svårt att vara styv dotter till min man

Men att ni är olika ursäktar ju inte att han behandlar din dotter illa. Förstår han att han sårar henne och gör henne ledsen? Lycka till med familjerådgivningen.

Tittade på dina bilder... HUR kan han han betee sig så mot din lilla tjej. Hon är jätte söt o verkar tycka väldigt mkt om sin lillebror! Håller med några andra, gå på familjerådgivning. Det kan sätta spår längre fram i livet på henne om hon inte känner sig helt delaktig i den "nya" familjen (då menar jag din nya man o det nya barnet).

Hoppas det ordnar sig!

Vanligt förekommande är ju inte alltid detsamma som friskt, eller vettigt tyvärr. Det är lite taskigt att säga så som jag gör, som att jag tycker man är en dålig människa om man inte älskar sina styvbarn. Det tycker jag ju inte egentligen, kan bara säga att jag har högre krav än så på mig själv. Sen tror jag visst att det är nåt fel på en emotionellt om man inte klarar att älska ett barn som man lever med och deltar i vården om, men det är ju ingenting man valt att känna så för att man är en elak människa eller så. Men man borde nog vara medveten om att det inte är riktigt ok och försöka sitt bästa att förändra situationen. Sen att planera och skaffa halvsyskon till styvbarnet om man inte ens klarar att älska det och inte har en fungerande relation till det tycker jag är helt förkastligt. Känns som en del liksom träffar nån som redan har barn med nån annan å efter knappt ett år är de redan igång å ska skaffa halvsyskon. Då tycker jag inte man har agerat varken speciellt vuxet eller ansvarsfullt.
Sen är ju ofta relationen till styvbarnet annorlunda än till det biologiska barnet. Det är ju inte i huvudsak min uppgift att uppfostra min styvson, att tillrättavisa honom etc. Det är ju hans föräldrars uppgift. Min är att älska honom förbehållslöst, finnas där för honom, lyssna, vara ett stöd, ge råd.
Det är först efter många år som man kan få ett förtroende tillräckligt stort att man kan få lov av barnet att vara delaktig i dess fostran. Börjar man anse sig ha rätt att tillrättavisa och sätta upp regler för barnet innan dess kommer man bara sakta men säkert bryta ner och förstöra relationen.
Med styvbarn måste man vara "kompis" och förtrolig vän innan man kan börja uppfostra, med egna barn är man fostrare i första hand, och "kompis" blir man först då barnet växt upp.

Twisted Sister:
Ja du har ju ditt utgångsläge där du älskar de barn du lever med som inte är dina egna och det är ju kanon för dig.
Sen kanske din relation till din styvson egentligen inte skiljer sig så mycket åt från min relation till min styvdotter, trots att jag inte känner att jag älskar henne.
Och jag anser inte, verkligen inte, att det är något fel på mig emotionellt.
Lika lite som jag skulle känna att det var något fel på min styvdotter om hon inte älskade mig, utan bara tyckte väldigt mycket om mig och ville ha mig i sitt liv.
Det är kanske nyansskillnader också vad man lägger in i ordet älskar.
Vissa älskar många och gör det väldigt lätt, andra som jag t.ex. älskar väldigt få människor men tycker om många.
Jag tror inte min relation till min styvis skulle vara annorlunda om jag verkligen kände att jag älskade henne som min egen.
Jo, kanske jag skulle kunna vara lite tuffare mot henne då, som jag kan vara mot min egen dotter.

Jag tycker du låter lite fördömande faktiskt i ditt inlägg, särskilt när du talar om att inte "klara av att älska sitt styvbarn". Som att det var ett mått på hur bra styvförälder man är, och att målet för alla skall vara att älska sina styvbarn.
Som sagt så finns det oerhört många det fungerar jäkligt bra för ändå, och det är ju långt ifrån säkert att du är en bättre styvförälder än en person som inte kan säga att han/hon älskar sitt bonusbarn.

