Berätta abort för sina barn, 14 och 17 år??
Blir så extremt arg och irriterad på en vän som har varit tillsammans med en något äldre man i några månader, kanske fem. Mannen har barn sedan tidigare som är 14 och 17 år gamla. Och som har träffat min vän några få gånger eftersom de inte bor i samma stad och eftersom de inte har varit tillsammans så länge. För ett litet tag sedan blev hon gravid och genomgick en abort för några veckor sedan.
Nu har jag fått reda på att han BERÄTTAT för hans barn att hon först var gravid och sedan att de bestämt sig för att göra abort. Alltså först sagt att de ska få ett syskon och sedan efter en-två veckor sagt att de beslutat sig för att göra abort. En tidig abort, allt detta skedde mellan vecka 5-8.
Och jag blir så arg bara jag tänker på det för hur in i helvete kan man berätta för BARN att ens nya tjej ska göra abort. Och VARFÖR berättar man det för sina barn? Ska det inte finnas en gräns mellan det vuxna kärlekslivet och de som är barn!!??
Och min vän förstår inte varför jag blir så upprörd vilket gör mig ännu mer upprörd! Och jag känner också; förstår hon vad hon ger sig in i nu när hon ska flytta för hans skull tills hans stad. Det blir ju inte deras relation som hamnar i fokus längre utan det blir relationen som familj. En fungerande relation med barnen där hon faktiskt blir styvmamma. En styvmamma som måste ta sitt ansvar som föräldrar och bete sig som en extraföräldrer. Inte vara en kompis med styvbarnen och prata om sitt och deras pappas sexliv med eventuella följder. Och hon tycker bara det är lustigt när dottern i familjen säger "och här säger du till mig att jag ska skydda mig och så går ni och blir med barn". Det är ingen rolig kommentar! Det är inkonsekvent föräldraskap och det är ett samtalsämne som man inte diskuterar med sina barn anser jag.
Min vän tycker att det är viktigt att de får reda på varför de mår dåligt. Men herregud, eftersom de inte träffas så ofta så vore det en superenkel sak att dölja för dem. Speciellt som min vän inte var nere hos honom under dessa veckor. Hade jag varit barnens riktiga mamma så hade jag blivit så j-a arg om jag fick reda på att de hade involverat barnen i en sådan sak.
Jag har pratat med andra om detta och alla tycker som jag utom min vän plus våra två närmsta vänner. Ingen av dem har barn och min kloka kusin - som är psykolog, som om det egentligen skulle betyda något men ändå - trodde att min ilska beror på att jag ser på det ur ett mammaperspektiv och de andra tre som inte har barn ser på det ut ett dotterperspektiv (eftersom de inte har mammaperspektivet ännu). Inte vet jag, däremot vet jag att jag är så "arg" över detta och vet inte varför och därmed skulle jag vilja ha lite feedback på om ni tycker som jag eller om ni inte tycker som jag och i sådana fall varför. Väntar med spänning på era svar så att jag antingen kan behålla min ståndpunkt eller kanske ändra den....
