Vill skilja mig men vågar inte...

jag tror att han ät bekväm... sparka han i ändan och säg till honom att de ehans barn ckså så nu får han ta o rycka upp sig.

många männ funkar ju tyvärr så att om dom slipper göra nått så gör dom de inte.... inte förrens nån sätter ett krav på dom...

så stå på dej.. han akn ju bara han vill de e jag övertygad om.

Har gormat, skrikigt, samtalat, gråtit, förklarat hur det känns, tagit hjälp av andra etc men jag tror att han har brist på empati...igår var jag så jävla trötta pga av hög arbetsbealstning på jobbet att jag mådde illa, struntade att flytta vår dotter som somnat i vår säng till hennes egen, vilket det f ö ALLTID är jag som gör eftersom vi aldrig lägger oss samtidigt, halv ett väcks jag av pappan som tycker att jag är så jävla slö om inte lyft över henne...

förstår dig verkligen.....jag tröttnade också på att leva så...jag gick i från min man när min son va 1 år. nu är han 3 år....Vi har ju inte varannan vecka utan sonen är hos sin pappa mycket om helgerna,,,varje helg i stort sätt eftersom att jag går hemma och han jobbar heltid...så min son är bara på dagis 3h/dagen må-to. funkar bra,,,men i början ringde jag varje dag...var så orolig...har ju hela tiden varit jag som tagit ansvaret. idag vet han vilket jobb det är att tänka på ALLT själv....något du undrar över så bara fråga på...

Han låter respektlös i mina öron. PRata med vänner och familj om att du behöver stöd för att ta dig ur, och titta på alternativen för att få föräldrarrelationen att fungera, och hur ni kan göra för att er dotter inte ska ta hela bakslaget av en ev skiljsmässa. För någon som inte verkar ha empati, inte visa intresse, kan det vara bra att ha ett förslag att presentera, samt att ha några du kan luta dig tillbaka på när det blir jobbigt. Men mår man dåligt i en relation och har försökt få rätsida på det - så ser jag ingen anledning att stanna.

Det låter jobbigt, du får dra i allt. Undrar varför han är så oengagerad? Han är inte deprimerad eller har något annat problem? Är han lat/bekväm bara? Eller håglös som person? Gör han andra saker som inte har med familjen att göra?
Det verkar ta all din energi och stöd från honom verkar du inte alls ha.
Har ni provat familjerådgivning?
Försök berätta tydligt hur du känner och ta stöd från anhöriga/vänner i processen. Du behöver ha ner engagemang från pappan/maken. Så här kan ni inte ha det!
I värsta fall kanske du har det bättre ensam med barnet så du kan ha friheten att göra dina egna val och kanske på lång sikt träffa en mer engagerad, vettigare man. Hemskt men sant. Ibland kommer man på att en relation suger all energi och inte ger något, om det är så illa och inga ljuspunkter syns i änden av tunneln, kanske ni bör gå skilda vägar.

Jag hade sagt ifrån om jag var i dina kläder, varför leva med någon som bara sitter och häckar, det är ju slöseri med livet!

Kram och lycka till!

Och, berätta gärna hur det går. Det kan vara nog så tufft att ta tag i sånt här, så det kan kännas skönt att ha moraliskt stöd, även från vänner på nätet. Ibland kan det också vara skönt att få vara anonym med sina svåra känslor, kanske.

jag har nog samma dilemma, fast jag är gift o har 2 barn 2 ,o snart 5 år

Görs allt på dina premisser? Får hans förslag nedslag? Hur var det innan?