Vi har träffats i ett år och nu plötsligt ska vi inte ses lika mycket pga barnet.

Han har tre barn. Jag har ett.

Han separerade i juni 2007. Vi träffades i aug 2008. Jag är inte orsaken till separationen. Barnen har introducerats i lugn och ro och innan semestern var vi alla tillsammans och åt middagar, sov över, etc. En rätt trivsam tillvaro utan konflikter och tjafs. Min partner och barnens mamma har god relation.

Den äldste sonen är 13 år och har inte varit avig men kanske inte alltid överlycklig över situationen.

Efter en tvåveckorsperiod hos sin mamma kom han hem och slängde igen dörren för att jag var hos pappan och menade på att "de veckor du har barnen kan du väl ägna dig åt barnen och de andra veckorna åt henne".

Min partner och hans barn skulle nu ha två veckors semester tillsammans. Jag har under dessa två veckor inte sovit tillsammans med honom en enda gång. Vi har träffats och grillat med barnen två ggr. I övrigt endast kortare hemliga möten.

Min partner säger nu att han "hoppas att det kan ske en långsam inskolning av mig och sonen under hösten". Jag tycker att inskolningen redan har skett, under vintern och våren som varit.

Jag anser att sonen får bestämma för mycket (vi har inte träffats alla tillsammans "på det vanliga viset" sedan midsomras)och att det inte är rätt väg att låta barn få ett så stort ansvar och bestämma så mycket.

Sonen tycker enligt egen utsago inte illa om mig, utan det är situationen med skilsmässa som stör honom. Jag ser inte att föräldrarna blir mer ihop för att jag försvinner ut ur bilden eller att man hjälper honom att komma över skilsmässan genom att lyfta bort mig.

Jag är, som det säkert skiner igenom, besviken på min partners sätt att hantera den uppkomna situationen. Och det är ett annat problem.

Är det någon som varit med om ungefär samma sak? Jag är inte intresserad av moralpredikningar, jag är intresserad av erfarenheter eller om någon har KUNSKAP om vad man bör göra/hur man bör gå tillväga.

tack
vatten 1967