Vi har varit ihop i 10 år och aldrig bråkat. Alltså skällt på varandra. Visst har vi varit oense om saker men vi har alltid kunnat pratat om det i normal samtalston och alltid fått förståelse från den andre. Både när det gäller stora grejer och småtjafs i vardagen. Det är jätteskönt för man hör ofta att många har stora gräl titt som tätt om triviala saker.
Är det fler som har det så här?
Jag skulle inte klara av att bråka med min sambo... han och jag är ju "vi två". Jag kan bråka med alla andra om det är så men min sambo ska vara MED mig...
hua...bråkade aldrig med exet på 10 år, jag kunde väl gapa på honom tex vid pms, men han va alltid lugn, när jag lämnade honom, blev han ett monster,han har försökt köra över mig o dottern bla....har suttit 5 år i rätten med fanskapet....men nu är allt lugnt har flyttat 45 mil från honom........i dom lugnaste vatten......
Jag är övertygad om att de som aldrig bråkar heller inte har ett särskilt passionerat förhållande. Starka känslor för varandra kan leda till att bråk blossar upp ibland. Ingen kan göra mig så arg som min partner just för att det han gör och säger bertyder allt för mig. Vi bråkar högljutt med jämna mellanrum, men vi har oxå en stark kärlek och sexuell dragning till varandra. Skulle nog inte stå ut i ett konfliktfritt förhållande. Kris= utveckling!
Pretty in scarlet skrev 2008-06-01 13:19:26 följande:
Vi bråkar aldrig och har aldrig gjort, det ligger helt enkelt inte för oss. Trots extrem sömnbrist och tidsbrist så håller vi lugnet och focuserar på det som ska göras. Vi har varit tillsammans i över 7 år och vi har två små barn tillsammans.
Jag tycker synd om människor som lever i den villfarelsen. Att de måste stå ut med bråk för att ha ett bra förhållande 
För mig är det en omöjlig ekvation. För mig är ett bra förhållande att INTE bråka.
Jag och min make älskar varandra, har ett bra sexliv (nu när amning och annan skit är över), vi respekterar varandra, har skitkul tillsammans, pratar mycket med varandra om ALLT (diskuterar över tidningen varje morgon etc).
Vi har varit tillsammans i snart 6 år och vi har aldrig bråkat.
Pretty in scarlet skrev 2008-06-01 13:19:26 följande:
Ja, jisses, håller med dig snillis.
Om man inte har något att bråka om, ska man göra slut då enligt vissa?! Fattar inte...
Måste man bråka för att ha ett bra förhållande?!
För bråkar man inte har man ju tydligen inte ett fungerande förhållande.
Kan man inte bara acceptera att det finns de som faktiskt har det bra utan att bråka och tjafsa?
Bråka på ni, vi har inte haft någon anledning att göra det hittills och för det betyder det ju inte att vi inte har det bra, är attraherade av varandra osv...
Pretty in scarlet skrev 2008-06-01 13:19:26 följande:
Jag skulle nog vilja säga att om man bråkar mycket i ett förhållande så är det _inte_ ett bra förhållande. Varför skrika och gräla? Känns omoget och onödigt...
Diskutera och kom fram till en lösning/ömsesidig förståelse ist, känns ju bra mycket vettigare.
Visst kan ett förhållande vara utan bråk och ff vara passionerat, vad har ni haft för relationer eg.?
Nåja, tur att vi är olika...
Det är inte synd om mig för att jag tror att de som aldrig bråkar saknar passion och starka känslor! Jag har heller inte påstått att man ska bråka för bråkandets skull. Bråk kan ju vara destruktivt oxå. Men i min relation är det konstruktivt och uppfriskande att få rensa luften emellanåt istället för att gå runt och småsura. Vi har för övrigt en stabil och harmonisk relation. Vi pratar om allt och diskuterar ofta allt mellan himmel och gjord. Ett bråk rubbar inte vår stabilitet.
