Behöver solskenshistorier om oförklarligt barnlösa som gjort många ivf

Hej, här kommer en. Jag och min man har försökt få barn under många år nu och har under 3 års tid varit inne på Sahlgrenska. Fick snabbt besked att jag hade pco äggstockar.

Vi har nu gjort vår 3:e äggplockning och på 11:e försöket nu i april alltså direkt efter plockningen har vi äntligen för några veckor sedan testat positivt och vi är så lyckliga men fattar inte riktigt att vi är gravida nu. Har tagit 3 gravtest och de har direkt blivit 2 streck så inget att snacka om....men ändå fattar man inte. Skall ner nästa vecka på ultraljud för att få se om det finns nåt eller kanske till och med några hjärtan som blinkar där inne i maggen. Har satt in 2 ägg denna gången... :o)

SÅ håll tummarna för oss nu!

Kram till ALLA som kommer skriva här, här är en som inte givit upp och som äntligen efter ett bra tag gett resultat.
GE ALDRIG UPP!!! Okej!!!

Hej och tack för din historia! Stort grattis till din gradivitet. Förstår att det måste vara svårt att förstå. Jag kan inte ens drömma om att det ska funka för oss ngn gång.

Någon som har en till historia och dela med sig?

Vet precis hur ni känner det.

Efter tre färskförsök samt ett frysförsök var vi nära att lägga ner detta med IVF helt och istället satsa på adoption.

Våra läkare tyckte det var överraskade att vi inte hade blivit gravida redan eftersom vi fått blastocyster av bra kvalité. De gav oss goda chanser att bli gravida men det var förstås ingenting de kunde lova.

Vi pratade och velade fram och tillbaka länge. Eller rättare sagt, jag velade väl mest eftersom det är jag som måste göra gå igenom äggplock och hormonsprutor. Min man sa att han stödde mig oavsett om vi skulle göra fler IVF-försök eller gå direkt på adoption.

Valde till slut att fortsätta med IVF-försök eftersom adoptionsköerna är så otroligt långa och jag kände att jag ännu inte var riktigt redo att släppa hoppet helt på att IVF-försök kunde lyckas.

Vi fick tillbaka två långtidsodlade blastocyster. Och en av dem valde att stanna kvar och jag är nu i v 27.

Så visst går det att bli gravid efter tre försök också. Jag tror det viktigaste är att prata med sin läkare och höra vad han tror om oddsen. Även om det inte garenterar någonting så vet ju de oftast lite mer om hur oddsen ser ut än man själv gör.

Ett stort lycka till! Håller tummarna att ni får er önskan uppfyll snart!

Kan förresten tillägga att jag fortfarande har svårt att fatta att jag är med barn...trots att jag känner den lille sprattla där inne. Det är väl tyvärr så när man fått kämpa länge.

När vi började berätta för folk att vi väntade barn kände både jag och min man det som att vi gick omkring och ljög för folk :) Så overkligt kändes det!

Lovebug! Tack snälla för din historia och grattis till bebben som sparkar i dig. Var ni oförklarligt barnlösa?

Så härligt och höra att det fungerar för vissa. Man undrar ju vilka chanser man har efter tre försök.

Ngn fler som vill dela med sig?

Ja, vi är klassade som oförklarigt barnlösa.

Läkarna sa till mig att man har samma chans till graviditet upp till sex försök om äggen är bra. Hör med din läkare lite om vad denne tror hur det ser ut i just ert fall.

Hej, Är spontant gravid nu i v.21. Är oförklarligt biologiskt barnlösa sedan 8 år. Har gjort 4 IVF samt två avbrutna starter.
3 missfall. Därefter en hellyckad adoption. Vår son är nu lite mer än 2 år. Livet är allt bra märkligt. tar en dag i taget och hoppas att graviditeten går bra.

Tack embla för ditt inlägg. Tänk att det kan gå efter så lång tid. Fick ni en chock när du upptäckte att du var gravid? Grattis till det och grattis till er lyckade adpotion. Vi står också i kö, men det är något år bort.

msnorrland --- ge ALDRIG upp för när du minst anar kommer det!!!