Men vi har antagligen olika upplevelser och olika inställning till vad det innebär att vara bonusförälder.
Din verkar vara att bara du älskar ditt bonusbarn så är allt toppen och du har gjort ditt jobb. Du anser inte att det är ditt jobb att tillrättavisa eller uppfostra. Och det köper jag, för alla är vi olika och det som fungerar i din familj är ju perfekt för dig.

Själv tycker jag det fungerar perfekt att jag är ett komplement till min styvdotterns pappa, jag är med och uppfostrar och tillrättavisar och jag är med och berömmer och engagerar mig. Jag finns där och lyssnar och får mer förtroenden än hennes mamma och pappa för det mesta, och jag är en viktig vuxen person i hennes liv.
Men jag kräver inte att hon skall älska mig som hon älskar sin mamma, och jag känner inte att jag måste älska henne som jag älskar min dotter för att det skall vara bra.

Ja jag är kanske fördömande men jag kan inte förstå hur man resonerar om man skaffar ett barn till när det redan finns ett barn i familjen som man inte älskar. Är det då okej att skaffa ett barn som är ens eget som man älskar och att det ska vara värt mer för mig än det barn som redan finns i min familj. Jag kan inte känna annat än att det är fel.
Javisst kan jag också vara ett komplement till min styvsons pappa, men det är inte i huvudsak min uppgift att uppfostra honom som sagt. Men då han nu vart min styvson i snart 9 år känner jag nog att våran relation tål att jag tillrättavisar honom. Men det är ju inget man kan kräva att få göra den första tiden och innan man har en fungerande relation. Jag var mycket noga med att jag skulle vara så säker på mina känslor för min styvson att det inte skulle påverkas när jag fick ett biologiskt barn, och att jag inte skulle göra någon skillnad på barnen. Nu är det ju så med barn att man kan köra med millimeterrättvisa, men skiljer sig känslorna man har för de olika barnen åt så vet de det. Barn känner sånt. Och tar det emot så mycket att man känner, nä jag kan inte säga att jag älskar mitt styvbarn, vilken position sätter man då det barnet i om man skaffar ett barn till med dess biologiska förälder.

Men tror du för att dra parallellen en gång till då, att styvbarn generellt känner samma kärlek och exakt samma känslor för sina styvföräldrar som för sina föräldrar?
Och tror du inte att ett styvbarn kan förstå att det har sina två föräldrar som älskar denne och att deras syskon har ett annat par föräldrar som älskar sitt barn på samma sätt. Att de delar en bioförälder men har varsin mamma t.ex?
Att andra vuxna i deras liv betyder saker på andra sätt, vare sig det är mormor och morfar, en styvförälder eller någon annan för barnet viktig person?

Jag tycker verkligen det är att ställa höga krav på alla vuxna som lever i styvfamiljer när man har som krav att man skall älska sina styvbarn som man älskar sina egna innan man kan "vara familj" och skaffa gemensamma barn. Att det är något känslomässigt fel på alla de fantastiska styvföräldrar som sätter sig själv åt sidan och lägger engagemang, pengar, tid och framförallt omvårdnad och kärlek på sina styvbarn men inte känner att de ÄLSKAR dem.

Lämna honom, barnen kommer först.... Men han kanske uinte har någon erfarenhet av barn och hur det är att vara förädler. kanske ni ska gå på en föräldrakurs tillsamman så han får en bättre förstålse för flickan, vad som händer när man är 8 år etc.

Ja Yrslan tror mer att det handlar om det han e lite yngre och har egentligen ingen erfarenhet alls av barn och inte alls av en flicka på 8 år som redan har en rätt bra inblick i livet. Men för mig är många saker så självklara och blir så arg då det inte är lika självklart för honom men faktiskt har sett små framsteg sen dagen förra veckan då jag tog upp väldigt tydligt hur jag kände.Sa det lite mer som om det hade varit en annan situation där hans barn kände sig väldigt utanför och ensam gentemot en annan kvinna hur skulle han tacklat det då?!
Kanske måste ge det tid men men familjerådgivning blir det garanterat för han behöver få en annan utomstående synpunkter på det hela

Men du, den parallellen kan du inte dra. Ska jag säga till min styvson då, nä jag tänker inte älska dig innan du älskar mig lika mycket som din mamma. Hahahah. Man får väl försöka komma ihåg vem som är vuxen och vem som är barn i relationen eller? Jag har ett ansvar gentemot min styvson, det funkar inte tvärtom.

