Ni som har lämnat ett förhållande men har gått tillbaka!

jag blev lämnad av min nuvarande sambo för 1,5 år sen. vi hade precis flyttat från en lägenhet i stan till ett hus på landet, ett riktigt renoveringsobjekt då det var en gammal sommarstuga som skulle göras om till året runt boende. det hade knakat i fogarna ett tag innan dess med men jag tänkte att allt skulle bli bättre efter vi flyttade, som tur var sa jag aldrig upp lägenheten som var min. på nåt sätt kände jag att jag ville ha kvar den.
jag vet inte riktigt vad som hände egentligen mer än att vi gick varandra mer och mer på nerverna och en dag så var det bara över lixom, han sa att han inte älskat mig på över 6 mån så det var bara för mig att ta mitt pick och pack och flytta tillbaka till lägenheten.
jag saknade honom otroligt mycket och kunde inte äta sova eller leva dom första veckorna, gick ner 12 kg på 3 veckor. har aldrig reagerat så på en brytning innan och kände inte igen mig själv. men en dag när jag som vanligt satt hemma och tyckte synd om mig själv så tänkte jag att jag var tvungen att ta mig i kragen och rycka upp mig. jag gjorde mig av med allt som tillhörde honom, förlovningsringen la jag i ett brev på brevlådan och skickade till honom.
jag började hitta på saker ihop med mina vänner igen och kände att singellivet trotts allt inte var så tokigt ändå. träffade en ny kille som jag väl aldrig var direkt intresserad av men han fick mig att må bra just då.
under den här tiden (ca 4 månader) hörde jag inte av mig till mitt x någonting och han hörde inte av sig till mig heller men så plötsligt en dag fick jag ett mess av honom där han frågade om jag visste om det hände något kul till helgen och om jag var ledig från jobbet. skrev tillbaka att jag skulle ha en lugn helg men att jag faktiskt var ledig för en gång skull.
så den lördagen ringde en vännina och frågade om jag ville följa med henne o hennes kille på fest och det tackade jag inte nej till. när vi kom fram till festen så var mitt x där. kommer aldrig glömma den känslan när jag kom in i rummet och våra ögon möttes igen, det var som om hela mitt innre skulle explodera, känslorna hade inte svalnat.
vi pratade hela kvällen, om vad vi gjort sen sist och om huset och hur långt han kommit med det. han bjöd hem mig dagen efter så att jag skulle få se hur det såg ut då, det var ju trotts allt tänkt att jag också skulle bott där egentligen.
så när jag kom ut till honom den dagen och såg "vårt" lilla hus och såg honom stå på trappen och vinka leendes så bara visste jag att allt skulle ordna upp sig. det tog lite tid och vi pratade igenom allt som hade gått fel och lovade varandra att nu fram över skulle vi prata med varandra så fort det var något istället för att tiga och låtsas som ingenting.
och nu sitter jag här i vår ombyggda sommarstuga med våran lille son sovandes bredvid och nästa sommar blir det giftermål.

mitt råd till dig om det nu är så att du verkligen vill ha tillbaka honom och tror av hela ditt hjärta att han älskar honom, vänta på honom. ge honom tid och frihet, hör inte av dig, skicka inga mess, ring inte. ändrar han sig så kommer han. annars så är det tyvärr bara att gå vidare, ni kommer alltid ha det finaste som finns ihop, ert ofödda barn. men kanske är ni inte rätt ihop utan fungerar bättre isär.

lycka till!