Vi var också oförklarigt barnlösa, har vid alla 3 äggolockningar på Sahlgrenska fått kanonägg men ändå trots det har det inte gått förrän nu. Så det gäller att inte ge upp, för en del kan det ta längre tid och för en del säger det pang direkt.
Håller tummarna på att du snart också testar ett stort +.
Kram och lycka till

Lovebug --- vi har precis likadan känslor som ni verkar ha...känns så overkligt att man testat + efter 11:a försök. :o)
Men har ju tagit 3 stycken så de kan inte vara fel på alla och har alla tecken för en graviditet och mer kommer hela tiden. hehe
Vi skall ner på ultraljud på onsdag den 28:e maj och då får vi se om det är något där inne....hehe....innan dess vet man ju inte säkert. Skall bli så spännande!

Kram på er

Embla253 --- Jättegrattis till graviditeten och såklart till en jättelyckad adoption. Hur funkade det för er med den saken, har hört att det är jättekrångel? Du behöver absolut inte svara om du inte vill....vill inte vara för nyfiken. hihi

Hej på er..

Är en tjej som har gått igenom väldigt många provrörsbefruktningar...
Närmare bestämt 4 ivf:er och 7 FET.
Det hela började 2000 när vi ej kunde få barn. Tog då kontakt med en privatläkare som genast skickade remiss till RMC i Linköping. Ett år senare var vi ff ej gravida och det var vår tur att åka till RMC. Denna gång var vi lyckligt lottade och vår första ivf lyckades. En son föddes augusti -02.
Sen ville vi ha ett syskon till vår son.
Hämtade då de frysta vi hade kvar i Linköping. Blev gravid även denna gång men slutade i missfall.
Sen började karusellen med IVF, FET och 3 missfall.
Misslyckanden avlöstes med missfall.
MEN jag gav aldrig upp!
Det var tufft många gånger men jag ville verkligen inte sluta hoppas.
Sommaren -06 bestämde vi oss för att byta klinik från Carlanderska i göteborg till Carl von linné kliniken i uppsala.
De ville testa långtidsodling på oss.
Under tiden som jag nedreglerades mm så gick jag på akupunktur. Både för barnlösheten och för min IBS (tarmsjukdom). Hon såg även att jag var mycket ledsen. Vilket jag naturligtvis var.
8 ägg plockades i uppsala. 7 blev befruktade men efter 5 dgrs odling så var det bara ett som överlevde.
Samma dag som detta ägg skulle sättas in var jag på akupunktur igen, på morgonen.
Ägget sattes in och 2 veckor senare visade det + på gravtestet.
Blev båda lycklig och jätterädd. Vågade ej tro på att det skulle gå vägen denna gång. Fick Fragmin utskrivet och tog sprutor med Fragmin varje dag.
Denna gång lyckades det och i juni-07 föddes vår efterlängtade dotter!
Hoppas ni nu ej tog illa vid er utan jag skrev detta för att jag vill ge er hopp.
Jag har varit i er situation många gånger och nästan gett upp hoppet.
Men gör aldrig det!!
Många kommentarer har man fått höra på vägen om varför vi ej skaffar syskon till vår son (skiljer ju 5 år på dem). Jobbiga frågor o klumpiga kommentarer. Men jag lärde mig att antingen ej svara eller snäsa till..

Vill bara säga: GE INTE UPP!!!

Stor Kram till er alla

/Maria

Vår historia påminner om Embla253s. Vi började försöka få barn för 9,5 år sedan. Efter ett år utan resultat påbörjade vi utredning. Den visade på diverse fel hos oss båda. Inget var så stort att det på egen hand skulle förhindra en graviditet, men sammanlagt såg det mörkt ut. Vi gjorde ett IVF och försökte sedan med ett till, men fick avbryta pga att jag blev överstimulerad. Enligt läkarna skulle vi ha ganska goda chanser med IVF om de bara hittade rätt hormondos + att jag behövde (ytterligare en) operation. Men vi hade fått nog och valde adoption istället. Inte heller den vägen var spikrak, men efter sju sorger och åtta bedrövelser kom vi hem med vår dotter våren 2004.

