Hmm... jag fattar nog, tror jag, var den som skrev texten ville komma, men ser inte riktigt att de kommer dit så man förstår poängen. Kontentan är nog att likaväl som att vara praktiskt förberedd måste man vara prykiskt förberedd åxå. Men hur blir man de bäst då, när man inte vet vad som väntar?...
Jag har bara genomgått en förlossning än så länge, och den var allt annat än under normala omständigheter (ni som vill veta hur kan läsa det i min så kallade "blogg"; "INGET PEP-TALK, FÖR DÅ DÖR JAG!..." Men på något sätt är man så otroligt stolt över sig själv för det man "presterat", och att föda barn gör ont, det går inte att sticka under mattan med det. MEN som någon annan skrev så är det en "positiv" smärta, det kommer något gott ur den, vilket det inte gör om man har ont för att man brutit benet eller armen osv. Och när det är färdigt då är det verkligen färdigt, då gör det inte ont mer, konstigt nog. Belöningen är så stor, så man får fästa sin blick på målet och helt enkelt lita på sin egen kropp och att man är i den bästa tänkbara vårdpersonalens händer.
Kram!
/krisscross