Tack!
Jag satt här och grät.
Det låter som en saga.
Och jag blev så glad över slutet för din skull...
Tack även för att du skriver att detta hände mig och det kan hända dig.
Men låt det inte hindra dig i ditt liv. Och fortsätt med att gå vidare i ditt liv om han inte kommer tillbaka.
Jag gör mitt bästa nu.
Jag skriver inga sms eller mail.
Jag skicka ett mail till han här om dagen med bilder på magen. Men då bara magen. Inget personligt och jag skrev bara att han kankse ville se magen.
Sen får det vara.
Han är ett ego. Men han är mitt ego. Och jag viste om att han var det när vi var tillsammans.
Men jag bestämde mig för att fortsätta ändå.
För jag har sidor jag med..
Jag hoppas jag hoppas...
Men samtidigt går jag vidare.. Bygger upp ett nytt liv för mig och vårat barn.
Och nu fick jag ett samtal från FK och de är så gulliga.. Har sådan tur med dom..
Vet inte vaför jag skrev det men jag blev så lycklig när det fixar sig..
De små sakerna..
Grattis till bäbisen och till erat lilla hus.
JAg verkligen såg det framför mig..
Glad blev jag iaf och glad för eran familj..

Finns det ingen som har lämnat men gått tillbaka?

Jag lämnade min sambo. Vi hade haft det dåligt i drygt ett år och egentligen i perioder av och till sedan vi träffades. Droppen för mig var när sambon kom hem efter en resa och kallt berättade att han inte kände något för mig längre. Jag stannade ett tag till men det kändes som att jag dog mer och mer innombords och att jag var den enda som kämpade. Till slut gav jag upp och i samma veva träffade jag en annan man, en man som gav mig precis det jag saknat från min sambo. Jag blev förälskad och gjorde slut med sambon. Innerst inne visste jag att jag inte var redo för att träffa en ny man och jag var inte heller redo att ge upp min sambo. Men jag övertalade mig själv om att det enda rätta var att göra slut. När jag var på väg att gå återkom sambons känslor med full kraft men då var jag redan på väg bort. Det kändes som att det var för sent.

Jag träffade den nye mannen en kort men intensiv period. En kväll när vi varit mer intima än tidigare så rasade mina murar som jag byggt upp. Jag förklarade för den nye att vi inte skulle ses mer. Nästa morgon ringde jag till sambon och bad om förlåtelse. Båda grät och vi erkände alla våra misstag. Han var sårad och tyckte att jag varit otrogen eftersom allt gått så fort. Jag var också sårad efter mycket annat som hänt.

Jag hade inte hunnit flytta ut ur vår gemensamma lägenhet så vi fortsatte helt enkelt bo tillsammans. Jag fick jobba hårt för att återfå hans förtroende och han fick lära mig att lita på att hans känslor inte skulle försvinna plötsligt igen. Vi gick i familjerådgivning och den var guld värd. Vi valde att dra ett streck över det som varit och inte älta misstagen som gjorts. Nu är vi lyckligt gifta och jag är gravid.

Ts skrev att: "Kan jag som har blivit lämnad göra något som får han att känna att det är ok att komma tillbaka, om han vill?"

Jag tror att den som lämnar bör vara den som tar initiativet för att bli ett par igen. Annars kan det framstå som att man kan komma och gå som man vill, att partnern alltid kommer finnas till hands... Jag råder dig att bygga upp ditt liv på egen hand och utgå från att han inte kommer tillbaka, tyvärr. Om han älskar dig och vill leva med dig så kommer han till DIG. Du ska inte krypa för honom, hur attraktivt är det med desperata människor? Tror att du snarare driver bort honom om du berättar att din dörr alltid står öppen. Nä, det är bättre att försöka gå vidare och kommer han tillbaka så blir det en glad överraskning... (men låt honom först förtjäna att du ger honom en andra chans. Det är ju trots allt han som valt att lämna dig. Bra att du inte mejlar, ringer och messar. Han behöver ju få tid att upptäcka om han saknar dig.

Det låter så hemskt och kallt när jag skriver men jag menar inte så. Jag hoppas givetvis att allt löser sig för dig och han snabbt fattar att det var fel beslut att gå. Men min erfarenhet är att det oftast inte slutar med att man blir tillsammans igen när det tagit slut. I alla fall inte någon längre period. Så satsa på att bygga upp ditt och bebisens liv. Grattis till bebben!

Anonym (XXX) skrev 2008-05-14 19:07:19 följande: