Min son på 14 år har brutit med sin flickvän (16 år) sedan 9 månader och jag tycker det är så tråkigt! Hur skall detta bli, han kommer väl ha många relationer, skall man bli ledsen varje gång? Han vill inte prata med mig och är inte ledsen själv, säger att de är kompisar nu.
Han hade en tjej innan som han var ihop med kanske 1½ månad, det var lite sorgligt det med.
Är ni också sådana?
Jag har inte barn själv men däremot har jag en mamma som visade sin besvikelse när det tog slut med en viss kille. Jag reflekterade inte så mycket över det men nu i efterhand kan jag väl tycka att hon inte borde ha lastat mig med det eftersom det kan ge en skuldkänslor.
Jag tror att du ska ta ett djupt andetag och ett steg tillbaka.
Han måste få lösa sina relationer själv.
Han verkar ha väldigt sund inställning till sin fd, däremot verkar du vara mer tagen av situationen
Det kommer säkert fler flickvänner som du gillar, men det kommer säkrt dom som du kan vara förutan.
Men han är en såpass stor kille nu, så det är inte din sak.
Det är som det är 
Dom är ju vänner!
Och OM sonen är ledsen även fast han inte visar det så tar han sig igenom det med sina vänners hjälp
Det är ju betydligt bättre att dom är vänner än ovänner.
Förstår att han är din älskade lilla gulleunge som du vill trösta och ta hand om. Men han är okej
Det finns värre saker här i världen än att göra slut med en tjej som man sedan är vän med 
Jättebra att du inte visar vad du känner inför honom. Det skulle bara vara frustrerande för honom.
Jag tror att de kan knipa till ordentligt, fast det inte är ens business, så att säga. Min son är 17 och har varit ihop med sin tjej i 1½ år snart. De sitter och pussar webkameror hela kvällarna (hon bor 80 mil härifrån) och är så gulliga så man nästan blir generad. Han skulle bli jätteledsen om det tog slut, och det är klart att det skulle kännas...
Det enda jag kan hoppas på är att jag lyckats få honom våga söka stöd hos mig om han behöver det.
Tack för stöd, det känns redan bättre! Jag vet att jag skall lägga band på mig!
Måste säga att jag blir glad över hur föräldrar välkomnar och fäster sig vid sina barns flickvänner/pojkvänner. Annorlunda var det i min familj. De fick förtjäna respekt och det kunde ta många års slit. Så tappa inte det där!!