Vi bråkar hemskt sällan. Det tog nog ett par år innan vi höjde rösten till varandra. Jag tycker inte att man behöver skrika till varann för att den andra ska förstå. Däremot kan jag vråla typ "ÅHHHHHHH" och dra igen en dörr för att få avreagera mig lite 
och sen kan vi prata med varann
Vi har varit tillsammans i 7 år och vi har aldrig bråkat.
klart man blir irriterade på varann ibland men det går aldrig längre och vi har ett passionerat förhållande tycker jag.
Vi har fått tre barn på lite över 5 år och det har funkat jättebra för att vi har tagit tid för oss själva och det är nog jätteviktigt i ett förhållande där man har småbarn=)
Vi rensar luften genom att prata ut om det, vi brukar sällan gå runt och tjura. Säger absolut inte att ni gör fel som bråkar för att rensa luften hos er, alla är olika med olika temperament och behov. Vi är väldigt lugna, förstående och accepterande personer och att bråka ligger inte för oss. Det betyder dock inte att vi går och håller inne med allt, det betyder inte heller att vi bara låter saker bero för att slippa bråk. Visst kan jag "höja rösten" men inte på ett argt eller skällande vis, utan med gällare röst med ett leende vid en smått frustrerande situation som inte är så farlig utan mer skrattretande. Är det ett mer seriöst problem pratar vi om det i en ganska lågmäld ton och jag kanske gråter en skvätt då jag har ett ganska svagt psyke i vissa fall.
Jag hatar när folk gapar och bråkar, tycker det är väldigt obehagligt. Om min sambo skulle bli så arg att han höjde rösten åt mig och blev gapig/bråkig så skulle jag känna mig väldigt illa till mods på ett vis som jag helst inte vill uppleva, så jag är glad att han är den lugna typen som man kan prata med i normal ton, och som jag inte heller behöver gapa på för att han ska lyssna.
Pretty in scarlet skrev 2008-06-02 08:14:16 följande:
I september har vi varit tillsammans i 7 år och vi har aldrig bråkat 
Intressant kommentarer!
Jag har varit i ett förhållande i ett år nu, vilket är det längsta förhållande jag haft.
Under hela våran tid tillsammans så har vi aldrig bråkat. Istället för att fastna i problem och peka fingrar så sätter vi oss ner och lyssnar till varandra samtidigt som vi uttrycker våra känslor. Att kunna förhindra eskalerade situationer genom att stoppa upp, zooma ut och önska förstå sin partner genom att besöka varandras perspektiv, har för oss varit ett sätt att undvika destruktiva kommunikationsmönster som att börja bråka. Vilket hade orsakat ångest och en känsla av misslyckande i våran individuella personliga utveckling.
Jag tror att har man ett förhållande till sig själv och har utvecklat en emotionell mognad så har man inte bara viljan men också kapaciteten till att se lösningar på problem som uppstår. För då har du insett att du förtjänar bättre, respekterar dig själv och behandlar dem du håller nära utifrån dem värderingarna som du byggt upp. Om du lyckas jobba med dig själv tillräckligt kommer det bli enkelt för dig att möta dem värderingar, visioner och mål i en potentiell partner.
Jag har varit en som förknippade bråk med kärlek helt upp tills jag var 24 år. Men sedan hände någon som gjorde att jag gick igenom en identitetskris, där jag vågade laga allt det trasiga i mig själv som jag under mitt liv förträngt och aldrig vågat möta. Källan till mitt känslostyrda beteende som påverkade inte bara mig och mina relationer men också alla andra resultat i livet.
Jag tror att folk som uppskattar bråk i sina relationer håller fast i det som en trygghet. För att man omedvetet eller inte helt enkelt är rädd för förändring.
Rädd för att växa till en person som inser att din nuvarande partner inte är den rätta, att utbildningen du offrat år på inte var rätt val. Att den du trodde du var idag är någon helt annan än ditt riktiga jag. En spegelbild av samhällets och dina omgivningars normer och förväntningar.
Att bråka kan kännas som hemma, men är det verkligen ett hem du önskar att dina barn växer upp i?