Våren därpå anmälde vi oss för att påbörja en ny adoptionsutredning eftersom vi ville ha syskon. Någon månad innan vi skulle på första mötet blev jag spontant gravid. Graviditeten var lite riskabel, vi visste att min missbildade livmoder kunde ge missfall och att chansen att gå tiden ut var närmast obefintlig, men allt gick så bra som det kunde. Sonen föddes i februari 2006, sex veckor förtidigt, men helt utan men såvitt vi kan avgöra.

Det fanns en tid när vi inte vågade tro på att vi alls skulle få barn, men nu har vi två stycken. Och inte nog med det, de är världens bästa ungar också!

Jag var också tvungen att göra fler g-test :) Inte så mycket för att jag trodde det första visade fel utan bara för att försäkra mig om att jag fortfarande var gravid...hade nästan inga symptom alls :)

Lycka till på ul :)

MsNorrland: Ja, vi blev chockade kan man säga. Var så inställda på nästa adoption så det tog faktiskt tid att ställa om sig att det blir på biologisk väg, samt en oro över att graviditeten skulle sluta i missfall. Vi trodde det inträffade i v. 7 då jag fick 2 störtblödningar inom en timma samt att något som såg ut som en hinnsäck kom ut & därefter blödningar i en vecka efteråt. Men graviditeten fanns kvar. Min teori är att det var två från början & en trillade ut, medans gynläkaren tror sig ha sett på VUL i v. 5 att det bara var en.

Pillis71: När vi fick vårt medgivande att adoptera i dec´06 var det inte så långa köer som nu, framför allt inte till Vietnam som vår son kommer ifrån (är nu kötid mellan 3-5 år). Vår akt skickades iväg i mars ´06. Fick barnbeskedet i juli ´06 och vi hämtade hem honom i okt ´06 & han var då 6½ månad. Visst var det lite krångel på vägen, men för övrigt gick allt jättebra. Vi ångrar oss till viss del att vi valde att vänta så länge med att adoptera då allt sedan kändes så hellyckat & rätt.Det här med biologiska band känns numera helt ovesäntligt.Står också kvar i adoptionskön, suget finns att uppleva hela adoptionsgrejen igen.
Vi var väl inte mogna i tanken förrän våren ´05 att adoption var en väg att gå .Ingen utav oss har några fel- oförklarligt barnlösa.Läkarna gav mycket hopp om att IVF skulle fungera för oss. Tror också att det kan vara svårt att bryta sig ur IVF:karusellen när man väl befinner sig i den också. Maila mig bara om du har frågor. Lovar att försöka svara på det du undrar över.

Tillägg till mitt inlägg. Talar om mig själv när det gällde att sluta med IVF. Vi har fortfarande embryo kvar i frysen på fertilitetskliniken vi gick på som vi har beslutat att inte använda. För oss var IVF:tiden jobbig och vi mådde mycket psykiskt dåligt utav till slut att hålla på med det och valde att testa en annan väg att bli föräldrar som blev hellyckad för oss. Sakta börjar vi våga glädjas mer åt vår graviditet och ser det som en förmån att få bli föräldrar genom både adoption & på biologisk väg.

Jag vet inte om vi kvalar in i kategorin många IVF, men vi har varit ofrivilligt och oförklarligt barnlösa i 3,5 år och gjort ett färskförsök med kraftig överstimulering (40 äggblåsor och 25 plockade ägg, man mår inget vidare...) och fyra frysförsök. Inget lyckades, och vi väntade på mens i mars för att starta IVF nr 2. Mensen dök aldrig upp utan istället visade gravtestet för allra första gången i mitt 32-åriga liv ett plus! Spontant gravid efter 40 månader alltså. Ingen var mer förvånad än jag...

Nu har den lille precis börjat röra sig i min mage och även med kläder på är det ingen tvekan om att magen rymmer mer än kanelbullar!