Har bebiskampen påverkat ert föräldraskap?

Jag blev nog mer engagerad som förälder än jag tror att jag hade blivit om vi inte fått kämpa så hårt. Jag är rätt ap i mitt föräldrasätt, barnen har blivit ammade länge och har samsovit, jag tror att driven att ge mina barn det absolut bästa blev mycket större av att det var så svårt att få dem, att vi fick längta så länge efter dem. Jag fick definitivt svårare att tänka på mig själv än mina väninnor som fått barn självmant, och relationen fick stå tillbaka längre tid efter att vi blev föräldrar. Det är först på senare tid, när vår äldsta är tre, som vi verkligen förstått att vi måste ta tid till oss vuxna också, allt har liksom kretsat kring barnen... Men å andra sidan tycker jag att vi känner varandra bättre och är närmare varandra än många andra par, just pga vad vi gått igenom för att få våra barn!

Just nu hoppas vi att vårt lilla frö ska stanna hos oss då vi lyckats för första gången på tre år, ok lite mer, men tre år aktivt med allt vad det innebär. Vi har varit nere på djupaste botten och hittat tillbaka igen. Gått igenom funderingar på att bryta upp så min man hittar någon mer fertil till att lugna ner mig och förstå vikten av allt vi faktiskt har under tiden. Jag känner att vi båda blivit mer och mer ödmjuk för varje prövning vi haft. Vi tar ingenting för givet utan håller hårt tag i varandra. Vi har kommit närmare och vi är starkare tillsammans än tidigare. Ett tag trodde jag att musten helt sugits ur mig men det finns energi att hämta. Jag kommer bli en hönsmamma, det är jag ganska säker på så jag kommer få öva bort mycket av det så jag inte blir galen på kuppen. Klarar man en sån här kris helskinnad så känns det som att man klarar av vad som helst som kommer i ens väg. Jag har omvärderat mina relationer/vänner och tagit fasta på guldkornen och utvecklat mer skinn på näsan i kampen om att vifta bort en massa uttalanden och vi vet nu vilka som står oss närmast. Jag tror man är stärkt inför sin kommande roll som förälder.

Tack för era uppmuntrande svar.

Håller tummarna för att fröt stannar miracle cats!

Jag är mer överbeskyddande än många andra tror jag. Kan inte släppa henne ur sikte mer än några sekunder. Ser andra föräldrar som släpper sina barn vind för våg, enligt min mening. Men det är nog jag som är för mycket hönsmamma. Försöker ändå låta henne "upptäcka världen", men får kämpa med mig själv.

Ser henne som "once in a lifetime", KANSKE (hemska tanke...) blir hon det enda barn jag kommer att få... Inget får hända henne!

Däremot har hon inte blivit "bortskämd" med långamning, samsovning osv... Istället har jag försökt få henne självständig så fort som möjligt.

För mig är det enormt viktigt att vara med på alla påskluncher på dagis, alla utveckligssamtal, luciafiranden... Ja allt! Men det tror jag mer beror på att min mamma aldrig var med mig på sånt när jag var liten.

mamma till viljestark dotter: haha, här blir det nog samsovning och kanske även långamning, men det anser jag inte vara att skämma bort barnet och inte heller har med att vara överbeskyddande att göra. Men det är en helt annan diskussion som hör hemma någon annanstans.

Tror att medvetenhet om ens hönsmammerier är viktigt, så att man verkligen tänker på att låta dem upptäcka världen.

Vad tror ni om risken att ha för höga förväntningar då?
Eftersom man längtat så mycket och att livet alltmer har kretsat kring att få ett barn.

Jag tror nog egentligen att jag är som jag blivit även om det gått enkelt utom i två avseenden;
* Jag får dåligt samvete om jag ibland känner att jag är sliten eller längtar efter att göra något vuxet bara jag och min man och således vill vara "utan" honom en stund. (Huu, som jag längtat ska jag inte bara njuta heeela tiden nu?)
* Tror att jag hade velat stanna hemma länge med honom oavsett, men nu känns det ännu viktigare! Tycker ju att alla 1 åringar är för små för att börja på dagis, vi får se hur länge vi stannar hemma - han har ju just fyllt 1.