Twisted sister: Den parallellen är för att belysa att känslorna är olika. Om du tolkar det som något du skall säga till din styvson så läser du inte det jag skriver. Men det säger ganska mycket om hur du resonerar. Du tror att jag inte tänker älska mitt styvbarn för att hon kanske inte älskar mig som sin mamma... Tröttsamt. Man kan inte bara bestämma sig för att älska någon. Även om min styvdotter älskade mig mer än sin mamma skulle jag känna samma sak för henne som jag gör nu. Jag tycker om henne, respekterar henne, ställer upp för henne, behandlar henne på samma sätt och med samma engagemang som min egen dotter, men jag älskar henne inte på samma sätt. Och tro det eller ej, hon förstår skillnaden mellan det vi känner för varandra och det jag känner för hennes syster, och det hon känner för sin mamma kontra det hon känner för mig. Inget dåligt samvete någonstans, inga krav på hur man SKA känna för annars är man en dålig människa.
Tvärtom, okomplicerat och ett komplement till en föräldra-barn-relation.

Självklart har du som vuxen ett ansvar. Samma sak gäller mig. Men varför du så nödvändigt måste hävda att ansvaret gäller just att man skall älska sina styvbarn har jag svårt att begripa. Och du bemöter inte någonstans det jag skriver om att jag kan vara en lika bra och även bättre styvförälder än någon som älskar sitt styvbarn. Det handlar inte bara om det utan också om vem man blir för barnen, en massa annat än just huruvida man älskar dem.

Men det känns lite som att jag går in och försvarar mig nu, vilket jag inte anser att jag behöver. Jag har gott självförtroende i min föräldra-och styvföräldraroll och vet att huruvida jag känner att jag älskar mitt styvbarn eller inte, inte är det som gör mig bra.

Jag vet inte hur man skulle kunna vara en bättre styvförälder om ditt styvbarn frågar; älskar du mig? Och du svarar nej.
Och det är väl det som är problemet att jag förstår inte hur du menar riktigt. Hur kan man inte älska sin familj? Alla delar av sin familj. Det är väldigt främmande för mig.
Var det du som skrev nånstans att vissa människor har svårt för att älska andra helt enkelt, och älskar inte så många männsikor. Om inte det betyder att man har emotionella problem så vet jag inte vad... Varför skulle det vara svårt att älska... om man inte har problem?

Alltså jag ger upp... Det går inte att förklara för dig. Du är så fast i att en bra styvförälder prompt måste älska sitt styvbarn så inget annat känns intressant att förstå för dig.
Som tur är så vet jag som sagt en massa välfungerande familjer där alla känner sig omtyckta och sedda där några av familjemedlemmarna inte älskar (men tycker om och bryr sig om) varandra. Så oavsett hur du ser på det så finns det och det verkar inte särskilt ovanligt heller.

Och förresten, hur många är det inte som beter sig illa mot människor de säger sig älska? Det är inte bara svart-vitt allting här i världen utan nyanserna är många...

Nä visst blir man inte automatiskt bra bara för att man älskar sitt styvbarn, men det borde ju rimligtvis vara bättre med en bra och vettig styvförälder som älskar sitt styvbarn än en bra vettig styvförälder som inte klarar att älska sitt styvbarn. Det är ju fortfarande en väldigt viktig ingrediens i förhållandet som saknas. Jag skulle själv inte kunna stå ut med att inte älska min familj och de människorna jag lever mitt liv med.
Sen har du säkert en jättebra relation med ditt styvbarn men har du gett upp tanken på att du någonsin ska börja älska barnet eller tycker du inte det är viktigt?