsatser som Pippil8 - att det är viktigt att berätta och att dessutom göra det tidigt. Vidare finns det flera studier som visar att de barn som mår psykiskt dåligt av att få reda på att de kom till genom äggdonation nästan alltid är barn som fått reda på et sent alt. av misstag eller genom omvägar. De mår då framför allt dåligt av att de känner sig svikna av sina föräldrar som inte berättade sanningen för dem.

Jag tror det bästa alltid är att berätta sanningen så tidigt som möjligt. Det blir då en del av barnets livssaga från början och inget som kommer som en chock. Jag tror att vi vuxna är duktiga på att dramatisera sådana saker som för barnet blir någonting det accepterar som en sanning helt naturligt under förutsättning att föräldrarna berättar och förhåller sig till det som någonting helt naturligt. Sen förstår jag inte varför man skulle känna sig utanför som don. barn. Tvärtom skulle risken vara att man känner sig litet på pidestal..att föräldrarna så gärna ville ha en att man är så utvald..