Nä det är helt klart en massa saker som inte blir likadant när man har bonusbarn. Frågan är om det är det allra bästa att man driver stenhårt att allt skall vara exakt rättvist, att alla alltid skall få lika och bli kompenserade om någon annan får något?
Själv tycker jag då inte det, och den linjen har jag hållit ända sen jag själv började känna att det inte var hållbart att försöka leva i styvfamilj så. Har man barn som bor varannan vecka så går det inte att göra samma saker jämt, få samma saker etc.
Jag säger självklart inte att någon skall hamna i skymundan eller så, och givetvis skall alla barn i familjen bli behandlade med respekt och få likvärdigt med saker, kläder, semesterresor o.s.v.
Men att hela tiden gå och tänka på hur man skall få vardagen att bli exakt rättvis när ens familj är olika från vecka till vecka är faktiskt omöjligt.
Visst blir det olika, de får olika, de reser olika o.s.v., men det är ju faktiskt därför att de inte har exakt samma familj. Vi kan inte kompensera de barn som är gemensamma för att bonusen får saker hos sin mamma, och vi kan inte kompensera henne för saker vi gör med de gemensamma eller för saker de får när hon inte är hos oss. Det blir liksom ett evighetsjobb som ändå aldrig går att få exakt rättvist.
Det du skriver om barn i sängen, som ett exempel antar jag på att det känns olika med bio- och bonusbarn, det håller jag också med om. Det ÄR INTE samma sak, även om man försöker komma förbi den där barriären. Men jag vet ju också att det inte är samma sak för bonusdottern att springa naken inför mig som inför sin mamma, och jag antar att det bara är något att acceptera. Jag känner mig inte lika bekväm i de situationerna varannan vecka och så är det bara. Och samma sak gäller min bonusdotter.
Så jag tror både barn och vuxna som lever med någon man inte har biologiskt band till kan uppleva de här sakerna. Man bråkar inte på samma sätt med en bonusförälder eller ett bonusbarn som med ens biologiska. Man kanske är mer försiktig i konflikter och mer rädd att det skall bli fel.
Givetvis beror såna här saker på en massa annat också, men jag känner igen det du skriver och tycker det är dags att man också accepterar att de här känslorna finns, både hos barn och vuxna i styvfamiljer!
