Olika uppfattning om samma tonåring?
Jag är jätteorolig för hur min 17-åring mår och det enda som känns viktigt är att han mår bra. Han har alltid varit lite slarvig så vi har fått tjata litegrann på honom om saker han glömt. Vi var glada när han äntligen slutade grundskolan och började på gymnasiet för då tänkte vi att han nog mognar och blir mer självständig.
Det sista året har dock varit värre än nått år tidigare. Han har aldrig skolkat under grundskoletiden. Plötsligt började han utebli från lektioner utan orsak och ibland har han gått den första timmen och sedan gått hem. Det har sedan under året framkommit att han sover jättedåligt på nätterna och därmed inte orkar upp på morgonen. När jag ibland har skjutsat honom till skolan så har han helt enkelt somnat på lektionen och lärarna har uppmanat honom att hålla sig vaken eller gå ifrån lektionen och han har då valt det senare.
Han slarvar med hygien och strävar efter att klä sig så trasigt som möjlgt för att väcka uppmärksamhet. Vi får påminna honom om att duscha, byta kalsonger m.m. och ibland så väljer han att ta sig en godispåse och tycker då att han inte behöver äta något då han är mätt efter den.
Han går på en tekniklinje på gymnasiet som är rätt så krävande och fick då förra veckan för sig att han kanske skulle byta till något annan som är lite slappare.
Jag är alltså rätt så orolig för hur han mår, men hans pappa förstår inte alls min oro! Vi är separerade sedan många år tillbaka. Han tycker att sonen är en mycket harmonisk ung man. Han har så roligt och så mycket att göra så han har inte tid att sova. Det är därför han sover så dåligt om nätterna. Han har så spännande liv så han vill helt enkelt vara vaken jämt. Han oroar sig inte för skolket eftersom han ju fick G i alla ämnen. Han övertalade honom att kämpa på med tekniken och inte byta linje. Han tycker att han får vara smutsig om han väljer det och vi skall inte lägga oss i.
Jag fattar inte att två människor kan se på sitt eget barn på så helt olika sätt! Är det jag som är knäpp eller finns det skäl att känna oro när man ser på sitt barn att han inte mår bra.