Har man en skyldighet att ställa upp om ens minderåriga barn väljer att fullfölja en graviditet?

Jag har inte sagt att du har skrivit det, lugna ner dig!

Jag anser att slänger man ut sitt barn för och försöker tvinga barnet till abort så sviker man sitt föräldraransvar på ett fundamentalt sätt och finns inte för barnet.

Bra.
Säg inte att jag gör det då.
Du tolkar det så, och jag säger att det inte är så.
Så vi tycker olika, sånt är det...

Har man bestämt sig för att skaffa barn då är det väl självklart att man måste inse att man tar hand om det själv? Jag hade hjälpt till med att fixa praktiska saker och stötta, HJÄLPT TILL, för som tonåring har man inte koll på alla saker, men jag hade även sett till att tonåringen får göra det mesta själv, fixa och dona, eftersom hon/han måste lära sig att ta ansvar meddetsamma då ett barn innebär just ett stort ansvar.

jag har inte påstått det!

Jag hävdar att du inte finns där och sviker ditt barn!

Men jag HÄVDAR att jag kommer vara där...

Trots att du tänker försöka tvinga ditt barn till en abort?

Jag förstår inte hur man kan tycka att det är att ställa upp!

Bara en fotnot...mina föräldrar har aldrig hjälpt mig ett dugg varken med pengar, bostad eller liknande. Allt har jag fått skaffa själv. Visst fick jag mat och kläder då jag var under 18 men efter det har jag fått jobba själv oavsett situation.

Jag har ju förklarat, men gör det igen...

Skulle min dotter, 13 år, få barn.
Då skulle vi bli 6 barn, 1 barnbarn, pojkvän, mamma och pappa boende i vårt hus.
JAG kan inte det.
Alltså, vill hon bo hemma så får det bli abort.
Annars så fixar jag lgh med alla bidrag hon kan få, för jag anser att väljer hon att behålla sitt barn så är hon mogen till att flytta hemifrån och sköta sitt hushåll själv.
Så kan jag vara mormor när det behövs "under normala omständigheter".
Jag har själv sett tjejer som fått barn i tidig ålder och då är dom inte ens 13 år utan 16-17 år.
Bor dom hemma så blir det OFTAST, säger inte alltid, mor/farföräldrarna som tar hand om barnet.
Och jag vill inte det ska bli så, därför bättre med eget boende så är man tvungen att själv fixa det.
Men som jag sagt innan så vill jag att min dotter ska få ut mer av sin tonårstid än att sitta hemma med en bebbe när alla hennes kompisar är ute på galej.

Nått mer du vill ha förklarat?

När du blir såhär tydlig så ser jag att vi egentligen är ganska överens. Jag skulle nog också kräva att min dotter funderade över om hon är mogen och ansvarsfull nog att ta hand om sig själv och ett boende innan hon överväger om hon skall ta hand om ett barn. Jag blir mer än gärna mormor/farmor den dagen det vill sig; men inte mamma till mina barnbarn.

Men valet är ju helt och hållet hennes och jag skulle vara där i den mån det fungerar praktiskt. Skulle det visa sig att hon i slutet av graviditeten inte har hittat eller fått bostad, men inte sjutton slänger jag ut dem, självklart. Och på något sätt skulle jag backa upp allt det som måste lösas på något sätt; men jag hade nog hoppats på att det skulle upplevas som ett liten väckarklocka att man nog måste kunna ta ansvar för sig själv innan man tar hand om ett barn.

Nu tror -och hoppas- jag ärligt talat att min dotter har fått sin beskärda del när det gäller bebisar här hemma för många år framöver... Hon lär i vilket fall som helst inte komma hem som trettonåring och vara med barn om inte hon skall skynda sig väldigt mycket för hon har inte mycket tid på sig ;).

Nä för sjutton gubbar unge; läs färdigt, coh när du tycker att du har läst det du kan så läs lite till, och sen res allt du orkar, ta reda på vad det står på sydfranska dass innan du kommer hem och har fått en man på halsen... barn och relation och allt det där hinner man med så småningom!

Skönt med lite förståelse iaf
Jag skulle tom gå så långt att jag köpt henne en insatslgh.
När hon väl sen fått upp ekonomin med pojkvännen så kan dom ju flytta till större och då kan dom andra barnen ha den lgh...

... Och det tycker jag är väldigt fel. Jag anser att man är en förälder livet ut - Inte bara tills barnet fyllt 18 år.
Som förälder tycker jag att man ska ställa upp om ens barn behöver hjälp, om man kan.

Som svar på TS fråga:

Ja det är min skyldighet.

Instämmer!
JAg hade aldrig låtit mina barn sakna något så länge de gjorde så gott de kunde.

Vad hade du gjort om hon sagt: Mamma jag känner mig vilse i detta och skulle behöva bo kvar här ett tag?

Vilsen i vad?

Kanske borde ha utvecklat svaret lite mer. När mina småsyskon, som är ca 10 år yngre än mig, föddes så hade vår pappa redan en stadig karriär och har kunnat vara betydligt mer delaktig i deras uppväxt än med oss äldre barn. Samtidigt har han en ekonomi som gör att de kan åka på semester, ha båt, sommarhus o.s.v. Iofs gjorde vi det när jag var liten med, men som sagt, min pappa kunde inte alls vara lika delaktig.
Min mamma var däremot mkt delaktig i vår uppfostran, vilket hennes karriär och ev vub fick lida för, hon har idag en lön på strax över 20 000 och får kämpa för att få det att gå ihop (mina föräldrar är skilda sedan många år).

Vad jag syftar på är alltså att man väntar med att skaffa barn tills man har ett bra jobb och en karriär som "tål" att man skffar barn. Det har man oftast inte som tonåring, och inte som 20-åring heller. Jag älskar min mamma men vill ha det bättre än hon har det idag. Och då fungerar det inte att skaffa barn än på många år

Och så hoppas jag att mina framtida barn också resonerar om de skulle bli gravida "i förtid". För mig så är det så mkt mer att vara förälder än att bara klämma fram en unge.

Mycket bra exempel

Citerar mig själv....